Kraschen

Tiden gick och ingenting blev bättre, bara sämre. Jag hade kunnat hålla upp missbruket utav någon substans i perioder men resulterade alltid i ett återfall som dessutom varje gång var värre än gången innan. Dessutom när jag tog uppehåll från någon substans så missbrukade jag en annan substans mer än innan osv. Hur jag än gjorde blev det bara värre. Detta var min kamp mot min ångest, min psykiska ohälsa. Jag var nu 19 år så hade nu alltså även gott klart skolan. Jag tog faktiskt studenten konstigt nog men ingen examen. Hur som helst, jag hade nu redan i typ 2 – 3 år velat sluta med det jag höll på med. Jag försökte och försökte på alla sätt jag kunde komma på men som sagt det blev ändå alltid bara värre. Det var en ond spiral. Ju mer jag ansträngde mig för att rätta till det desto värre blev det.

Det tomma hålet jag tidigare skrev om var nu inte längre ett hål utan det var den jag var. Jag kände mig som bara ett skal. Hela jag var ett hål, ett svart hål. Fylld utav ångest, depression, hat, rädsla, besvikelse, sorg, förtvivlan, ja all form utav mörker egentligen. Missbruket hade eskalerat riktigt ordentligt i ett desperat sökande efter något som skulle hjälpa mig att få känna mig hel. Det var inte bara en eller två substanser jag missbrukade utan det var kanske 4 – 5 olika substanser, ibland även fler som jag var på samtidigt och som jag dessutom hade ökat doserna ordentligt på också.

Jag hade tappat all form av ljus i mitt liv. Det fanns ingen mening med någonting alls längre. Jag hatade livet och jag hatade mig själv. Jag hade inte ens kvar något hopp utan det var bara mörker. Jag kunde inte ens föreställa mig eller fantisera om en ljusare framtid. Det fanns inte ens någon fantasi kvar utan det var bara svart. Jag kände att jag vandrade i en mörk dimma mitt emellan liv och död. Jag ville inte längre leva men var för rädd för att ta mitt liv.

Jag hade nu också vid det här laget flyttat runt på en massa olika platser. Bodde runt hos kompisar. Någon dag där, någon vecka där, någon månad där. Det blev att jag mer eller mindre bodde på gatan. Jag bar omkring hela dagarna på väskor med kläder i och duschade där jag kunde duscha och sov där jag kunde sova. Förutom min försäljning så plockade jag nu pant på gatorna, pantade och sen spelade för pantpengarna med hopp om att öka den summan för att kunna betala av skulder som jag hade dragit på mig och sen även mat för dagen. Efter att detta hade pågått ett tag så la sig socialtjänsten i detta och betalade sovplats någon natt på vandrarhem och även på ett hotell här i Karlstad som jag bodde på i en längre tid i 2 omgångar. Sammanlagt bodde jag runt 5 – 6 månader på det där hotellet tror jag. Jag bodde även på ett stödboende i cirka 6 månader och där befinner jag mig just nu i historien. Bilden är tagen i min lägenhet på det stödboendet.  

För att återgå till historien så var det nu så att jag stod inte längre ut att ens vara vaken om jag inte var jätteberusad. Hade jag inte tillgång till någon substans när jag vaknade dvs hade jag ingenting i lägenheten eller visste hur jag kunde få tag på direkt jag vaknade så åt jag en massa sömntabletter som jag hade bredvid sängen och somnade om. Jag kunde sova ett helt dygn om så var fallet. Jag klarade helt enkelt inte av någonting längre. Jag var helt förstörd. Ångesten och depressionen hade totalt besegrat mig.

På det här stödboendet var jag tvungen att lämna urinprov en gång i veckan och även äta antabus. I perioder lyckades jag vara ren på urinproven för jag tog substanser som syns på urinprov direkt efter jag hade lämnat provet och då hann jag ibland bli ren till nästa veckas prov. Men det höll inte i längden utan jag var på dessa substanser hela tiden och gick och lämnade positiva prover varje vecka och var aldrig vaken på dagtid utan bara på nätterna så jag tog ingen antabus heller. Personalen som jobbade på stödboendet betraktade jag som fiender.

Detta var år 2016. I slutet utav december detta året släppte jag taget om allt och tänkte ’’fuck it. Fuck allt. Nu kör jag och dör jag så dör jag’’. Jag gav då fingret till personalen och drog jag igång ett ordentligt ’’race’’ (alltså var igång oavbrutet) i cirka 2 veckors tid och tappade verklighetsuppfattningen helt. Jag visste inte vad som var verklighet och inte. Jag kunde inte skilja på det längre i den dimma jag befann mig i.

Detta slutade med att jag kraschade ordentligt i min absoluta botten och samtidigt blev jag vräkt från detta stödboende.

Vad hände sen? Det får du veta i nästa inlägg.