Bloggen,  Gabriels blogg

Levande död

Del 4

De värsta åren med psykisk ohälsa var när jag var 16 – 24 år gammal. Bokstavligen så kände jag mig levande död i min kropp. Varken empati eller känslor fanns i min kropp, det var bara hat mot omvärlden just på grund av att ingen förstod mig eller frågade hur jag mådde. 

Mina dagar bestod av sorg, jag var ständigt ledsen och kände mig likgiltig inför allt. Med andra ord levde jag i mörkret konstant, jag kunde inte finna ljuset för att må bättre. Tankar som snurrade var ”Är det fel på mig för att jag har hamnat här? Är jag inte normal som alla andra just på grund av min depression, panikångestattacker, suicidbenägenhet samt prestationsångest?” 

Min vardag kunde bestå av att jag vaknade på morgonen, det första som hände med mig var att jag vaknade ledsen, sorgsna tankar om döden och att jag ville lämna smärtan som jag hade i kroppen. Varje gång jag gick till kuratorer/psykologer så kände jag att hjälpen inte fanns där, det tog flera veckor/månader tills jag fick en bokad tid igen. Tabun kändes större på grund av att jag kommer ifrån en syrianfamilj, jag var rädd för att bli dömd, mina handlingar utåt var inte det jag ville. Utan det var mitt mående som skapade det, alkoholintaget för att självmedicinera mig och dämpa smärtan var inte rätt val att göra. Men när man mår så dåligt, då kan man göra allt för ett bra mående, jag sökte efter glädje, att kunna umgås och skratta. Men det kunde jag endast göra när jag hade alkohol i kroppen.

När man går igenom motgångar så kan det få dig att gå ut för att söka andra individers hjälp och stöttning. Vissa kommer att stötta dig och finnas vid din sida, andra kommer att vända sin rygg och lämna dig. Ta med dig det positiva, de individer som stöttat och hjälpt dig. Du kommer att kunna övervinna alla utmaningar och finna ljuset ut ur mörkret. 

“En ledare är en person som känner till vägen, går vägen och visar vägen.” (John C. Maxwell)

Träffar: 248

2 kommentarer

  • Anonym

    Jag vet inte om jag gör detta rätt men men🤷🏼‍♀️ Jag är en tjej på 13 år och jag känner mig verkligen levande död men mer död än levande? Jag har försökt googla runt och så men hittar inte så mkt. Jag känner INGENTING inga känslor knappt smärta eller sådana saker som man lägger märke till i sin vardag.
    Jag får inga nya minnen för jag kommer aldrig ihåg ngt och mina gamla minnen försvinner långsamt. Jag har haft detta i ca 2 månader ksk är it säker för som sagt jag kommer inte ihåg.. sedan allt började har jag inte känt mig levande de är som att min kropp bara ja går,äter,skrattar och allt sådant medans jag finns där lång inne och kan it komma ut. Vissa gånger om jag fokuserar kan jag ”komma tillbaka” men de varar it mer än ca 5 sek? Jag är så rädd för jag vet it vad jag ska göra.. de blir bara värre o värre jag känner mig bara mer och mer död!
    Jag riskerar mina betyg nu också! Om jag kan säga de så..så har jag de ganska svårt hemma min mamma är sängliggande med massa diagnoser typ? Till exempel diskbråck,utmattningssyndrom, gått in i väggen och mkt mer. Min pappa är lite mer ”Vrf åker du it upp till stallet” (jag rider och stallet är en bit från mitt hem) han vet anledningen att inte min mamma klarar av att köra upp där och jag har en ganska galen häst så vill helst inte rida honom själv heller. Snälla jag vet inte var detta kommer nu men snälla om någon har svar snälla hjälp!!!

    • Våga Prata

      Hej,

      Jag är ledsen över att höra att du har det så svårt. Och bra att du skriver.
      På våga Pratas hemsida finns det en sida där det finns kontakt uppgifter och information till olika hjälpinsatser. Kika här: https://vagaprata.nu/att-soka-hjalp/
      Min rekommendation är att du ser över listan och kontaktar någon av dem för stöd och hjälp. På flera av dem kan man vara anonym.

      Jag hoppas att du finner det du söker och att du kan få hjälp och må väl!

      Kram!

      /Nathalie Sundberg, projektdeltagare Våga Prata

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *