Berättelser

“Jag hade hamnat så hårt på botten att jag hade tappat hoppet om allt”.

Natalie har diagnoserna depression och ptsd (posttraumatiskt stressyndrom).

Var tyst om det i ett år
När jag var 10-11 år började allt. Jag gick igenom en traumatisk händelse och vågade inte berätta det för någon. Jag var tyst i ett helt år innan jag vågade berätta för någon men efter det har jag inte pratat om det. Under gymnasietiden mådde jag väldigt dåligt men jag fattade aldrig varför eller vad som egentligen var fel. Minnena från det som hände när jag var liten hade jag trängt bort så långt att de inte ens fanns i min värld.

Jag önskar att psykisk ohälsa var ett mer öppet samtalsämne, speciellt i skolan, då hade jag kanske vågat säga till en lärare hur jag egentligen mådde.

Kände hela tiden att det var fel på mig
Jag kände hela tiden att det har varit något fel på mig, eller att jag kände mig annorlunda jämfört med alla andra. Det var verkligen förjävligt. Jag fattade inte varför jag var så trött hela tiden, varför jag inte orkade göra samma saker som mina vänner eller ens varför jag mådde så dåligt. Jag var väldigt lättirriterad och förstod mig inte på mig själv eller mina känslor. Jag önskar att psykisk ohälsa var ett mer öppet samtalsämne, speciellt i skolan, då hade jag kanske vågat säga till en lärare hur jag egentligen mådde.

Mitt beteende var som ett rop på hjälp
Jag önskar också att någon skulle ha sett mig. Speciellt som barn. Idag när jag tänker tillbaka tycker jag att jag hade ett beteende som var ett rop på hjälp, men det var aldrig någon som hörde mig. Aldrig någon som frågade “hur mår du?”. Jag var väldigt duktig på att dölja allt som fanns inombords, men jag önskar att någon skulle ha märkt hur det egentligen stod till. Då hade jag förmodligen fått hjälp tidigare.

Det tog hårt på mig när folk började backa men på något sätt fick det mig att inse att ingen annan än jag själv kan hjälpa mig.

Kände mig onormal och annorlunda
Det var först för 4 år sedan, när jag var ungefär 20 år, som jag förstod att det jag led av var psykisk ohälsa. Min resa har varit ganska rörig och jag känner att jag mått dåligt större delen av mitt liv utan att veta varför. Men ändå så grät jag när jag fick mina diagnoser depression och ptsd. Det kändes som att jag inte längre var en individ utan bara som att jag var sjukdomen. Att jag behövde äta medicin för min depression gjorde det hela ännu värre, jag kände mig ännu mer onormal och annorlunda. Det enda jag ville var att vara “normal”. Idag frågar jag mig vad normal egentligen är.

Började självskada
Min värsta period var för ungefär ett år sedan. Jag började självskada för att få bort smärtan som jag kände inuti. Under samma period hade jag också mycket självmordstankar. Idag vet jag att det jag trodde var en utväg för att hantera smärtan egentligen bara gjorde min situation värre. Jag hade hamnat så hårt på botten att jag hade tappat hoppet om allt. Jag brydde mig inte ett skit om något, det var då vissa omkring mig började backa. Det blev för mycket för dem. Det tog hårt på mig när folk började backa men på något sätt fick det mig att inse att ingen annan än jag själv kan hjälpa mig. Om inte jag drar mig upp ur sängen kommer jag inte komma upp. I slutändan har man bara sig själv.

Kämpar fortfarande med mitt mående
Jag insåg att ingen annan kan hjälpa mig om inte jag vill det själv. Än idag kan jag ibland känna att mitt mående blir värre, men egentligen vet jag att det inte blir det. Nu har jag börjat ta tag i min psykiska ohälsa och alla minnen från när jag var liten som jag förträngt så länge. När man gör det är det ju egentligen inte konstigt att jag stundvis mår värre. Jag krigar fortfarande mot depression självskadebeteende och ptsd. Jag tar en dag i taget. 

Sökte hjälp hos kuratorn
Nu går jag hos unga och vuxna psykiatrin där jag får samtalsterapi, jag ska börja med en ny terapi i februari. Det började med att jag sökte hjälp hos en kurator som sa att jag behövde mer hjälp än hon kunde erbjuda och skickade vidare mig till unga och vuxna psykiatrin. Det var första gången någon äntligen tog mig på allvar. Idag får jag den hjälpen jag behöver men det har tagit sin tid och många strider.

Tog ett år att få träffa en psykolog
Det tog ett helt år innan jag fick träffa en psykolog. Under tiden fick jag bara mediciner från en läkare som egentligen inte visste något om hur jag mådde. Medan jag väntade på en psykolog blev jag erbjuden en av mitt jobb, men även hon sa att jag behövde mer hjälp än hon kunde erbjuda. Om jag hade gett upp då hade jag aldrig fått hjälp och det är det som är värst i vårt system. Psykiatrin har sån brist på personal att de inte har möjlighet att hjälpa alla som söker hjälp. Jag hade tur som orkade hålla ut, ledsamt nog är det inte alla som gör det…

Jag mår bättre idag
Trots att jag fortfarande kämpar med min depression, mitt självskadebeteende och min ptsd så är det bättre idag än för ett år sedan. Även om jag har en lång väg att gå så går jag äntligen framåt. Förut höll jag allt inne men nu pratar jag mycket om hur jag mår och är väldigt öppen.

Du ska aldrig skämmas för hur du mår eller vad du gått igenom.

Har inte så höga krav på mig själv idag
Det hjälper mig idag att inte ha så höga krav på mig själv. Att säga till mig själv att det är okej att du inte orkar göra det du brukade. Jag behöver anpassa mig lite kring mitt mående och inte planera in massa saker men jag försöker att göra minst en sak om dagen. Beroende på hur jag mår så kan det vara olika saker, allt från att bädda sängen till att gå ut och gå i en timme, till att laga mat eller städa. Jag mår också bättre när jag sover och äter bra så det försöker jag göra med olika hjälpmedel som matlådor och sömntabletter. Jag kämpar och försöker och det gör att jag inte ger upp.

Sluta aldrig kämpa!
Mitt råd är att aldrig sluta kämpa! Ditt liv är viktigt! Oavsett vad du går igenom sluta aldrig kämpa, det kommer bli bättre med tiden. Jag vet att det kan vara svårt att tänka så när man mår dåligt och det känns som att man testat allt och ändå inte mår bra. Men det kommer bli bättre. Du måste kämpa för dig! Och du ska aldrig skämmas för hur du mår eller vad du gått igenom. Stäng det inte inom dig prata med någon om det. Vare sig om det är någon närstående eller psykolog. Du är aldrig ensam! Om man inte känner att min vill prata med någon – skriv!

Har startat blogg
Jag har startat en blogg där jag skriver om mina erfarenheter med psykisk ohälsa, hur jag mår, hur det är att gå igenom en depression. Det hjälper mig väldigt mycket. Att bara sätta på musik och skriva av sig. Jag vill aldrig att någon ska känna sig så ensam som jag gjorde för jag vet idag att vi är så många som gått igenom liknande och vi förstår varandra och kan finnas där för varandra. Vad du än gör sluta aldrig kämpa för ditt liv. För ditt liv är värdefullt!!

Natalies blogg hittar du här: https://nataliespahic.blogg.se

Dela detta:

Träffar: 963

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *