Berättelser

“Där och då kände jag att livet är över, jag har ingenting kvar…”

Jag heter Carlos Powell och är 20 år gammal.
Det jag skall berätta nu har pågått i ungefär 14 år.


Året 2006 bodde jag i Ungern endast med mamma. Jag hade kommit hem från skolan som låg väldigt nära hemmet, så sätter mamma sig ner med mig och berättar att pappa har lämnat oss och åkt till England där han bodde egentligen innan Ungern, detta tog jag inte så seriöst då eftersom jag var endast 6 år gammal men desto mer tiden gick och ju mer jag växte så kände jag att det började bli tufft utan att ha en pappa vid min sida.

Mamma hade förlorat sin syster och systers dotter i en bilolycka och detta plågade mamma. Jag började märka hur mamma började må och utöver det att inte ha en pappa påverkade mig också under en period.

Det går 4 år och under dessa fyra åren har jag bara pratat med pappa över telefon lite då och då men det var fortfarande tufft att växa upp endast med mamma. Vi hade inte ekonomin för det men vi tog oss igenom det, fram tills år 2010 då mamma hade träffat en kille över nätet som bodde i Sverige. Mamma berättade det för mig och tyckte att vi skulle ta en semester här i Sverige och kolla hur det var här, lära känna honom. När vi anlände i Landvetter så kände jag att något inte stämde, att det känns tomt i mig. Kommer jag behöva lämna mina vänner i Ungern för att återigen skapa ett nytt liv, lära mig språket, anpassa mig? Men jag ville bara att mamma skulle bli glad så jag höll mig tyst.

Vi blev upplockade av killen och sedan körde han hem oss, visade runt oss och jag tyckte att det verkade trevligt. Dagen efter så började redan mamma säga här kan du skapa ett liv, en framtid, du har ditt rum du kan äntligen få fixa eftersom jag inte hade ett eget rum i Ungern då lägenheten var liten. Redan då tänkte jag att känslan jag kände på flygplatsen stämde, men jag höll mig tyst fortfarande och sa ja till mamma, det låter som en bra plan.

“…ställer oss runt ett hörn börjar örfila mig och skrika på mig hur värdelös jag är, att jag kommer inte bli något.”

Vi var kvar i 1 månad, sedan åkte vi tillbaka till Ungern för att fixa allting för att sedan flytta till Sverige. Det går 2 månader och äntligen är dagen jag flyttar till Sverige, börjar skolan redan veckan efter jag har flyttat. Allting kändes okej där och då, men det som kom var det längsta mardrömmen jag har varit med om.

Efter att ha bott i Sverige ett tag, så började jag bli mobbad i skolan av alla, jag blev kallad tjock, ful, blatte, äcklig, men jag kämpade igenom det, från 4an till 6:an pågick detta, samtidigt som jag började lära känna mammas kille som då visade sitt rätta jag. Jag fick inte va med ‘’vänner’’ så fort jag slutar skolan behövde jag åka hem direkt, det fanns ingen anledning, allt skulle vara under hans kontroll. Han slog mig när jag inte lyssnade på honom, när jag vägrade åka hem från skolan för jag var rädd och samtidigt ville stanna kvar för att spela pingis så åkte han och drog i mitt öra framför alla, ställer oss runt ett hörn börjar örfila mig och skrika på mig hur värdelös jag är, att jag kommer inte bli något.

‘’Mitt rum’’ som han kallade tog han bort dörren så jag inte kunde stänga dörren för att ha ett privatliv, allt jag gjorde var han tvungen att få veta annars var det konsekvenser. Detta är bara början av rena helvetet jag fick leva igenom. När jag gick i 8:an då var jag 14, ändå så pass gammal för att förstå att jag har ett privatliv, vad som är rätt och fel. Jag lärde känna en tjej som jag sedan började dejta i 2 års period, men det var svårt för oss att hålla ihop. Jag kunde knappt träffa henne förutom bara i skolan, endast om jag smög iväg från skolan med henne och skolkade, jag klarade inte att ha ett privatliv av den här mannen samtidigt som jag behövde fokusera i skolan.

“Han styrde mamma så mycket att hon visste inte vad hon skulle göra…”

Jag behövde bo hos mina vänner för att jag som 14 åring inte blev insläppt av honom. Han styrde mamma så mycket att hon visste inte vad hon skulle göra, oftast anklaga hon mig för vad jag har gjort, men egentligen gjorde jag aldrig något fel för jag ville bara fly från honom. Många nätter tillbringades ute på gatan, jag kunde inte stanna hos mina vänner för länge för dom inte hade ekonomin för att ta hand om mig.

Detta pågick fram tills 9:ans sista dag, där jag hoppades att jag skulle få en ny chans av skolan att få börja om 9:an eftersom jag hade F i alla ämnen på grund av honom men dom vägledde mig till en yrkesgymnasium där jag återigen inte kände någon och behövde plugga upp allt.

Återigen händer allting, det fortsätter, dag för dag blev jag utslängd. Många nätter tillbringades ute på gatan. Jag var hungrig, ingen hjälp, ingen mat, ingen värme, ingen ville ta emot mig. Där och då kände jag att livet är över, jag har ingenting kvar, varken en pappa, låtsas pappa eller en mamma. Men något i mig klickade igång och sa ställ dig upp och åk ‘’hem’’, jag gjorde det, jag knacka och knacka, jag slog i dörren för att någon skulle öppna, klart är det mannen som öppnar dörren och puttar på mig och säger vad gör du här, du ska inte vara här, jag brister ut i tårar och ilska och började putta på honom, slog honom för att få vett i hans skalle att så här behandlar man inte en människa, speciellt ett barn.

“Jag behövde smyg äta hela
tiden för att annars skulle jag inte få mat”

Jag lyckades ta mig in i rummet oavsett bråket, jag var ledsen men samtidigt var jag glad att jag hade tak över huvudet, jag låg uppe hela kvällen och väntade tills han skulle somna så att jag kunde ta något att äta, för enligt hans regel var det ‘’äter du ingen middag så får du inte äta något sen’’ och oftast lagade han mat jag inte tyckte om bara för att jag skulle svälta men mamma gjorde inget åt det. Jag behövde smyg äta hela
tiden för att annars skulle jag inte få mat. Detta plågade mig men jag hade inget val än och bara fortsätta kämpa själv, ha ilska i mig för att fortsätta framåt och inte stanna kvar i samma situation jag var i. När jag äntligen lyckades bygga upp mina betyg kom jag in i Aniaragymnasiet men problemen kvarstod inte lika mycket då han hade fått besked att han
hade fått cancer… han hade ingen ork till att bry sig men samtidigt något i mig tyckte synd om honom för han fanns där för mamma. Han var som han var, men han var fortfarande en människa i mina ögon.

Året är 2018. Året jag längtat efter för att få fylla 18. Han var svag men fortfarande samma person. Dagen jag fyllde 18 gratta han inte ens mig, det enda jag fick från honom va en hyres papper där jag skulle börja betala hyra hemma, jag hade inga pengar för detta och det visste
han om men han sket i det fullständigt.

“Livet är orättvis men de är ingen anledning till att ge upp.”

2019 Oktober 08, var dagen han hade gått bort i cancer, 3 dagar efter min födelsedag. Klockan var 05:27 jag skulle till skolan, allt jag hör är att mamma brister ut i tårar och skriker. Jag går upp till deras rum, och hittar honom liggandes i sängen.. då kände jag mig tom, jag fick inte mitt svar på varför han gjorde som han gjorde. Mamma började må väldigt dåligt, detta påverkade mig otroligt mycket men återigen är det bara jag och mamma kvar, vi behövde gå vidare, vi behövde bygga upp ett liv återigen.. då var allting slut.. allt plågandes.. hela 10 år av smärta, tårar, ilska, allt är äntligen över.. det behövde gå såhär långt att äntligen få fred..

Jag mår inte helt hundra ännu än idag men det är mycket bättre, jag jobbar på det för varje dag som går. Ge aldrig upp när du når botten, ställ dig upp och fortsätt kämpa. Livet är orättvis men de är ingen anledning till att ge upp.


Skriven av Carlos Powell 2021-05-2

Träffar: 212

En kommentar

  • Aase

    Hej,
    Tack för att delar med dig, grymt hårt att läsa även idag så fanns ingen vuxen där då du behövde hjälp…. Trodde tiderna förändrats till det bättre sen vi var barn…. Det fanns inte någon mottagare då heller…. Underbart att läsa vad du skriver att du fick peace in mind och livet vände.💡💫🙏♥️🦭🦜💔❤️‍🩹💝Varmt tack för din berättelse det behövs komma ut då på flera håll ungar är ensamma med sig själva fortfarande….

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *