Berättelser

“Du är inte defekt. Du är bara annorlunda”

Johanna har ADHD, Aspergers, OCD och GAD

Hade ångest och katastroftankar
Jag har inga minnen av att någonsin ha varit som alla andra – inte ens när jag var barn. Mina första minnen är av obeskrivligt stark ångest. På nätterna låg jag ofta vaken i mörkret och grät tyst för mig själv.
Jag klarade inte av att vara själv med mina tankar, eftersom jag hela tiden oroade mig för i princip allting. Redan då utvecklade jag bland annat en fobi för att dö. Jag tycker egentligen att jag är en ganska rationell person, och jag visste att allt jag tänkte inte nödvändigtvis var sant, men katastroftankarna var som att ha en förrädare på axeln som sa emot alla logiska tankar.

Separationsångest upp i tonåren
Jag var också extremt mammig och hade separationsångest ända upp i tonåren. Det var till exempel väldig svårt för mig att börja göra saker själv, som att åka buss och resa. I sexan plockade min skola ut fyra elever som fick åka till Italien som utbytesstudenter en vecka. Jag blev utvald, men redan första dagen grät jag oavbrutet.
Till slut fick vi ringa min mamma, som kunde trösta och peppa mig. Många sådana saker har varit svåra för mig. Jag har alltid haft svårt för att vara ifrån min trygghet.

”Ljud som låter tysta för någon annan kan vara öronbedövande höga för mig”

Känslig för ljud, smak, och känsel
Så länge jag kan minnas har jag vart extremt känslig för ljud, smak, och känsel. Ljud som låter tysta för någon annan kan vara öronbedövande höga för mig.
Det blir ofta så högt att det på riktigt gör ont i mina öron. Det kan till och med bli lite obehagligt. Om jag hör ett jättetyst ljud som andra har svårt för att höra så har jag ibland börjat tro att jag inbillat mig.

För att jag också är extremt känslig för smaker fick jag hela tiden höra att jag bara behövde sluta larva mig. Kryddstark mat fungerar inte alls för mig. Andra kan tycka att det är gott, medan jag nästan kan få panik av att det blir för starkt.
Jag kan inte heller äta saker som smakar beskt, är för sura, är varmare än ljummet, och så vidare. Det blir liksom för mycket för mina smaklökar.

När det kommer till känsel så är det största problemet att jag blir hypermedveten om någon rör mig. Det kan gå så långt att jag kan störa mig på när min egna kroppsdelar nuddar sig själva, som att mina fingrar nuddar varandra när jag ska sova.
Jobbigast är dock att jag inte kan sluta tänka på när någon tar på mig. Jag överanalyserar det och får svårare att fokusera på vad någon säger om de rör mig när vi pratar. Det har blivit lite enklare med åren, eftersom man hinner vänja sig, men det kommer nog alltid finnas där någonstans i bakhuvudet.

”Jag hade ganska udda intressen som inte så många andra tonåringar hade”

Specialintresse som andra inte förstod sig på
I skolan såg många mig som konstig, bland annat eftersom jag är så känslig för ljud. Är man udda så finns ju tyvärr alltid risken att man blir mobbad – vilket jag också blev. Jag hade ganska udda intressen som inte så många andra tonåringar hade – allt ifrån Star Trek och Liseberg.
Jag kunde ha semesterbilder från Liseberg med mig i ryggsäcken, eller sitta och läsa tekniska manualer om Star Trek-skepp på rasterna, vilket nog inte var lika intressant för mina kompisar som det var för mig. Andra på skolan tyckte nog att jag var underlig som nästan blev helt besatt av mina intressen.

När mobbingen nådde sin pik
Högstadiet var definitivt värst. Det var då mobbingen var värst. Jag har alltid haft en fobi för ballonger, på grund av min känslighet för ljud. Det fanns folk på skolan som blåste upp ballonger framför mig, bara för att de ville se min reaktion.
Det spelade ingen roll hur många gånger de hade sett det förut. Det var tydligen fortfarande lika spännande att se mig gråta, skaka, och hyperventilera.


Flyttande runt mycket
Mobbingen gick i vågor eftersom vi flyttade väldigt mycket när jag var yngre, och jag var mer mobbad i vissa skolor än andra. Fram tills idag har jag bott i sju olika städer och runt 15 lägenheter, vilket självklart krockar med att jag också har Aspergers Syndrom, som bland annat gör att jag har ett ganska stort behov av rutiner.
Om man väljer att se det positiva med det så tror jag att jag i alla fall har lättare för att flytta än vad jag förmodligen hade haft annars. Jag har ingen hemstad eller något barndomshem, men till och med det kan man hitta fördelar med.

”Det var då, med hjälp av min bästa kompis, som jag började förstå att jag har mer och starkare ångest än vad de flesta andra har”

Flyttade till Kiruna för att börja gymnasiet

Förutom separationsångest hade jag också ångest över framtiden. Roligt nog klarade jag ändå av att flytta hemifrån när jag var 16, för att börja på ett gymnasium i Kiruna. Trots att jag är så rädd har jag alltid pushat mig själv att göra saker som jag verkligen vill göra. Sen hjälpte det också att jag hittade nära kompisar direkt, som fortfarande är några av mina bästa vänner idag.

Fick stöd av en vän att söka hjälp
Efter gymnasiet pluggade jag Engelsk Lingvistik, och skulle gärna fortsatt plugga hela livet. Men det var då, med hjälp av min bästa kompis, som jag började förstå att jag har mer och starkare ångest än vad de flesta andra har. Hon frågade mig om det, vilket fick mig att känna mig sedd, och fick min ångest att kännas verklig. Hon fick mig att börja inse att jag inte bara var en larvig mes som behövde rycka upp mig, utan att det var på riktigt.

”Att inte skämmas över att göra det jag gillar mest, eller att vara den jag är även om det är konstigt, har varit ovärderligt”

Fick försöka flera gånger för att få hjälp
Jag sökte inte professionell hjälp förrän efter skolan, så jag kontaktade en vanlig vårdcentral. Tyvärr gick det inte bra första gången, utan jag fick höra saker som ”alla har ångest” och att jag bara behövde börja jobba.
Det fick mig att må ännu sämre, och det slutade med att jag fick flytta hem till min mamma igen. Som tur var vågade jag söka hjälp igen, och den nya mottagningen tog mig på allvar. Trots att det började så dåligt kan jag faktiskt idag säga att jag har haft tur.

Fick till slut bra hjälp
När jag väl fick hjälp på riktigt så började det med att de frågade hur jag mådde, och verkligen lyssnade. Sen fanns det en massa alternativ jag kunde prova. Jag har testat allt ifrån exponeringsterapi till träning på recept, som har hjälp mig utveckla strategier för att må bättre. Till exempel försöker jag med meditationstekniker när jag blir extremt stressad, och utsätter mig för sånt jag får ångest av. 
Min situation har inte nödvändigtvis förändrats jättemycket, utan den stora skillnaden att jag nu vet hur jag ska hantera det jobbiga. Jag är också en obotlig optimist som aldrig ger upp hoppet, vilket hjälper. Nu försöker jag komma ihåg att se glädjen i det lilla, som att också kunna se fram emot små och vardagliga saker. 


Tillåtet att vara udda
Det finns alltid rum för förbättring, men jag lever absolut bättre idag än innan. Jag vet hur jag ska hantera när det händer dåliga saker. Min allra främsta strategi är att låta mig själv dagdrömma. För mig är det en stund på dygnet att bara få fantisera och tänka på annat en liten stund. Jag löser även mycket Sudoku. Det hjälper mig att inte fastna i ändlösa tankeloopar. Men mina specialintressen är nog det som har hjälpt mig allra mest. Jag behöver få kolla på mina favoritserier för att slappna av. Att inte skämmas över att göra det jag gillar mest, eller att vara den jag är även om det är konstigt, har varit ovärderligt. Idag föreläser jag om mitt liv, och det hade nog inte alls varit lika spännande om jag inte hade varit en ångestpackad, kringflyttande, ljudkänslig supernörd.

Mitt budskap till andra unga med psykisk ohälsa är: Du är inte defekt. Du är bara annorlunda. Du är inte larvig eller trasig. Du är en fullständig människa.
Det finns en förklaring för allting. Det finns svar på dina oroliga funderingar, och många andra som har gått igenom liknande saker. De kan hjälpa dig förstå vad du kan göra får att må bättre.
Du kan och förtjänar alltid att må bättre. Alla framsteg är framsteg. Du kan alltid lyckas förbättra din situation, oavsett om det är med små eller stora steg. Att du är på väg i rätt riktning är det som räknas. Sen är det varken en tävling om vem som blir bäst eller vem som mått sämst. Det spelar ingen roll om det jobbiga känns stort som en elefant eller en planet. Alla förtjänar att få hjälp och att må bättre.

Dela detta:

Hits: 65

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *