Bloggen,  Fridas blogg

23 år utan diagnos

Mitt namn är Frida Jansson, jag är 26 år och bor i Stockholm. Vid 23 års ålder fick jag reda på att jag har autism. Det första året efter autismen bekräftades genomgick jag många omtolkningar av mig själv och när jag tänkte tillbaka på tidigare händelser i min barndom så förstod jag mer om
varför vissa situationer hade varit svåra.

Under min bloggvecka har jag mycket att förmedla, låt oss börja med en tillbakablick. Jag var mestadels glad som barn men sökte och behövde mycket trygghet av mina föräldrar. De var förväntansfulla inför nya upplevelser men jag hade nära till rädslan och nya sammanhang kunde framkalla en del obehag och förtvivlan.

Jag tänker ofta på att barndomen faktiskt är ett hopkok av nya situationer, upplevelser och inlärningstillfällen. Om det är precis det man har svårt för, då kan nog barndomen ibland kännas ganska påfrestande. Jag gick ju från den ena utmaningen till den andra och den där rädslan eller ångesten som så ofta svämmade över mig la sig nog inte helt och hållet däremellan.

När jag var sju år flyttade vi ut i skärgården och jag började gå i en mindre grundskola. Vi hade samma lärare under många år och de var trygga i sina roller med lång arbetserfarenhet.

Jag beskrevs ibland som försiktig, vilket jag också var. Jag minns att jag kunde känna ett lugn under en strukturerad lektion men en stress för allt som hände under rasten. Många gånger stod jag bredvid leken och försökte förstå spelreglerna.

Under grundskole- och gymnasietiden hade jag en nära vän. Vi gav varandra trygghet och stöttade varandra på olika vis. Hon väntade på mig när saker tog längre tid, som att göra sig i ordning efter idrotten. Under idrotten spelade vi badminton tillsammans och även om det inte blev något vidare spel eftersom jag så ofta missade bollen så stod hon ändå kvar. Vi hade grupparbeten ihop men tog aldrig varandra för givet. Varje gång man skulle skapa en grupp såg vi på varandra och nickade. På fritiden umgicks jag ofta med en vän i taget och då föredrog jag lugna aktiviteter framför mer fartfyllda.

När jag blev allt äldre började jag känna mig osäker i flera sociala sammanhang men hade inte riktigt ord för de diffusa upplevelserna. Jag skulle antagligen inte säga att något kändes fel men nu i efterhand kan jag se att det skavde en del ibland. Högre upp i årskurserna tog det sig ofta till uttryck i form av oro, stresskänslighet och insomningssvårigheter.

På ytan såg mycket ut att fungera väl men inombords började jag känna av allt mer motstånd. Under skoltiden strävade jag ständigt efter mer kunskap och den nyfikenheten var viktig att hålla vid liv. Jag fick höga betyg men min oro inför varje testtillfälle var stark. Förväntningarna kom sällan från
andra än mig själv. Från och med årskurs sju, när läkardrömmen väcktes, ville jag verkligen prestera mitt yttersta för att ha en chans att bli antagen så småningom.

Jag förstår att min autism flög under radarn under min uppväxt och har inga bittra tankar mot någon, men visst är det sorgligt. Det jag har lätt för skymmer många gånger sådant jag har svårt för. Det gick så bra för mig och oron betraktades därför ibland som obefogad. Jag fick ofta höra att jag behövde lita på min förmåga och tro på mig själv, men ängsligheten bottnade nog även i mina autistiska svårigheter som vi inte kände till och inte heller hade redskap för.

När varje prov kändes som det första provet någonsin och dessutom på högsta allvar så kan man nog tänka sig att hade jag blivit hjälpt av mer stöd från skolans personal, men de fick ju inte se mitt psykiska slitage eftersom det endast syntes hemma. Om vi hade haft mer dialog kring att jag trots
min höga kapacitet kunde behöva stöd eller anpassningar så hade vi nog kunnat hitta en del tillvägagångssätt. Jag vet inte hur man kunde ha gjort, men exempelvis tror jag att det var relativt vanligt att elever fick chanser att komplettera om de stod och vägde mellan två betyg. Jag hamnade
sällan i den situationen, men om sådana möjligheter fanns hade det antagligen underlättat mycket för mig att bli påmind om det inför provtillfällena.

Jag hade små marginaler, de var nästintill obefintliga. Om något av mina betyg skulle bli lägre än det högsta skulle jag antagligen inte ha tillräckligt med poäng för att komma in på läkarprogrammet.
Det mest önskvärda hade ju varit om jag hade kunnat lära mig så mycket som möjligt men med hälsan i behåll. Ansträngningar kan ju tillfälligt kosta på, men det var för dyrt för länge.

Min annorlundahet har alltid accepterats av omgivningen, särskilt av mina närmaste. Mina föräldrar såg mina egenheter men de har haft ett tillåtande förhållningssätt och låtit mig få vara den jag är. De har delat min glädje vid varje framgång och stöttat vid varje motgång. Än idag har jag nära till oro,
rädsla, stress och ångest. Jag har äntligen börjat landa i att jag är lite funtad så. I morgondagens inlägg berättar jag om min stormiga väg till rätt vård och stöd och hur klockan skruvades långt tillbaka under min neuropsykiatriska utredning, rentav så långt som möjligt. Med rätt glasögon blir det som tidigare varit suddigt och svårtolkat betydligt klarare och ibland till och med uppenbart.

Träffar: 617

En kommentar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *