Bloggen,  Fridas blogg

Autismens styrkor

Min autism är väldigt miljöberoende. Jag brukar se det som att jag inte vänjer mig vid en miljö om den inte är den ”rätta” miljön för mig. Med tiden blir det snarare allt svårare för mig att vistas där och jag kan få svårt i de mest grundläggande funktionerna som att låsa upp en dörr eller svara när någon frågar mig något. Eftersom jag själv lägger märke till min nedgång så mår jag främst dåligt av att känna att jag tappar i kapacitet. Tankar som ”här kommer jag inte hålla i längden” har blivit allt starkare.

Det faktum att jag vet att min kompetens kan komma fram betydligt mer i vissa miljöer än andra får det att kännas möjligt för mig att hitta ett sammanhang som fungerar och där jag kommer att trivas och utvecklas.

Det är fascinerande hur mycket vi inom autismspektrumet kan skilja oss åt. Även om vi är olika fast med liknande svårigheter så gör variationen att det är svårt att dra generella slutsatser om oss i stort. Inom samhället förekommer det sannolikt både över- och underdiagnosticering inom olika grupper. Generellt diagnosticeras flickor senare och har utvecklat mer psykisk ohälsa fram tills dess. Många som får veta om sin autism senare kan också ha diagnosticerats och behandlats felaktigt tidigare. Genom åren har betydligt fler pojkar än flickor diagnosticerats, men nu upptäcks allt fler flickor. Deras symtom uttrycker sig ibland på ett annat sätt än pojkarnas, men de tendenserna syns ju främst på gruppnivå. Individen som man har framför sig har sin egen profil.

Bland befolkningen finns många individer som har autistiska drag. För vissa ställer dragen inte till det i tillvaron, medan andra påverkas mer av det. Det autistiska fungerandet kan variera mellan att vara en funktionsnedsättning eller en funktionsvariation, även inom samma individ.

Även dem som inte uppfyller tillräckligt många av nuvarande kriterier för att få diagnosen, men som har ett tydligt stödbehov, bör givetvis få stöd ändå. Utredningen kan innehålla mycket om alla utmaningar och svårigheter. Därför är det särskilt viktigt att under processens gång och i det efterföljande stödet komplettera med individens styrkor, intressen och drivkrafter. Vårt autistiska fungerande är givetvis en integrerad del av oss, men det är trots allt en komponent av allt vi är.

Tack vare min utförliga utredning har många av psykologens formuleringar kunnat användas vid ett flertal ansökningsprocesser. Mina svårigheter förtydligas och även personer utan tidigare kunskap kan ta till sig av materialet. På utredningens sista sida står det en del rekommendationer några av dem är:

  • Begränsat med yttre distraktion och intryck,
  • Tydliga scheman, goda rutiner, förutsägbarhet och förberedelser
  • Avgränsade tydliga uppgifter, delges exempelvis en uppgift åt gången
  • Korta arbetspass med paus och tid för återhämtning vid behov
  • Rekommenderas att inte utsätta sig för flera stora förändringar och omställningar samtidigt, förändringar kan förslagsvis ske i etapper. 

Genom att anpassa miljön och bemötandet kan individens styrkor extraheras. Sådant som gynnar oss är mestadels även gynnsamt för andra. Metoder på arbetsplatser för att reducera ostrukturerad tid, hålla sig till direkt kommunikation samt upprätthålla scheman är effektiva tekniker även för individer utan dessa uttalade behov. En överflödig sinnesstimulering är också något värt att åtgärda.

Ibland kan introduktionen till arbetet behöva anpassas på olika vis, bland annat genom att arbetsuppgifter till en början är få och där ökningen sedan är successiv. Vissa kan behöva längre tid på sig för att landa i ansvaret och personens förmågor blir många gånger mer synliga med tiden. En utmaning som arbetsgivare kan därför vara att ha tålamod samt att ana dessa tillgångar innan de blir synliga.

En vän till mig fick växa in i sin arbetsroll. Vid starten var det endast fokus på en sak i taget. När jag gick in i butiken ett halvår senare växlade hon mellan arbetsuppgifterna liksom vem som helst och kändes trygg i sin roll. För mig som nära vän var det rörande att se. Om hon hade bedömts från start hade kanske de flesta som förväntade sig en snabb inlärning börjat tveka, men hennes förmågor blommar ut efter en längre tid.

Jag tror många tillslut kan landa i en sysselsättning som fungerar, men det kan vara svårare att nå dit när färre sammanhang passar en. Ibland kan det krävas insatser från flera aktörer. Individen själv bör få komma till tals för att uttrycka vad den tror skulle fungera. Till synes små anpassningar kan göra stor skillnad. Det finns nog en hel del som kan förbättras inom det här området.

Resurser kan utmärka sig genom välutvecklade förmågor med möjlighet till specificering inom sin roll. Dessa kan exempelvis synas som en sällsynt hög effektivitet, pricksäkerhet och kreativitet. Även detaljsinne kan vara extra utvecklat inom gruppen och kan märkas som en förmåga att upptäcka detaljer och ett intresse för dessa. Därutöver syns många gånger en stor noggrannhet och lojalitet.

Ibland kan vi upptäcka brister och förbättringsområden mer effektivt än kollegor med längre erfarenhet. Vi ser situationer från andra perspektiv, kan ha ett intensivt fokus och tycka om att utföra arbetsuppgifter som andra gärna undviker, exempelvis arbetsuppgifter som innefattar en viss social avskildhet och ett visst repetitivt mönster.

När jag så småningom är redo för arbete igen ställs jag också inför frågan om hur jag vill beskriva mig själv och om jag vill berätta om autismen. I de flesta fall vill jag gärna att de jag möter först får en uppfattning av mig som person. Dock tror jag att det skulle vara fördelaktigt för mig att till slut berätta om det autistiska, även om det också väcker en del oro för hur det kommer tas emot och om det skulle få negativa följder.

Om det accepteras behöver jag inte försöka maskera och trycka undan svårigheterna eller anstränga mig för att vara någon jag inte är. Jag skulle inte behöva känna det inre måstet att dämpa det som gör mig unik. Jag skulle kunna förklara mina styrkor, såsom detaljsinnet, och förmedla att de gärna får fråga mig om sådana arbetsuppgifter.

Om arbetsgivare och kollegor känner till mina egenheter så vore det inte helt oväntat eller underligt om jag har svårare för vissa moment än andra eller om min energinivå är låg någon dag. Det syns ju inte utanpå hur mycket jag får kämpa inuti. Personalen skulle lära sig mer om hur autism kan uttryckas och i bästa fall skulle några också lära sig att läsa av mig och mina behov. Öppenheten skulle kunna bli hjälpsamt för alla i längden och det vore ovärderligt för mig att känna mig inkluderad för den jag är.

Tyvärr lever en del förenklade missuppfattningar kvar i samhället och de finns även inom vården. Vissa är så säkra på sin sak så de fortsätter i samma spår i tron om att bekräfta sin egen verklighet. En tidigare vårdgivare som jag har haft ser fortfarande ut att endast se autismens nackdelar och söker efter biologiska svar och lösningar. I sökandet syns ibland en underton kring att autism innebär ett lidande, men så enkelt är det inte. Många studier har gjorts för att utreda autismens samband. Allt talar för att många faktorer samverkar och att vi har funnits i alla tider. Forskningsfältet kan vara känsligt ur etisk synpunkt och därför är det desto viktigare för mig att delta i påverkansarbetet. Med tanke på att många av våra livsvillkor fortfarande behöver förbättras bör det främsta fokus istället vara att arbeta i den riktningen. Genom få möjlighet att leva ett gott liv som matchar ens förmågor kan funktionsnivån upprätthållas och hälsan främjas.

Om en vecka ska jag hålla min första föreläsning som ambassadör på Hjärnkoll. Jag ser fram emot att vara med för att öka kunskapen om psykisk ohälsa, förändra attityder och minska stigmat. Morgondagens inlägg är mitt sista och då riktar jag in mig på vikten av att känna igen sig i andra.

Träffar: 128

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *