Bloggen,  Nathalies blogg

Hopp

Tiden gick. Dagarna blev veckor. månaderna flög förbi och snart hade jag bott i över ett år i det vackra gamla sekelskifteshuset på söder. 

Snön hade kommit och klätt omgivningarna i ett glittrande skal. Det var snö på alla gator och tak. Dagsljuset återerövrade förmiddagarna, en efterlängtad återkomst efter höstens långa mörker.

Trots den bitande kylan, som kan vara snäppet jobbigt, så är de vita vintermånaderna fantastiskt vackra. Ljuset reflekteras och lyser in alla rum och vrår. Det knarrar sådär mjukt och härligt när man går. Ljuset från gatlyktorna på kvällen faller så fint på de miljontals kristallerna, som sprider sig över landskapet.

Den vintern, året jag fyllde 15 år, tilldelades jag en ny socialsekreterare i min hemkommun. Denne nya socialsekreterare klev in med raska steg och började, inte långt efter sin debut, skicka påbud.

Socialsekreteraren bestämde sig snabbt för att jag inte borde behöva bo på ett behandlingshem, utan att jag borde klara av att flytta hem. Jag, mina föräldrar, min förra socialsekreterares utlåtande, behandlingshemmets anställda, min psykolog och min läkare argumenterade febrilt emot detta, de var alla övertygade att mitt sköra mående hängde på att jag äntligen hade hittat en plats där jag kände mig hemma och att ta mig från den miljön kunde kritiskt försämra min psykiska hälsa.

Socialsekreteraren stod dock fast vid sin åsikt, och socialsekreterarens ord är lag. Domen löd, trots de ändlösa motsättningarna, att jag skulle nu efter ett år på behandlingshemmet flytta hem.

Skräck fyllde mig när jag fick höra det. 

Jag visste att om jag skulle åka hem då skulle allt bli som det varit innan jag fick flytta, jag skulle vara ensam och isolerad igen. Fast där allting gjorde så fruktansvärt ont. Fast där jag inte bara gjorde illa mig själv utan också min familj med mina självdestruktiva impulser. Hemmet där jag aldrig kände mig trygg eller lycklig. Jag visste att jag inte skulle överleva en flytt tillbaka hem.

Alla mina närstående och alla de som jobbade med min psykiska hälsa satte sig direkt mot beslutet, men socialsekreteraren hade bestämt sig. Domen var absolut, min flytt hem var numera inget mer än tidsfråga. Det var inget att diskutera, det var ett faktum.

Vintermånaden fortsatte sin stilla gång. Snöflingorna sjönk mot marken, och jag sjönk med dem. Jag föll, ohejdat, längre och längre ner i en bottenlös avgrund. Ned i mörkret som spred sig inom mig. Det var som en kolsvart brand rök som vällde upp runt mig, det stängde ut ljuset och brände min hals med varje andetag.

Smärtan i bröstet tryckte på igen, likt vad det hade gjort tidigare under året på hemmet. Det blev svårare och svårare att stå emot ångesten som krävde sitt utlopp och återigen fick jag börja pendla, fram och tillbaka, in på sjukhusen. Gång på gång skickad till akuten, placerad bakom låsta dörrar, i fyrkantiga gråa rum.

Det här var, trots allt, bra för mig. Socialen kan ju omöjligt skicka hem mig om jag är så här vårdslös med mitt liv, om jag är så här svår att kontrollera. Det var mitt enda hopp, och mitt enda verktyg mot den överväldigande smärtan i mitt bröst. Jag bodde hellre här, inlåst på akuten, än hemma.

Efter ett antal kortare vistelser blev jag inlagd på bup, min sista och längsta period där. Avdelningen var kaotisk och personal var stressad. Det fanns inga möjligheter för aktiviteter på dagarna. Jag spenderade veckorna inne på mitt rum, jag inte fick gå ut ensam och personalen var konstant upptagna så det fanns inte mycket val.

Jag pratade endast ett fåtal gånger med personalen, korta och ytliga konversationer innan de behövde springa iväg till något eller någon annan. En i personalen, en fåordig man, som vi första intrycket verkade väldigt butter och ointresserad frågade en dag, till min förvåning, om vilken typ av musik jag tyckte om. Vi upptäckte ett gemensamt intresse. Vi pratade en liten stund innan han behövde jogga vidare.

Några dagar efter samtalet kom han och gav mig en skiva. Han hade samlat alla sina favoritlåtar av David Bowie. Jag tog glatt emot den.

Det var fortfarande vinter. Rimfrosten glittrade under den klarblå himmeln. Där på bup kunde jag, vid några få tillfällen när jag satt på mitt rum och tittade ut, faktiskt uppskatta den vackra vinter igen, så som jag hade innan socialsekreteraren hade tänt eld på min värld. 

En dag i mitten på februari skulle de ha ett stort möte. Jag fick inte vara med, utan jag var istället inne på mitt rum på avdelningen. Min mor, min socialsekreterare, mina psykologer och min läkare var alla samlade.

Jag funderade egentligen inte så mycket på vad det kunnat handla om, utan väntade tålmodigt på en återkoppling och information. Det hela var ju inte så konstigt, jag var van med att det var de vuxna som bestämt allt kring mig, de som tyckte och tänkte. Det var dom som fattade besluten. Jag hade ju inget att säga till om, så det spelade egentligen ingen roll om jag var på mötet eller inte.

Det knackar plötsligt på min dörr och en en man i en vit bomulls uniform, med några få pennor i skjortfickan och en namnbricka på bröstet, kliver in. Han berättade att mötet var över nu, och att ett beslut hade tagits.

Jag skulle flytta till ett nytt hem, ett behandlingshem som låg en bit utanför Stockholms län. Jag hade ungefär en timme på mig innan personal från det nya hemmet skulle komma och hämta mig. Jag skulle inte hinna hämta några av mina saker från det vackra gamla sekelskifteshuset. Jag skulle inte hinna säga hejdå till dem jag hade bott tillsammans med, mina vänner. Jag skulle inte hinna prata med min familj.

Den timmen var både oändligt snabb och långsam. När den var över dök, precis som de sagt, en liten silvrig van upp. Två okända personer klev ur, de hade snälla och litet hårda ansikten, de hälsade och frågade om jag var redo. Jag sa ja. Jag visste att det inte fanns något att göra. Jag hade redan försökt att få stanna, bönat och lovat att det skulle bli bra bara jag får stanna kvar. Hopplös och med en klump av sorg och besvikelse satte jag mig i den silvriga bilen men dessa två okända personer. Ensam bland dessa främlingar skulle jag tas iväg någonstans, till en okänd ort. Jag var förtvivlad och hopplös. 

Det hann bli eftermiddag innan vi kom fram. 

Det röda huset var beläget långt ut på landet, omringat av skog och åkrar. Jag tyckte allt det här va så himla dumt. Vi parkerade och klev ut. Den minimala packning jag hade, sakerna jag haft med mig från bup vistelsen, hade jag i en ryggsäck som jag hängde över axeln. Huset var tomt och tyst. De andra som bodde där var i skolan men de skulle tydligen snart komma tillbaka. Jag leddes till det rum som nu skulle bli mitt. 

Mitt rum var på nedervåningen, med utsikt över den vita gnistrande trädgården. Jag stod länge vid fönstret och tittade ut, mina ögon var alldeles fuktiga och ömma efter tårarna som oavbrutet runnit sen bilen hade börjat åka. Jag undrade vad min familj gjorde, vad personalen på det andra boendet gjorde och alla de andra som jag lärt känna som bodde kvar där. Vad tänkte de nu? Vad hade de sagt när de fick reda på att jag aldrig skulle komma tillbaka igen?

I det röda huset fanns det många regler, bland annat så var det förbud mot mobiltelefoner och datorer. Om vi som bodde där ville ha kontakt med omvärlden fick vi lov att skriva brev. Om vi specifikt ville ha kontakt med våra föräldrar så kunde vi tilldelas en telefontid, det var max 15 minuter åt gången och man tilldelades max två stycken i veckan.

Jag lämnade inte mitt rum den första dagen eller kvällen. Jag vägrade att gå ut, jag ville inte se eller träffa någon. Jag var så ledsen, jag stod inte ut. Tårarna rann oavbruten i tre dagar, ett faktum som chockade mig, jag trodde inte att det ens var möjligt.

Gråtens intensitet gick i vågor, det gick från snyftande dalar till förlamande toppar.

Jag spenderade tiden mellan topparna med att gå igenom mina saker. I ett tunt genomskinligt plastfodral, bland de få ägodelar jag hade lyckats få med mig, låg skivan jag hade fått på bup. “Bowie” stod det, hastigt skrivet med en svart märkpenna, på den annars blänkande skivan.

Jag kom och tänka på personalen som gett mig den. Minnet värmde mig. Det var en liten, men ändå uppskattad, motvikt mot den allomfattande ödsligheten och sorgen.

Jag har alltid älskat musiken. Musiken, pennan och pappret har varit min räddning, otaligt många gånger. 

Eftersom jag blivit fråntagen allt, mitt hem, mina vänner, min familj och mina saker. Så hade jag fortfarande musiken som talade till mig, och konsten, som lyssnade på mig. Den nätta lilla skivan, som jag höll så kärt i min hand, var min enda tröst.

Jag satte den i skivspelaren. Bowies unika röst fyllde rummet och jag kände det förkrossande trycket lätta en smula. Det kanske fanns ett litet hopp i denna omöjliga värld, kanske till och med för mig.

Träffar: 39

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *