Bloggen,  Nathalies blogg

Utomjording

Min historia. 

Om jag skall försöka förklara eller rättare sagt berätta lite om hur jag kom hit? Varför jag just hamnade i kontakt med Våga Prata och Hjärnkoll. 

Det var en vanlig dag för ca 2 år sedan. Jag tog psykiatri lektioner på eftermiddagarna. Dagens lektion skulle inte vara i klassrummet utan istället i den stora aulan. När vi kom dit så berättade lärarna att vi skulle lyssna på en mycket duktig föreläsare med en massa erfarenheter att dela med sig av.

Efter en kort introduktion från vår psykiatri lärare intog vi våra platser. Jag förberedde mig för att lyssna och anteckna, pennan i handen och mitt block öppet framför mig.

Upp på scenen kliver en kvinna upp med en mikrofon i handen. Hon börjar med att presentera sig själv, och varför hon är där. Hon berättar att hon har diagnosen schizofreni. Hon delade med sig av sina minnen, upplevelser och hur hon har det idag. Detta var otroligt spännande och intressant!

Jag kunde inte låta bli att börja föreställa mig att det var jag som stod där. Att det var jag som återberättade delar av mitt liv. Att det vad jag som använde mina erfarenheter och min historia för att ge tips, tankeställare och perspektiv. Jag ville också göra det som hon gjorde, göra något på riktigt. Jag ville också göra min röst hörd, aktivt bidra till förändringen, inte bara önska att jag kunde påverka samhället till det bättre. 

Nu hade jag ett mål. Jag skulle, så fort föreläsningen var klar, gå ner till henne och fråga om hur man skulle gå tillväga om man också ville föreläsa. Det pirrade i magen på mig när jag gick ner för de utdragna trappstegen och upp på scenen. Jag gick fram till henne, hon stod och plockade ihop sina saker vid whiteboarden, och jag frågade.

Svaret fick jag så enkelt och smidigt. “Mejla bara den här adressen.” 

Efter det tog det inte lång tid innan jag var färdigutbildad Hjärnkollsambassadör och själv stod där på scenen, precis som jag hade föreställt mig.

Jag har nu fått föreläsa för klasser och olika organisationer, fått tala och ge konkreta förslag inför socialstyrelsen, inför psykiatrin, fått deltagit i paneldebatter med politiker och lyckats få mig en massa erfarenheter och kunskap på vägen, inte minst om mig själv. 

Det är spännande, utmanande och frigörande, men ibland är det också riktigt svårt.

En av de gångerna som det har varit känslomässigt svårare var när jag föreläste på BUP heldygnsvården i Stockholm.

Det var såklart mycket givande att få komma till en plats där jag själv, många år innan, hade varit. Jag var på samma plats men jag var inte samma människa.

Då, när jag var inlagd där, var jag liten och sårbar. Nu stod jag stadigt framför personalerna och pratade, stark och självständig.

Det lyssnade på mina tidiga upplevelser av bup, skakade på sina huvuden och en av dem grät. Jag fick stå upp för den lilla och sköra versionen av mig som en gång varit där. Jag fick även konkretisera olika aspekter av vården som är viktiga att komma ihåg när man går i sin ljusa uniform i de gråa långa korridorerna, men som kanske inte alltid är lätta att minnas.

I min ungdom upplevde jag den platsen som en fristad för mig. Inte för att jag trivdes eller mådde bra där, utan för att alla andra alternativ var mer fruktansvärda. Då, vi 14 års ålder,  var livet hemma, minst sagt, kaotiskt. Jag fick ofta akut tas till bup. Jag hamnade gång på gång på avdelningar med låsta dörrar.

Att komma dit var en smärta. Det var grått överallt, kala väggar, långa kalla korridorer. En labyrint i gråskala med hundratals dörrar, dörrar som alla ledde in till någon okänd människas rum. Några i personalen var trevliga, andra tystlåtna och andra bittra. Jag höll mig mest för mig själv inne på mitt fyrkantiga gråa rum. Spenderade min tid sittandes på den stenhårda sängen, som gav sömnen en ytterligare utmaning att ta sig an. Jag blickade ut genom de stora fönstret som vette ut över Årstaviken. Där satt jag och drömde mig långt bort, mot och förbi horisonten. 

Det smärtade så fasligt i bröstet på mig utan att jag riktigt förstod varför. Jag var omsluten av känslan att jag inte hörde dit, inte bara att jag inte hörde hemma på avdelningen utan jag inte hörde hemma någonstans. Jag kunde inte finna mig själv i någon annan, jag var hopplöst annorlunda och, i och med det, för evigt ensam.

Jag fantiserade ofta, redan tidigt som barn, att jag kanske egentligen var från en helt annan värld. Att jag av någon anledning hade hamnat fel. Att det var ett misstag att jag föddes på jorden, att jag egentligen skulle ha fötts någon annanstans i universum. Jag kände att det var den enda vettiga förklaringen på de starka känslorna som tryckte i bröstet på mig. Känslor som jag känt så länge jag kan minnas. En känsla av att jag är långt bort från något som jag behöver, något som jag saknar så fasligt mycket, så mycket att det ilar i hela kroppen.

Känslorna var grunden till alla de galenskaper som präglade min ungdom. Jag var så tvungen eftersom att det växte sig så starka.  

De växte sig så starka i bröstet och spred sig ut i resten av kroppen. Ångesten och smärtan som trängde sig ut i varenda led och muskel, de fick mitt huvud att rusa. Trycket bara växte och växte. Känslorna behövde få ett utlopp, annars skulle jag explodera! Det behövde hända något! Men jag vet inte vad! Jag måste bryta det här men jag vet inte hur! Vad skall jag göra? Vad är ok att göra? Kan jag slänga en stol i väggen och skrika? Vågar jag det? Det är fel! Jag är fel! Men jag måste ju göra någonting! Mitt huvud och min kropp går sönder! Jag klarar mig inte det måste ske något NU! 

Efter att ha varit inlagd flertalet gånger under en kortare period gjordes det beslut som jag då verkligen behövde. Jag skulle flytta, flytta till en jourfamilj längre ut på landet norr om stockholm. Det var litet skrämmande, men mest kände jag en lättnad över att det gamla äntligen skulle brytas. Äntligen skulle något nytt hända, något som kanske skulle få mig att slippa uppleva samma smärta på samma vis dag ut och dag in. Jag skulle inte längre behöva sitta ensam med mina tankar i ett hus i förorten. 

Trots lättnaden så grät jag fortfarande. Det gjorde så ont att inte förstå varför jag gjorde som jag gjorde. Att inte förstå varför jag hade en sådan dum ångest hela tiden, en ångest som gjorde så mycket och som gjorde alla runt mig så trötta.

Jag skulle, under ett halvår, bo hos två olika jourfamiljer i väntan på placering på ett behandlingshem. Tiden gick fort men samtidigt så långsamt. Tiden har en förmåga att te sig så underligt när alla ens dagar är för lika varandra, och allt mina dagar bestod av var att sova, teckna och promenera. 

Efter ett halvår, som kändes som ett ögonblick och en oändlighet samtidigt, tog jag mina första steg upp på den lilla stentrappan utanför det vackra gamla sekelskifteshuset på söder. Vintern blåste närmare för varje dag trots att det kändes som om att hösten knappt hade hunnit börja.

Där stod jag och tittade upp på huset som jag nu skulle bo i. Mitt nya hem. Den plats jag nu skulle stanna på. En plats där det är ok att må dåligt, en plats där andra också mådde dåligt. En plats där jag kunde vara mig själv.

Trots den lättnad över att äntligen vara på den plats jag nu skulle bo kvar på och trots att jag beundrade det gamla vackra ståtliga stenhuset så var det ändå sen höst. Löven hade vid den tidpunkten redan fallit till marken och hunnit mörkna. Överallt var det så dystert och grått och i mitt rum kände jag en oro röra sig i dunklet. Det är alltid en viss tidsperiod efter förändringar som jag måste få ställa om och känna in i den nya situationen eller miljön. Känslorna, precis som de prassliga spröda löv en ljummen höstmorgon, hade blåsts upp av vinden men skulle nu en och en, i sin takt, få falla på plats.

Jag började med tiden att känna mig lite hemma. Jag trivdes bra där bland både personal och ungdomar. Vi var lite som en familj. Vi kunde mysa framför en film på kvällarna då och då, åka på utflykter under helgerna, fika på stan och köpa hem mat tillsammans. Vi tog långa bilturer för att bara få åka. Visst utförde vi de planerade aktiviteterna under veckodagarna med en viss bitterhet, men ändå tillsammans i en fantastisk gemenskap.

Jag älskade den platsen! Jag älskade alla som fanns där!

Men trots den fina plats jag befann mig på så var det svårt, ångesten höll ett stadigt grepp om min kropp och min själ och hade inte i första taget tänkt att låta mig få vara helt lycklig..

Jag fortsatte att känna mig som en utomjording men kunde samtidigt ändå känna en värme och en gemenskap till de personer som befann sig runt mig. Vi behövde inte vara från samma planet för att tycka om varandra.

Träffar: 52

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *