Tomt hål sen dag 1

Hej! Mitt namn är David Nordling. Jag är för tillfället när jag skriver detta 23 år gammal (född 1997).

Jag är född och uppväxt i Karlstad och bor här än idag.

Jag har egentligen i hela mitt liv känt mig vilsen i mig själv vilket skapade mycket otrygghet, rädslor, förvirring, rastlöshet och även ilska. Jag kände redan som ett litet barn att jag bar på ett tomt hål som jag tidigt lärde mig att fylla på olika sätt. Jag gjorde mycket mindre bra saker redan som ett barn för att få till exempel uppmärksamhet och bekräftelse för att det fyllde det tomma hålet. Jag gjorde saker som jag själv egentligen inte vågade och ’’kickade’’ på adrenalin. Jag snodde saker, hade sönder saker, slogs och bara vara rent allmänt till besvär redan på ’’dagis’’ eller förskolan som man nu säger.

Hur som helst, detta blev med tiden INTE bättre utan raka motsatsen. Det totalt eskalerade med åren. Skolan började och jag slogs mer eller mindre varje dag, varje rast. Även inne i klassrummen under lektionstid. Jag blev utslängd ifrån klassrummen, fick samtal hem, utskällningar och fick sitta i ett x antal samtal med lärare, andra elever, andra elevers föräldrar och rektorer. Jag var ’’klassens pajas’’ hela tiden igenom alla år i skolan. Jag började känna mig missanpassad, ensam, misstrodd och missförstådd. Alltmer ilska och förtvivlan växte inom mig och jag började gå in i depressioner till och från. Mina handlingar blev grövre och konsekvenserna blev värre ju längre tiden gick.

Vid sidan av skolan har jag också tränat väldigt mycket. Jag gissar att en del skulle vilja betona ordet ’’väldigt’’ då jag ibland hade 8 saker i veckan med träningar och matcher. Hockey, bandy, innebandy, fotboll har jag sysselsatt mig med och även provat lite andra saker. Det blev mer eller mindre samma sak där, en besatthet. Någonting jag gick 110% in i för att fylla mitt tomma hål. Men grejen var den att vart jag än befann mig kände jag av dessa känslor jag beskrev tidigare, känslan av ensamhet och att vara missförstådd, misstrodd och missanpassad vilket gjorde att jag alltid bar med mig och utvecklade ilskan.

När jag gick i årskurs 7 på högstadiet gjorde jag en ADHD utredning och fick då diagnosen ställd. Jag testade mig då fram med olika medicineringar vilket jag uppfattade som mycket förvirrande. Dock så resulterade det i att jag bättre kunde fokusera på skolan men jag gick också in i depression utav det. Jag slutade sen därför att ta medicin för att jag inte trivdes med det.

Från det ena till det andra – efter som att jag uppfattade mig själv som ensammast i världen och att ingen ens försökte förstå mig så började jag springa i korridorerna, hänga på fritidsgården som fanns på den skolan eller var ute och rökte cigg (som jag hade börjat med i 14/15 års ålder) i stället för att vara på lektionerna. Jag kände mig som ett vandrande kaos. Som en virvelvind som susade runt i korridorerna och skapade kaos utav allt jag rörde vid.

Jag var så trött på att alltid känna mig så här. Var jag verkligen helt ensam i världen med att känna på detta sätt? Jag började söka och hittade folk utanför skolan och utanför träningen som var likadana som mig! Folk som kände och uppfattade sig själva och världen på samma sätt som jag gjorde! Dom förstod mig och jag förstod dom, vi relaterade till varandra! Det bildades en gemenskap som blev det viktigaste jag hade.

Jag hade vid det här laget slutat med all sport men jag styrketränade jättemycket då i stället i cirka 6 månader tills att det enda viktiga i mitt liv blev det gatulivet som växte med min nyfunna gemenskap.

Detta kommer jag gå in på mer i nästa inlägg!

Allt detta berodde på att jag bar omkring på ett hål och som jag inte visste hur jag skulle handskas med.