Berättelser

“Jag försökte aldrig skada någon annan, bara mig själv.”

Johanna har erfarenhet av ätstörning, depression och diagnosen selektiv mutism. Hon har bott på behandlingshem och försökt ta sitt liv.

I denna berättelse nämns tvångsåtgärder och självmordsförsök, känsliga läsare varnas.

Jag minns att jag var tystlåten som barn, det var nog det första tecknet på min psykiska ohälsa. Jag fick höra att jag behövde prata mer och ta mer plats. Jag var inte helt stum men jag sågs alltid som den ”blyga”. När jag blev äldre var det precis samma sak. Jag började även försöka gå ner i vikt och hamnade i en nedåtgående spiral. Jag tränade, spydde och självskadade. Tillslut kastade jag ut ett ankare för att hjälpa mig hålla mig vid liv. Jag tog kontakt med min skolkurator som senare hjälpte mig då kontakt med BUP.

Fick diagnosen selektiv mutism.
Jag började gå till BUP och blev diagnostiserad med depression. Jag hade svårt att prata i samtal med läkare och kuratorer. Jag blev stum och kunde bara nicka och skaka på huvudet, rycka på axlarna. Men tiden blev det värre och värre och jag var inlagd i flera månader. Efter det fick jag diagnosen selektiv mutism.

Mötte okunskap om diagnosen.
Jag mötte mycket okunskap om min nya diagnos. När jag skulle fått hjälp trodde de att jag valde att vara tyst. Tillslut, efter att jag länge försökt att prata med en psykolog, gav de upp och då kändes det som att de också gav upp på mig. Jag mejlade mycket till min kontakt på BUP och förklarade mina starka självmordstankar. Jag skrev att jag behövde hjälp men hjälpen uteblev. Hon som läst mejlet trodde inte på mig men pratade i alla fall med mig om det.

Någon vecka senare hamnade jag på sjukhuset för att jag tagit tabletter. Samma person som jag mejlat med kom till sjukhuset för att bedöma hur suicidal jag var men ansåg att jag skulle hem. Det var droppen för mig och då slutade jag följa med till BUP. De kom hem till mig och försökte övertala mig men jag var säker på min sak. Tillslut satte de ut alla mediciner och jag låg där i sängen hela dagarna.

“De medicinerade mig mycket för att jag inte skulle vara så ”kaosig” men det hjälpte sällan.”

Inlagd på behandlingshem.
Åren gick och jag skadade mig värre och värre. Hjälpen från BUP hade jag sagt upp och snart tillhörde jag vuxenpsykiatrin istället. Jag hade träffat en flickvän och flyttat hemifrån 60 mil bort. En dag i maj kraschade jag och skadade mig rejält och hade ångest. Det resulterade i att jag blev inlagd.

Jag var inlagd hela den sommaren och utsattes dagligen för tvångsåtgärder. De medicinerade mig mycket för att jag inte skulle vara så ”kaosig” men det hjälpte sällan. Efter ett tag flyttade jag till första behandlingshemmet men blev snabbt inlagd igen och igen och igen. Varje gång blev det olika tvångsåtgärder och för varje gång dog en del av mig.

Tvångsåtgärder satte djupa spår.
Mitt dåliga mående yttrade sig genom starka ångestattacker, självskadebeteende och självmordsförsök. Jag försökte aldrig skada någon annan, bara mig själv. Men när de kom för att hålla fast mig fick jag panik varje gång och då började jag kämpa för att komma ur deras starka grepp. När jag väl var bältad dissocierade jag mycket. Jag kunde flyta iväg i tanken. För att göra det lättare att hantera. Men det var aldrig lätt att hantera. Det känns som att alla tvångsåtgärder dödade mig inuti.

Behandlingshemmet jag bodde på var bra, jag kom personalen nära och har kontakt med dem än idag. De försökte hjälpa mig och brydde sig om mig. Men alla tvångsåtgärder på psykiatrin blev för mycket och jag kan fortfarande få flashbacks och stark ångest av tankarna från den tiden. Jag är fortfarande tvångsinlagd och har varit det sedan en längre tid. För mig har det inte vänt än.

“Nu har jag gett ut min debutbok ”Det är så det känns” och det känns fantastiskt.”

Det hjälper att skriva.
En sak som stärkt mig i hela den här resan är att skriva. Skriva dikter och blogga. Skriva om hur jag känner. Nu har jag gett ut min debutbok ”Det är så det känns” och det känns fantastiskt. Jag vill tro att jag kämpar för att leva och släppa en till senare. Men det är svårt. Det är jättetufft just nu.

Men jag vill ändå säga till er unga som kämpar idag, att jag vet att det går. Även fast jag inte är frisk själv och inte har tron på mig själv så har jag under alla dessa år som sjuk träffat många människor. Jag har sett deras värsta och bästa sidor. Jag har haft kontakt med människor som jag var livrädd skulle dö och som idag har barn och lever ett helt annat liv. Så jag vet att det går. Att det finns hopp.

Det går upp och ner.
Jag har haft perioder då det varit bättre. Jag har varit självskadefri en period. Då särskilt när jag var med min exflickvän. Hon fick mig att kämpa. Hon fanns där för mig och hjälpte mig komma bort från det destruktiva beteendet jag hade. Men sen föll jag dit och allt blev kaos. Jag är glad att jag fått den hjälpen jag fått, på behandlingshemmen. Min terapeut på andra behandlingshemmet var väldigt bra och jag kände vi kunde reda ut mycket. I vilka situationer jag skadat mig och sånt. Är tacksam av all hjälp jag fått genom åren, även om allt inte hjälpt.

Det inre barnet som tycker om bus finns kvar.
Innan jag blev sjuk var jag väldigt galen som person. Jag gjorde saker ingen skulle vågat. Jag gillade att spexa och hitta på bus. Krama folk på stan som jag inte kände, jag gjorde massa knäppt med mina kompisar. Sen började jag må dåligt och slöt mig mer och mer. Men det finns ändå kvar inom mig. Det kan komma fram än idag. Och jag träffade en person som var precis som mig. Min kontaktperson. Hon kunde hissa ner rutan och skrika ”pruttade du?”, när vi körde genom staden. Hon fick fram mitt inre barn igen och vi gjorde mycket roligt tillsammans.

“Jag har träffat människor jag aldrig skulle träffat om jag inte mått dåligt. Jag har fått vänner för livet och jag har lärt mig uppskatta det fina.”

Förändring över tid.
Jag har förändrats av att vara sjuk. Jag är inte samma Johanna som innan. Men egentligen, hur konstigt hade det inte varit om jag inte förändrats? Jag menar det har gått 8 år sen jag fick hjälp nu. 8 år är lång tid och sånt påverkar en. Allt jag varit med om inom vården och i livet att påverkat mig på olika sätt. Jag var ett barn när jag blev sjuk och nu är jag vuxen.

Musiken är en trygg plats.
Jag har träffat människor jag aldrig skulle träffat om jag inte mått dåligt. Jag har fått vänner för livet och jag har lärt mig uppskatta det fina. Att uppskatta när det väl är bra och fint. Komma ihåg alla ljuvliga ögonblick. Att gå på konserter och sjunga tills rösten brister. Att känna melodierna ända in till ryggraden. Musiken är min flykt än idag. Konserter gör att jag känner mig som hemma.

Det här är en del av min historia. Det är en del av en resa jag varit med om. Den är inte slut, inte än. Jag är långt ifrån frisk och långt ifrån fri. Men jag ville dela med mig ändå.

Det här är min resa.

Det här är mina ord.

Det är så det känns.

Johanna Samuelssons bok “Det är så det känns”.

Träffar: 1270

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *