Lina Tsutsumi
Berättelser

”De jobbiga känslorna varar inte för evigt”

Lina blev utsatt i skolan, då ingen förstod att hon hade bipolär diagnos (typ 1)

Självmordstankar i tonåren
Egentligen började det när jag var liten. Jag uppfattades som väldigt känslig och blyg, och ibland tänker jag att de hade kunnat hjälpa mig tidigare, så jag inte hade behövt gå igenom allt som skedde sen.
Jag tror det första som märktes var en svår separationsångest. Mina föräldrar hade problem med att lämna mig på dagis och jag hade svårt att vara ifrån dem. Jag grät alltid när dem lämnade mig på dagis och hade många gånger ont i magen innan jag skulle till skolan, eftersom jag trivdes att vara hemma i en miljö där jag kände mig trygg. Min känslighet blev tydligare med åren. När andra barn skämtade om saker, så tog jag åt mig väldigt hårt. 

Sjukdomen började när jag var i yngre tonåren. Mitt humör var svängigt och när jag var runt 13 pendlade jag mellan att må lite för bra till att få depressioner med självmordstankar. Jag hade även en enorm dödångest samtidigt som jag bara inte ville leva längre. Ibland satt jag framför tv:n hela dagen och var näst intill apatisk. Jag sov antingen bara hela tiden och åt knappt någonting. Mina föräldrar tänkte att det kanske bara var tonårsbeteende och jag berättade inte om mina självmordstankar. Jag kände mig oftast värdelös, vilsen och ensam. En känsla av att bara vilja lägga sig platt på golvet och vilja försvinna bort från alla jobbiga känslor.

“Till slut hotade de mig med att de skulle slå ner mig och mörda mig om jag kom till skolan “

Bröt ut i samband med mobbning
I 15-årsåldern bröt det ut totalt i samband med att jag blev mobbad under ett år. Jag förändrades mycket det sista året i nian, då min mani kickade igång. Jag började klä mig mer utmanande och började sminka mig. Tjejerna i klassen gillade inte det, särskilt inte de populära, och jag blev ett lätt offer att ge sig på. Det var inte fysisk mobbing, utan mer subtilt, mest över internet. Mina föräldrar förstod inte varför jag kom hem och grät, och jag förstod inte riktigt heller.

Jag blev utsatt då ingen såg. De kunde ta undan mig på rasterna och säga elaka saker till mig som hur jag såg ut eller hur jag betedde mig. Värst var gymnastiken och på rasterna. På gymnastisken gick dem alltid på mig i omklädningsrummet där ingen vuxen fanns tillgänglig. Dem kunde kommentera hur fula kläder jag hade och att jag behövde köpa nya. Rasterna var egentligen värst, särskilt vid lunch i matsalen. Då kände jag att jag inte hade någon att sitta med och valde ofta att skippa äta lunch eller gick hem under lunchrasten.

Att de attackerade mig på Internet förstod jag först efteråt. I början kaxade jag tillbaka när de gick på mig, men det eskalerade bara. Till slut hotade de mig med att de skulle slå ner mig och mörda mig om jag kom till skolan. Jag berättade inte för någon om det, eftersom jag skämdes för att jag var utsatt och det slutade med att jag alltid hade en stor klump i magen bara av tanken att gå till skolan.

Blev personlighetsförändrad
Hoten och otryggheten utlöste en längre manisk period. Det är så sorgligt att jag blev mobbad eftersom jag egentligen var sjuk. I min maniska fas blev jag väldigt personlighetsförändrad. Från att ha varit blyg och osäker blev jag stöddig och kunde säga vad som helst. Även utseendemässigt tog jag för mig och syntes och jag tror inte jag hade blivit mobbad om jag hade fått hjälp tidigare, men det var ingen som förstod.

Kom in på behandlingshem
Min mani blev bara värre och värre och jag började säga konstiga saker och göra saker som inte var jag. Rökte, drack och var ute på nätterna med fel människor. Ett tag gjorde jag konstprojekt mitt i natten där jag fick för mig att elda objekt. Mina föräldrar var väldigt oroliga, men de hade ingen kontroll över mig. Jag bara stack ut på kvällarna och hörde inte av mig. Naturligtvis blev jag helt slutkörd av detta och kunde till slut inte hålla ögonen öppna. Då kallade mina föräldrar in vår granne, som är socionom. Grannen sa åt oss att åka till Danderyds sjukhus och samma dag blev jag placerad på ett behandlingshem på Karolinska. Där fick jag stanna kvar en månad och de provade ut mediciner på mig. Det konstaterade att det var solklart att jag har bipolär sjukdom. Jag fick litium som hjälpte på en gång och sedan dess äter jag det.

En lättnad att äntligen få vård
Mitt rum på behandlingshemmet var själlöst och sorgligt. Inga handtag på fönstren eller någonting man skulle kunna skada sig på. Rummet var kalt och det fanns småklotter inristat på väggarna. Jag hade utsikt mot den billjus-glimmande motorvägen vid Karolinska, som jag satt och tittade på när jag inte kunde sova på nätterna. Och jag kunde ändå finna mig till ro där. En trygghet i att någon tog hand om min hypomani, som jag inte hade någon som helst kontroll över. Jag hade kämpat i flera år och inte förstått vad det var. Det var en stor lättnad att komma in på behandlingshemmet. Jag var så manisk när jag kom dit att jag inte riktigt förstod att det var där jag skulle komma ner i varv, utan tänkte mest på om jag skulle kunna lära känna nya spännande människor.

Fick skäll i skolan
Jag hade absolut inte klarat mig utan alla dessa fantastiska människor som jobbade på behandlingshemmet. De såg mig. När jag gick i skolan blev de arga för att jag betedde mig som jag gjorde, kom för sent och var utåtagerande. Jag fick bara skäll, för de förstod inte att jag var sjuk. Så det var så befriande att komma till behandlingshemmet, där personalen såg mig och förstod. Mina föräldrar fick ingen hjälp eller stöd heller, så det var skönt även för dem, när jag fick hjälp.

“Jag ser oftast världen i svart eller vitt och för mig är det svårt att ligga i ett mellanting”

Missbrukade alkohol för att dämpa känslorna
Som tur var gick jag i skolan, utom sista halvåret i nian då jag lades in på behandlingshemmet. För mig var det som en räddning, och det var som om jag kom tillbaka till mig själv. Det hade varit så jobbigt att pendla i sinneslägen som jag gjort tidigare och det kändes så skönt att vara mer normal.

Efter några år med min bipolaritet upplevde jag att det var svårt att hitta sig själv i diagnosen. Det svåra för mig var att acceptera att jag har en sjukdom, en känslighet och att jag behöver mycket återhämtning.  Jag jobbade på olika extrajobb och tog olika kurser för att försöka hitta mig själv på något vis efter studenten. Jag drack omedvetet mycket och hade ett väldigt destruktivt förhållande till alkoholen. Till slut insåg jag att jag missbrukade alkohol för att dämpa mina känslor. Jag slutade direkt med alkoholen, blev nykterist och ville blicka framåt.

Jag började istället jobba mycket med musiken och hade en dröm om att bli nästa Max Martin. Mina ambitioner var redan då väldigt höga och jag har alltid lidit av prestationsångest. Jag ser oftast världen i svart eller vitt och för mig är det svårt att ligga i något mellanting, vilket leder till att jag satsar otroligt högt, för att sedan falla.

Levde ständigt i en resväska
Att leva som en muikproducent var tuffare och svårare än vad jag trodde. Jag hamnade i en depression i några månader efter att jag insåg att jag inte kunde fortsätta med musiken om jag inte satsade ännu hårdare än vad jag gjorde, och jag lade redan otroligt mycket tid och energi på musiken. Till slut halkade jag in på en musik-och event utbildning i Nyköping som jag trodde skulle vara lösningen på mitt sökande. Det visade sig att det inte alls var som jag tänkt mig.
Då var jag medicinfri och hade vart det i 3 år, vilket ökade min känslighet. Allt var bra till en början, men ju mer jag började göra saker i skolan och utanför skolan så vart jag sämre. För mig var förändringarna för snabba och för många under så kort tid, vilket ledde till att jag vart utbränd.

Det var inte bara skolan, utan jag hade flyttat till en helt ny stad. Jag skaffade mig ett extrajobb i butik, där jag jobbade 2-3 gånger i veckan och jag hade praktik samtidigt under skolperioden, som varade på helgerna i Stockholm. Praktiken kunde sluta tre på natten, det var svårt för mig att sedan vända dygnet på vardagarna i skolan och jag kände att jag ständigt levde i en resväska av allt pendlade varje vecka till Stockholm. Dessutom upplevde jag att miljön i klassen var hård och att jag ständigt behövde vara med på alla event som pågick för att knyta kontakter. Det var många som tävlade med varandra i klassen om vem som hade bäst praktikplats eller som hade mest fullt upp – en klass där det helt enkelt var mycket armbångar.

Var tvungen att sluta skolan
Till slut efter 4 månader av konstant resande, studerande och jobb, så orkade jag inte mer. En dag kunde jag inte gå upp från sängen längre och jag kände mig konstant trött. Därefter började ångesten och depressionen komma. Jag förstod att jag var tvungen att sluta skolan och jag kände inte att jag fick hjälp av lärarna.
Vi förberedde för flytt och packade ner allt väldigt fort för att flytta tillbaka till Stockholm till mina föräldrar. 
Jag kände mig som den mest misslyckade personen i hela världen. Jag hade precis börjat stå på mina egna ben och att flytta hem till sina föräldrar var som att hamna på ruta ett igen. Att dessutom, när jag kände mig som sämst i min utmattningsdepression vara dotter och sambo under samma tak var väldigt tufft.

Grät varje dag av smärta
När jag flyttat hem till mina föräldrar förstod jag att jag inte hade drabbats av ett skov som man lätt kan göra i sin bipolära sjukdom, vilket jag trodde först. Det här var något helt annorlunda, det var mycket svårare att ta sig ur.
Jag sov inte på dem första 4 månaderna, kunde knappt komma ner i djupsömn och bara låg på soffan. Det var som att någon hade tryck på en ”off”-knapp och hela min kropp bara slutade att fungera.
När jag fick lite mer ordning på sömnen igen dabbades jag av kraftiga utslag på huden. Jag har alltid haft problem med eksem, men det här var något annat.
Hela min kropp vart fylld av utslag och jag kunde knappt röra mig. Ibland var jag så dålig att jag behövde hjälp att klä på mig eller matas. Jag hade också ont i lederna och drabbades ständigt av migrän och astma attacker. Ett tag var det så illa att det kändes som att jag levde på akutmottagningen.

Det var en oerhört tuff period där jag hela tiden försökte få hjälp, men ingen visste vad det var för fel på mig och medicinerna jag fick av läkaren hjälpte inte alls på mig. Det tärde enormt på relationen till mina föräldrar och min sambo att vi bodde under samma tak och att jag mådde så dåligt. Så mycket att vi funderade många gånger på om min sambo skulle åka tillbaka till sitt hemland. 
Jag grät i princip varje dag av smärta och att jag kände mig så misslyckad. Hur kunde jag ha gått från att ha så mycket energi till att inte orka göra något alls?

Att prata och träffa likasinnade var läkande
Efter lite mer än ett år hittade dem felet på mig. Jag hade fått alla utslagen på grund av all stress och kunde påbörja en behandling som genast gjorde mig mycket bättre. Det var en stor sorg för mig att inte hitta tillbaka glädjen till musiken. Jag kunde inte lyssna på musik eftersom jag var ljudkänslig och tanken av att gå in i musikstudio och försöka producera gav mig enorm ångest. Ångesten av att ens spela musik eller sjunga var så stark att jag aldrig tog en ton eller klinkade på pianot, vilket jag alltid annars brukade göra.

Under tiden jag var utbränd hade jag sökt mig till Föreningen Balans i Stockholm med en förhopping av att lätta på känslorna som jag bar på. Något som hjälpte mig enormt under min sjukdomsperiod. 
Att prata och träffa andra som var liksasinnade läkte mig enormt inombords, jag kände mig inte lika ensam och fick en bättre sjukdomsinsikt. Efter det vart jag erbjuden att komma till Hjärnkoll Ung där jag är idag, något jag inte kunde tacka nej till och som jag inte ångrat en enda sekund!

“Lär känna dig själv. Det gör dig mer stabil och kan ta dig jätte långt”

Får fortfarande migrän och är ljudkänslig
Åren efter behandlingshemmet och efter att jag fick min diagnos har varit väldigt upp och ner. Jag har försökt hitta en stabil tillvaro, och det har med tiden blivit bättre. Jag har lärt känna mig själv bättre, känna in mina gränser och vad jag behöver. Idag upplever jag mig faktiskt som symtomfri, men min utbrändhet har tyvärr bidragit till att jag fått fysiska problem. Jag får fortfarande ont i kroppen till och från när jag blir för stressad eller sover dåligt, får fortfarande migrän och är så pass ljudkänslig att jag kan få panik om jag inte sover med öronproppar.
När det kommer till min bipolaritet kan jag bli lite hypomanisk emellanåt och ibland känna lite ångest och depression, men idag kan jag hantera det.

En stabil relation med stor förståelse
Idag mår jag bra. Jag bor i Uppsala med min pojkvän sedan två år. Vi har varit ihop i sex år och förlovade oss i somras, så det känns stabilt. För tillfället är jag sjukskriven på deltid, men det börjar bli bättre nu, så att jag kan börja jobba igen. Min relation är jättebra – han har egen erfarenhet av psykisk ohälsa och det finns en stor förståelse mellan oss. Allt känns enkelt och det är aldrig något krångel mellan oss.

Jag accepterar och tillåter
Jag har två metoder som hjälper mig – att jag accepterar och tillåter. Vad jag menar med det är att om jag hamnar i en depression, så accepterar jag att jag har en depression just då. Jag kliver ur depressionen och får perspektiv på den, tillåter mig att vara lite nere några dagar och sen starta om igen. Det är samma sak med hypomanin. Jag tillåter mig att vara lite hyper ett par dagar, för att sedan ta tag i mig själv och bryta det. Idag kan jag ändå ha lite kontroll när jag är hypoman. Förut hade jag inte det. Jag kan säga till mig själv att jag behöver tagga ner, men det är inte alltid det ger med sig. Då minskar jag på aktiviteterna jag har – jag ställer in saker jag bokat, försöker att bara vara hemma, sitta och pyssla, läsa en bok eller kolla på tv.

Fyra råd till unga med psykisk ohälsa.
Till alla unga därute som lider av psykisk ohälsa vill jag ge fyra råd, som hjälpt mig mycket:

  1. De jobbiga känslorna vara inte för evigt. Man tror när man är ung att ångesten eller depressionen kommer vara för evigt, men så är det inte. De jobbiga känslorna kommer att gå över, så ge inte upp!
  2. Jämför dig inte med andra. Idag ser vi sociala medier hur andra gör och att man ska göra allt som de gör och hinna med allt – plugga, resa, skaffa barn. Men jag säger: skit i det och gör det som passar dig! Många som drabbas av psykisk ohälsa kanske inte kan ta ett 9-5 jobb, det finns en väg för alla – inte bara en enda väg.
  3. Lär känna dig själv. Det som jag fått mest hjälp av är att lära känna mig själv – hur jag är som person, känna mina gränser, veta vad jag vill, vad jag tycker om. Det gör dig mer stabil och kan ta dig jättelångt.
  4. Det kommer alltid nya chanser i livet. Idag känns det oftast som att livet ska vara en lång, rak väg för att uppnå lycka. Det är inte så, livet är upp och ner och vi glömmer att det alltid kommer nya chanser i livet. När en dörr stängs, öppnas alltid en annan.

Dela detta:

En Kommentar

  • Johanna Hennberg

    Det finns inte nog med superlativ i det svenska språket för att beskriva hur bra Lina är på att förmedla sina erfarenheter till de som kan få nytta av att höra om dem. 💖

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *