En ny dimension

För snart ett och ett halvt år sen så lärde jag känna en tjej. Från vår första pratstund tillsammans så kände jag att det var något alldeles speciellt med henne. Vi pratade varje ledigt ögonblick vi fick. Vi pratade om smått och stort; från den sammanlagda mängden stoff i universum till kvarkarnas undersåtar. Ingenting befann sig utanför vår intressesfär. Diskussioner, berättelser och funderingar dansade genom luften mellan oss från morgon till kväll, ofta långt in på natten och några gånger ända till gryningen.

Jag har för det mesta haft en rätt spartansk relation till mina känslor. De har ofta ställt till med problem för mig, kommit i vägen och fått mig att må uruselt. Jag har hållit dem på armlängds avstånd, flitigt försökt att ignorera eller fly dem efter bästa förmåga. Jag avskydde mina känslor och deras påverkan på mig.

Hur jag än försökte kontrollera mina känslor så kunde jag inte undgå att inse att var alldeles bubblande fnittrigt kär i den här extraordinära tjejen.

Det var en helt ny känsla av kärlek. Tveklös och obeveklig. Det var kärlek som på film. Mitt känsloliv tycktes ha blivit ett plagiat av någon töntig tonårssåpa. Jag var fylld till bristningsgränsen av känslor som jag inte trodde fanns på riktigt eller som åtminstone inte jag var kapabel att känna. 

Det blev inget långvarigt lyckorus. Inga festligheter hann hållas för att fira upptäckten av denna nya dimension av mig själv. Mina självkritiska tankar hängde som klasar runt mina anklar. Sten efter sten lastades i min ryggsäck.

Men, till min oändliga lycka, motbevisade hon snart allt som mina tankar försökte trakassera mig med. Ryggsäckens axelband gick av och klasarna skingrades med vinden som frökapslar från en maskrosfält. Snart var alla moln skingrade och mitt hjärta jublade igen.

Denna nyfunna dimension av överväldigande kärlek bara växte och växte, och det gör den fortfarande. Jag är fortfarande alldeles bubblande fnittrigt kär.

Att få träffa och lära känna denna fantastiska tjej är något av det bästa som har hänt mig. Tillsammans med henne så har jag lärt mig så mycket om livet, och om mig själv. Att ha någon som så tveklöst är på min sida har gett mig modet att inse, acceptera och ta tag i saker som jag tidigare vänt ryggen.

Att våga känna är inte lätt, det är rent ut sagt skitsvårt, men det har hjälpt mig att klara och komma över saker som jag inte trodde var möjligt. Att möta det som gör ont istället för att fly. Se in i stormen, leta efter vad som gömmer sig i dess öga, istället för att blunda tills vinden lagt sig.

Det här inlägget markerar slutet på min vecka som bloggare här på våga prata. Jag hade från början en översiktlig plan med det här, en punktlista med det jag ville förmedla, men den föll i spillror redan innan jag började. Istället har jag bara satt mig ned och skrivit. Jag har mållöst dykt ned i mina tankar och spytt ur mig det jag stött på. Det har varit en rätt härlig rutin. Jag har haft riktigt kul och jag hoppas att det gett dig som läsare något också.