Du ska inte mer kallas den övergivna

Tack för förtroendet, Våga Prata! Det är en ära för mig att få vara veckans bloggare. Men det är också med en viss bävan jag tar mig an att skriva om mitt liv, för jag skriver inte för att jag vill, utan för att jag måste. Så nu sitter jag här, i min väninnas lägenhet på Östermalm, med datorskärmen framför mig. Det börjar mörkna ute, men mörkret har inte vunnit utan ljuset lyser i mörkret. 

Om jag nu ska berätta vem jag är, vad jag kämpar med och varför det känns viktigt för mig att få dela min berättelse med dig, behöver vi ta det från början då berättelsen om mig inte börjar i Sverige utan på ett barnhem i landet Bulgarien. Året var 1998 den 22 december, det var en sen vinternatt, snön föll, allting var vitt, nu var julen här igen. Men den här julen var inte som vilken julafton som helst. Nu skulle nämligen Galja få komma bort från det iskalla barnhemmet och komma hem till ett kärleksfullt hem i Botkyrka, Stockholm. 

Nu kanske du tänker: “Så summan av kardemumman är att hon blev övergiven direkt efter att hon föddes, var oälskad men sedan älskad och nu lever ett helt vanligt Bulgariskt-Svenskt-Hallelujah liv?” Då kan vi gå hem, tack för idag, slut för idag. Skämt åsido.

Jag levde mina första år instängd på ett barnhem. Dessvärre har jag inga minnen från tiden på barnhemmet, men jag vet att det aldrig var någon som sa att den älskade mig eller att jag var värdefull eller viktig. 

Min sorg blev mitt största mirakel. Grinden öppnades, jag, mamma och pappa fattade varandras händer – det gamla var förbi och något nytt hade kommit. Mina föräldrar brukar alltid säga att jag var den bästa julklappen och att större julklapp kan man aldrig få. Jag visste inte vad julafton var, jag hade aldrig lekt i snön, och när vi skulle klä julgranen kastade jag ner julgranskulorna på golvet. 

På den vänstra bilden som är taget på barnhemmet kan vi se rädslan i mina ögon, och den allvarliga blicken, helt ovetande om framtiden. På den högra bilden som är tagen hemma kan vi se ett barn vars ögon tindrar och glittrar så klart. När jag kom hit och fick ett hem blev jag det där barnet som sprudlade av värme, glädje, och nyfikenhet. Men jag har också varit ett barn som burit på mycket sorg, ensamhet och förkastelse i mitt hjärta. 

Nu ansöker jag om rätten till min barndom. Det här är berättelsen om mig. Jag föddes den 19 juni 1996 och heter Anna Starrin och har ADHD, tvångssyndrom (OCD) samt en lindrig intellektuell funktionsnedsättning. Den smärtsammaste kampen för mig var att jag inte klarade skolan – nu utbildar jag mig till lärarassistent. Jag kommer berätta mer om allt detta i ett annat blogginlägg. 

Om jag gör det jag kan göra, kommer andra att göra det jag inte kan göra. Alla kan inte sträcka ut en hand till alla, men alla kan sträcka ut en hand till någon. Så nu är jag redo och vill försöka våga sätta ord på det där som vi helst inte talar högt om – det jobbiga. Nu ska vi prata om vad mitt hjärta aldrig glömmer.