En syntetisk människa

Under större delen av mitt liv har jag känt mig som något av en Alien. Jag märkte redan i tidig ålder att det fanns en del olikheter mellan mig och de runt omkring mig. Jag upplevde det som en klyfta mellan mig och andra.

Min naturliga utgångspunkt var alltid att det var nåt fel på mig, andra kunde vara annorlunda men inte jag, jag vara bara defekt. Jag tillät inte mig själv att fantisera om att det kanske kunde finnas någon som kände som jag, inget arkadiskt paradis bortom horisonten där jag kunde känna mig hemma. Om jag tillät mig själv att få upp hoppet skulle jag bara bli besviken. Att allt var hopplöst var egentligen det enda som jag var självsäker om. 

Jag såg på det som om jag hade ett ansvar, gentemot mig själv, att påminna mig om hur menings- och hopplöst allt var. Jag hade ett ansvar att skydda mig själv mot förhoppningar och de besvikelser som jag var övertygad, oundvikligen, skulle komma som följd. 

Det var ett rätt gråblekt tillstånd, jag kände mig som en karaktär utdragen ur någon Edgar Allan Poe berättelse. Jag var inte på riktigt. Fast i någon fjärran dystopi.

Jag hade vänner i skolan, och vi hade roligt tillsammans, men det var inget djupgående. Jag upplevde det ofta som att jag inte hade någon riktig personlighet, jag var en konstruerad karaktär omringad av riktiga människor. Jag kände kontant en sugande känsla i magen, som om jag hade ett stort hål inom mig där allt ramlade in i och försvann.

Känslan av gemenskap rann av mig, den lyckades aldrig bita sig fast. Jag var en syntetisk människa, ett ihåligt chassi, med ett förprogrammerat beteende, omsluten av gore-tex hud.

Jag var besatt av idéen “att vara normal”. I det avseendet hade jag ett väldigt svartvitt perspektiv, jag delade upp världen i två läger “jag” och “alla andra”.

I grundskolan fick vi en gång en uppgift där vi skulle välja en idol och sen berätta för klassen om hen.

Jag hade ingen idol och jag hade ingen aning om hur jag skulle kunna välja någon. Jag var så insnöad i att se på “alla andra” som en grupp att jag inte hade någon individ som jag såg upp till. Jag hade inte heller upplevt att kunna relatera till någon annan. Hur skulle jag, en låsas människa, kunna relatera till en riktig person, vi var ju helt olika.

Idag känns det så underligt hur jag kunde vara så uppslukad av att vilja vara normal. Framförallt när jag idag känner att faktumet att jag är annorlunda är till min fördel. Jag har inte möjligheten att leva ett “normalt” liv, vissa mallar går jag inte i. Jag har aldrig varit, kommer aldrig vara och kommer aldrig vet hur det känns att vara normal. Vad “normal” nu än är.

Då och då önskar jag fortfarande att jag var annorlunda, men är inte ofta och känslan stannar inte länge. Jag tror egentligen inte att det finns något grupp som är “normal” och någon som är “onormal”, livet är mycket mer komplext än så, vi glider alla runt på nån skala mellan plattfisk och regnbåge.

Våran diversitet är våran största styrka. Våra olikheter bör firas, jag drömmer om en dag då hyllningsropen kommer eka över hela våran planet.