Bloggen,  Nathalies blogg

Mamma

Jag har en lång historia bakom mig. Jag varit med om många händelser, varit på så många platser och stött på så många människor, det skulle nog kunna fylla en hel bok.

I det förra inlägget beskrev jag resan till mitt andra behandlingshem. Jag bodde där, i det röda huset, i två år. Under den tiden utsattes jag för väldigt mycket hemska saker. Det röda huset, och skolan som hörde till hemmet, var en plats av våld, kränkningar och bestraffningar. Det var en plats av förtryck och förtvivlan.

Jag ropade på hjälp. Jag hade otaliga samtal med socialen och mina anhöriga. Gång på gång berättade jag vad som hade hänt och vad som pågick, jag berättade vad jag blev utsatt för, men jag talade för döva öron. De lyssnade inte, de trodde inte på mig eller brydde sig inte tillräckligt.

Månaderna gick. Gång på gång blev jag, och de andra på boendet, utsatt för hemska saker. Gång på gång, som svar på mina rop efter hjälp, vände vuxenvärlden mig ryggen.

Mitt mående försämrades, hopplösheten bet sig fast, ensamheten blev absolut och att jag var värdelös slogs in i mig.

Jag kände mig maktlös och bortkastad, fast i ett iskallt dystopiskt system som helt saknade medmänsklighet.

Jag försökte rymma, ofta, och lyckades flera gånger. Jag var ju den enda som verkade vilja ta mig undan förtrycket. Jag flydde till fots, på cykel, med buss och vissa sträckor lyckades jag lura till mig skjuts från främlingar.

Jag lyckades ta mig riktigt långt flera gånger, men aldrig tillräckligt långt. Förr eller senare kom de alltid och tog mig. Jag slängdes tillbaka in i de röda huset, tillbaka in i systemet.

Jag slogs mot systemet på alla sätt jag kunde tänka mig, jag kämpade och kämpade, men jag förlorade. Det bröt ned mig med tiden. Det bröt ned dom få smulorna av självkänsla jag hade. Det bröt ned tilltron till andra. Det bröt ned mig så pass att jag inte längre värderade mitt liv, jag orkade inte slåss längre.

Allt eftersom jag bröts ned, allt eftersom maktlösheten maskade sig in i varenda cell i min kropp, så sjönk jag djupare ner i mörkret. Ångesten var oupphörlig.

Dagarna spenderade jag i en depressiv ogenomtränglig dimma och kvällarna var fyllda av, allt värre, ångest attacker. Jag skadade mig själv och jag försökte avsluta mitt liv, jag kände att det var det enda sättet att fly ångesten.

En kväll, mina sista i det röda huset, blev det för mycket. Ångesten hade kommit som en tsunami, kraschat ned på mig utan förvarning. Jag föll ihop på golvet och bara skrek, tårarna forsade nedför mina kinder och hela min kropp skakade. Jag skrek och skrek, jag skrek för mitt liv, jag höll på att drunkna i ångesten.

Efter en stund tittade en personal in och försökte få kontakt med mig, men jag var för långt borta för att kunna svara. Smärtan var övermäktig, olidlig och förödande. Allt jag kunde göra var att skrika. Personalen sa mitt namn en sista gång men fick inget svar, inget utöver mina skrik av smärta, så denne ryckte på axlarna och stängde min dörr.

Tiden gick, jag låg kvar på golvet skrikandes. Mörkret föll. I ren panik, oförmögen att stå ut med smärtan längre, handlade jag för att avlsuta mitt liv.

Ångesten började lätta en aning, nu när den fått ett utlopp. När jag låg där och inväntade slutet, när ångesten återigen lät mig andas, så kom jag på att jag inte ville sluta leva. Jag ville fortsätta leva. Jag älskade att leva.

I förtvivlan och skräck ropade jag på hjälp, jag ropade efter personalen, men ingen kom. Mina skrik och rop, både dom fyllda med smärta och dom fyllda med förtvivlan, fångade inte personalens intresse. Mina rop på hjälp föll än en gång på döva öron.

Tillslut var jag tvungen att ropa ut vad jag hade gjort, vad som höll på att hända, så högt att de omöjligen kunde ignorera mig längre. Jag var så illa tvungen att ropa ut över hela huset vad som hade hänt. Tvungen att högljutt berätta det trots att alla i huset, de flesta sömlösa på grund av mina skrik, kunde höra mig utan problem. Jag ville ju inte dö, och det var bråttom nu.

Jag fick äntligen en reaktion, jag hörde steg i trappan. Personalen var på väg, just som jag tappade greppet på tid och rum. 

Det blev min sista kväll på behandlingshemmet. Jag hann inte komma tillbaka dit innan det röda huset var på tidningsartiklar och i tv-rutan. Personal fick avgå och undersökningar drogs igång. Det jag hade berättat hade tillslut blivit taget på allvar, vilket jag än idag är otroligt tacksam för.

Därefter blev det bättre, men det var fortfarande långt ifrån över för min del.

Jag blev omplacerad till ett annat behandlingshem. Mina dagar var fortfarande kaotiska. Jag kämpade för att försöka fungera. Det var tungt och svårt, men jag var iallafall inte längre kvar i det röda huset.

När jag var 19 år flyttade jag från mitt dåvarande behandlingshem. Jag hade träffat andra, personer som precis som jag stod utanför det normala samhället, och de erbjöd mig husrum. Jag bestämde mig för att ge mig av på eget bevåg. Jag ville bort från världen jag känt under hela min ungdom och jag ville göra något eget. Det kändes bra, bara att få komma därifrån. Bort från alla hem, psykologer, läkare och soc möten, bort från alla dom där människorna som skadat mig så oerhört. Jag ville smaka av livet och friheten. Mitt mående var mindre destruktivt och jag hade börjat, sakta men säkert, värdera mig lite. Jag började till och med göra upp lite framtidsplaner.

Jag lämnade behandlingshemmet. Jag hoppade från askan in i elden.

Jag hamnade på en kaotisk och destruktiv plats. En plats som försökte bryta ned mig, som det röda huset hade. Jag försökte plugga och jag försökte jobba, men det var förgäves.

Men då hände något, då kom en dag, som förändrade allt. Min stora vändpunkt kraschade in i mitt liv. En överraskning som skakade om mig, ända in i själen. Jag hade plötsligt en mening och ett mål. Jag var viktig, värdefull och stark.

För jag skulle bli mamma.

Träffar: 94

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *