Berättelser

“Precis allt i min omgivning kunde trigga en tvångstanke”

Joakim, 26 år, har OCD och har kämpat med tvångstankar sedan gymnasiet.
Det var sommaren till gymnasiet som mina tvång började. Jag hade mycket jobbiga tankar när jag skulle sova och för att lugna mig själv kändes det bra att rabbla tankarna högt och det gjorde jag för att kunna sova. Mycket handlade om att handlingar jag gjorde skulle göras till det kändes rätt.

Det behöver kännas rätt.
Jag kunde rabbla tankar tills det helt enkelt kändes bra och först då blev jag lugn. Vissa siffror gav mig mer lugn än andra och jag rättade mig efter att följa de mönster som kändes bra. Mina tvång cirkulerade också till stor del kring att mina föräldrar eller syskon skulle kunna skadas. Till exempel brukade jag äta 2 mackor till frukost men ökade till 3 st för att då på något sätt skulle mina föräldrar överleva sin bilresa hem från jobbet.

Vardagliga ting triggar svåra tvångstankar.
Precis allt i min omgivning kunde trigga en tvångstanke. Det kunde vara att jag såg färgen blå och fick då en tanke om att någon skulle skära halsen av min mamma, eller att jag såg en trottoarkant vilket symboliserade att min syster fick käken krossad. Jag kopplade vardagliga saker till att något fruktansvärt skulle kunna hända. Det var inte heller bara att det kom upp en tanke utan jag fick också upp en bild i huvudet av det fruktansvärda som skulle hända, det var väldigt obehagligt. Hela min vardag kantades av dessa triggers och efterföljande hemska bilder som kom upp i huvudet.

“Jag hade 4 minuter till skolan men i slutändan kunde det ta mig två timmar att komma dit.”

Ritualerna tog allt längre tid.
Alla tankar och ritualer började sprida sig mer och mer och tog upp mer och mer tid. Min kvällsritual där jag rabblat upp några oroande saker för att få lugn tog nu 45 minuter. Jag hade 4 minuter till skolan men i slutändan kunde det ta mig två timmar att komma dit. Om jag fick en tanke på vägen om att min mamma skulle mördas så trodde jag att tanken i sig skulle göra att det inträffade. När en sån här tanke kom upp frös jag till och kunde inte röra mig. För att inte det skulle inträffa behövde jag stå helt stilla, hålla andan och säga meningen som dykt upp i mitt huvud baklänges tre gånger. Med lite tur så försvann tanken då men istället för 15 sekunder kunde jag lika gärna stå kvar i 45 minuter. Om jag sa meningen fel eller andades var jag tvungen att göra om det.

Från vårdcentralen till en specialist.
Allt det här blev normalt för mig. Jag bodde i ett område där man inte pratade så mycket om psykisk ohälsa så varken jag eller mina föräldrar förstod vad det var för något. Men det märktes att något inte stod rätt till och jag fick tid hos min läkare på vårdcentralen som jag haft hela livet. Han berättade att jag led av tvångssyndrom och det var som en helt ny värld för mig och mina föräldrar. Jag fick en psykolog på vårdcentralen men personen hade ingen kunskap om tvång så det blev ingen bra behandling för mig. Jag fick remiss till något som heter Unga Vuxna och träffade där en psykolog som var mer kunnig i ämnet. Vi jobbade med det mest akuta för att jag skulle klara gymnasiet och sedan kunna gå i en mer omfattande behandling efter studenten. Jag hade väldigt tur för min psykolog visste om en specialist inom ämnet och remitterade mig dit.

“Jag fick beskriva mina värsta mardrömmar högt.”

Jag gick i en 14 veckors lång behandling och vi kom en bit på vägen men var inte riktigt i hamn och jag fick gå om behandlingen. Jag hade inte de klassiska OCD-symptomen vilket gjorde att det tog lite längre tid att komma på hur man skulle kunna hjälpa mig. Tillslut hittade vi ett sätt som fungerade vilket var imaginär exponering. Det gick ut på att jag verkligen skulle grotta ned mig i de hemska tankarna istället för att tänka bort dem och jag fick beskriva mina värsta mardrömmar högt. Det här var något som kändes som att det kunde hjälpa och att det var rätt väg att gå.

Bemöttes av rädsla från omvärlden.
En sak som jag aldrig kommer glömma från tiden med tvångstankarna är andras sätt att se på mig. På grund av tvångstankar stod jag ofta och mumlade bland folk på stan, på väg till skolan eller på tunnelbanan. Föräldrar tog omvägar med sina barn för att slippa gå nära mig. De var rädda för mig och den skräcken i andras ögon glömmer jag aldrig. Det var hemskt.

Känslan av att tankarna styr världen.
Något annat som var väldigt jobbigt var hur dåligt mina föräldrar mådde. Det var förkrossande att se dem må dåligt men i min värld kunde jag ju inte sluta heller för då kunde de ju dö. Man tror att man har mer inflytande över världen än vad man egentligen har. Det var mitt ansvar att hålla mina föräldrar och syskon vid liv och då är det väldigt svårt att sluta. Jag ville bara skydda dem och det var en ständig kamp.

Exponera för jobbiga saker.
Efter två omgångar behandlingar fick jag en psykolog hos Unga Vuxna igen. Vi fortsatte att jobba på att exponera mig för jobbiga saker. Jag åkte till platser som skrämde mig och satt bredvid folk på tunnelbanan som jag hade undvikit att sätta mig bredvid förut. Vi gjorde också olika övningar på plats hos psykologen. Jag började plugga och det gick bra skolmässigt men var svårt med det sociala i och med att det kunde komma upp något samtalsämne som kunde trigga mig.

“Numera vet jag vad jag ska göra om en tanke kommer och jag kan stoppa den. Idag lever jag som vemsomhelst.”

Flickvännen och verktygen från tidigare gav en vändning.
När jag träffade min tjej började det vända på riktigt. Vid den här tiden skulle jag byta mottagning och remitteras till vuxenpsykiatrin men jag behövde aldrig gå dit. Jag kände att jag hade alla verktyg och all motivation jag behövde och jag visste vad jag behövde göra för att hantera tvången. Numera vet jag vad jag ska göra om en tanke kommer och jag kan stoppa den. Idag lever jag som vemsomhelst. Jag har pluggat, jobbat och till hösten vill jag börja studera igen. Jag håller på med dans vilket alltid betytt mycket för mig under resans gång. Det har varit en oas där man måste fokusera på dansen och inte kan tänka på så mycket annat.

Till andra unga.
Till andra unga därute som kämpar vill jag säga att det finns ett ljus i tunneln. Även om det känns hopplöst och att man aldrig ska komma ur det så kommer det en dag när man kan uppskatta vardagen igen. Du är inte ensam och det är inget fel på dig, vi människor fungerar olika och det är bara att fortsätta jobba framåt mot att må bra.

Dela detta:

Träffar: 74

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *