Bloggen,  Gabriels blogg

Våga prata ut

Hej,
Mitt Namn är Gabriel Komo, är 29 år gammal. Jag är född i Vimmerby, men uppvuxen i Örebro där jag bor nu. Jag är utbildad till kriminolog något jag brinner för väldigt mycket.

Min psykiska ohälsa började redan i tonåren. Det var den 5:e april 2007. Jag var 16 år gammal och mådde hur bra som helst. Som vilken tonåring som helst försökte jag leva livet och tänkte aldrig på att livet verkligen kan vändas på en sekund. Aldrig någonsin. Den 5:e april 2007 var en torsdag och inte vilken torsdag som helst, utan det var skärtorsdag. För oss kristna är det dagen då Jesus Kristus tvättade sina lärjungars fötter, dagen innan Jesus korsfästelse. Vi hade samlats, fem barndomsvänner och två kusiner till mig för att närvara på kvällsbönen i kyrkan. Efter att bönen var över valde vi att lämna kyrkan och bestämde oss för att promenera hem.
En stund senare kom en bekant till oss förbi med sin bil, en liten Mazda. Föraren och en anhörig till honom satt i framsätet, samtidigt som tre vänner och två kusiner valde att sätta sig i baksätet medan den sjätte försökte hoppa in trots att det blev väldigt trångt.

Jag fick förfrågan om att hoppa in och sätta mig på någons knä, men efter att ha försökt få in ett ben där det inte gick kände jag att detta är fel. Nio personer i en liten bil, vad skulle hända om polisen skulle stoppa oss? Eller en olycka skulle inträffa? Då bestämde jag mig för att dra mig tillbaka och promenera istället. Jag fick med mig en av mina kompisar medan fem satt i
baksätet. Jag och min vän som promenerade såg hur föraren gasade iväg och det gick väldigt fort. Cirka 100 km/h på en 50 väg och olyckan var ett faktum. Efter någon minuts promenad möter vi på en bekant som kommer cyklandes och skriker, ett skrik som gick rakt in i hjärtat och det vi hör är att dem har krockat. Varken jag eller min vän insåg vad som hade hänt förrän vi anlände till olycksplatsen.

Jag sprang fram till en av mina vänner som satt fast under bilen, han var okontaktbar medan en annan vän som hade flugit ut från fönstret låg på marken och skrek av smärta. Jag sprang fram till en av mina kusiner som blödde från huvudet. Det första jag ser är hur djupt såret är och det var en syn jag aldrig kommer glömma. Den yngsta i bilen var 10 år, det var min andra kusin. Han var helt blek i ansiktet av chocken, klagade på sin smärta i ryggen. Föraren och hans anhörig klarade sig utan större skador, en annan vän skadade sin mjälte och detta upptäcktes senare av läkarna. Det kunde slutat illa för honom om det inte hade upptäckts. Efter en liten stund
anlände brandkår, ambulans och polisen. Samtidigt började anhöriga och andra människor anlända till platsen och det var bara skrik och gråt som hördes. Människorna från kyrkan hade samlats och där stod jag med tanken hur kunde detta hända, mina barndomsvänner och kusiner som jag var med bara några minuter innan. Polismännen som kom till platsen var
chockade av att se bilen som hade krockat 110 km/h mot ett träd och en parkerad bil och att alla ändå hade klarat sig. De kunde inte annat beskriva det än att de hade änglavakt och att Gud hade räddat dem. Dessa ord från polisen var en tankeställare. Efter att alla hade kommit fram till sjukhuset så var min enda tanke att se om alla hade klarat sig. Hjärtat började slå
fortare och tankarna började ta över allt mer.

Tre månader efter olyckan började jag inse vad som hade hänt efter att chocken lämnat mig, det var början på att försöka hitta tillbaka till min vardag, men jag insåg snabbt att jag blev svagare och att tankar som jag aldrig hade förut började ta över mig. Tankar som vem är jag? Varför satte jag mig inte i bilen? Varför lever jag? Jag började märka att jag drogs ifrån vänner och familj, men det värsta var att jag blev känslig, något jag inte var innan. Hur kunde mitt liv ha förändrats så snabbt? Men det var bara bieffekten på att det skulle bli värre. Sakta men säkert kom tankarna om varför lever jag och vad duger jag till? Sorgen och smärtan började växa inombords. Jag skämdes för att prata ut om mitt mående, att jag drömmer dagligen om olyckan och kände någon typ av skuld för det som hade hänt. Dagarna gick och för varje dag som gick började min längtan till att försvinna från denna värld bli allt mer starkare. Jag ville bara avsluta mitt liv. Hösten 2007 var mitt första år i gymnasiet och hur skulle jag klara mig i skolan i den situation jag befann mig i? Hur skulle jag kunna öppna en bok när jag inte visste vad som skulle hända med mig.

Jag försökte visa att jag mår bra genom att iklä mig en fasad som egentligen inte fanns där jag försökte visa att jag inte var i den situationen inför min nya klass. De fick ett bra intryck utav mig genom att jag skämtade, men innerst inne var det mörkt, det var tankar och sorg innerst inne. Ibland kunde jag låsa in mig i toaletten och vara kvar där ett bra tag bara för att vara ensam och bearbeta mina tankar och känslor, försöka förstå vad är det egentligen som händer med mig? Tårarna rann från mina ögon, kände mig oduglig och hur skulle jag klara av det om någon fick reda på hur jag mådde i skolan? Under samma period började jag känna mig väldigt sjuk. Konstant huvudvärk och illamående, flera besök till vårdcentralen gjordes. Läkarna skrev ut en massa antibiotika samt andra mediciner, men inget hjälpte. Och så fortsatte det i ett år tills min mamma bokade tid hos en privatläkare som skrev remiss till akutröntgen. Röntgen visade på godartad tumör (en cysta) vid bihålorna. Detta påverkade mitt mående och chansen att kunna bearbeta olyckan och dess tankar. En kort tid efter detta avled min farbrors son, han var familjens och släktens pelare. En person som jag och hela familjen såg upp till. Jag var redan väldigt känslig vid den tid efter olyckan och min cysta, hur skulle jag nu kunna berätta för min familj att jag känner mig deprimerad när dem sörjer min kusin? Så jag valde att fortsätta hålla tyst om det, bland annat på grund av tabun som finns inom ämnet psykisk ohälsa. Jag började låsa in mig i mitt rum, ensamheten tog över och deprimerade låtar spelades upp i hörlurarna. Jag kunde ligga på sängen och gråta för tankarna tog aldrig slut. Jag ville och klarade inte av att leva mer.

Nu började tankarna att bli mer och mer, tankar om att börja ta droger och alkohol för att dämpa smärtan. Livet kändes orättvist och jag hade inget att leva för längre. Flera besök gjordes till kuratorer och psykologer, men förgäves. Antingen skulle jag ta antidepressiva tabletter eller hamna på behandlingshem, något jag nekade till. Jag ville inte skämmas inför
min familj och vänner. Så jag valde att ta till mig alkoholen, och det hjälpte för stunden. Jag kände mig glad när jag var påverkad, kunde skratta och ha kul vilket var något jag inte upplevt sedan olyckan. Det började någon enstaka gång i veckan, till att börja dricka varje dag. När jag väl hade vant mig vid alkoholen började jag få ut min sorg, ilska och allt hat jag hade i hjärtat utåt. Det skedde mot vänner, familj och människor jag inte kände, något jag trodde var bra.

Men när jag nyktrade till och insåg vad jag ställt till med blev min depression och självmordsbenägenhet större. Mina självmordstankar ökade och nu blev det på allvar. Alkoholen sågs som ett sätt att hantera mina depressiva känslor, dvs en form av självmedicinering.

Till alla där ute som på något sätt har kommit i kontakt med psykisk ohälsa eller som känner att de inte orkar med livet. Av min erfarenhet vet jag att man mår mycket bättre av att prata om det, så att man undviker känslan av att vara ensam i sina tankar och i sin psykiska sjukdom. För psykisk ohälsa är inte något man väljer själv och absolut inget att skämmas för.

Detta är en liten del av min erfarenhet och berättelse av psykisk ohälsa. Inget är omöjligt, du är värdefull oavsett mående <3

”De vackraste människor vi vet är de som vet vad motgång är,
de som vet vad lidande och kamp och förlust är och som har
lyckats kravla sig upp ur avgrunden. Sådana människor har en
tacksamhet, en känslighet, en kunskap om livet som fyller dem
med barmhärtighet, godhet och kärleksfull omsorg. Vackra 
människor blir inte vackra av en slump.”

Elizabeth Kübler-Ross

Träffar: 204

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *