För fram er sak
Det finns så mycket mer att berätta om. Men jag tror att det som var menat att sägas har sagts. Vi har lite tid kvar. I morgon spelar jag mitt sista stycke på flygeln, sedan kliver jag av och överlämnar scenen till någon annan som för historien vidare.
Det här är mitt näst sista inlägg. Människan bygger upp murar av barriärer som skyddsnät. Så nu tar vi bort alla krusiduller.
“Vi som bodde på barnhemmet levde i en ofrivillig ensamhet.”
Det är inte bra för ett barn att växa upp ensam. Och kanske var det från barnhemmet min tidiga känsla av utanförskap och övergivenhet, den där känslan som skulle dominera större delen av mitt liv kom? Utanförskap och övergivenhet påminner mig om min tid på barnhemmet. Ibland kan jag förundras av tanken att jag själv har varit buren av någon och samtidigt känna en slags avsky för det känns inte som jag har legat i någons mage och suttit ihop med någon på det sättet. Bandet mellan mig och hon som skulle vara min mamma klippets i samma stund som navelsträngen. Det är en overklighetskänsla som jag burit med mig hela livet.
Något som är ett återkommande huvudtema i mitt liv är just adoption, identitet och utanförskap. Varför vet jag inte, men kanske är det så att i den säsongen jag befinner mig i just nu, finns en gömd skatt som behöver grävas upp? För någon vecka sedan pratade jag och mina lärare om anknytning. Då vi pratat om det i skolan har det rört upp starka känslor hos mig men också en nyfikenhet att vilja ta reda på mer. Ingen ville veta av oss barnhemsbarn. Vi var glömda. Ingen ville älska oss. Alla tyckte vi skulle leva utanför samhällets portar. När meningen gått förlorad glömmer man den aldrig. Det har alltid känt som om jag alltid behövt förtjäna min plats. Lite som om jag fick vara med på nåder på något vis.
Jag vet lika lite som ni. Jag vet inte vad jag bar med mig hem från barnhemmet. När man ställer frågor till mig om min adoption trampar man mig på tårna. När ni frågar mig om min adoption, varför jag kom hit, om jag vill söka upp mina biologiska föräldrar och om dom jag kallar för mamma och pappa som är mina föräldrar gräver ni upp sår som jag varje dag försöker gräva ner. Det enda jag vet är att jag blev räddad. Jag var identitetslös innan jag kom hit. Jag levde inte. Jag var död. Men jag fick tillbaka livet. Jag fick en mor och en far som älskar mig. Jag är inte bortglömd. Jag är inte bortvald. Jag är inräknad!!!
Som liten var jag mycket stolt över att vara adopterad. I sexårsverksamheten fick vi en hemuppgift där vi skulle fylla i ett släktträd. Jag minns det så stark. När man skulle fylla i om man hade något/några syskon blev jag ledsen eftersom jag var ensambarn. Men då berättade mina föräldrar för mig att jag har tio syskon varav jag är den yngsta. Jag blev så glad! Det var ju hur häftigt som helst. Jag skulle alltså inte komma ”tomhänt” tillbaka utan nu skulle alla få veta att jag också hade syskon.
Kära biologiska föräldrar i Bulgarien… Jag vet inte vart ni är. Tänker ni på mig? Saknar ni mig? Varför gav ni mig namnet Galja? Men jag vet vad ni heter och att jag har tio äldre syskon. Jag har otaliga gånger googlat på era för- och efternamn, jag har medverkat i ett tv-program, och jag har bett till Gud. Utan framgång. Jag älskar schlager. När jag var liten drömde jag om att själv en dag få vara med och tävla i melodifestivalen. Ibland har jag nästan känt en oförklarlig saknad till er. Men musiken, min kristna tro och mina föräldrar har alltid och bär mig genom allt. Jag vill att ni ska veta att jag har det bra. Livet flödar av mjölk och honung och jag idag har fått upprättelse. Men jag tänker alltid på er. Ni finns alltid i mina tankar.
Er Galja.
2 kommentarer
Simona
Så fin skrivet ❤️
Arash
Hejsan Anna!
Låt mig börja med att säga, vilken fascinerande blogg.
Jag tycker att om du innerst inne är nyfiken om vilka dina biologiska föräldrar är.
Och om de är en gömd skatt som gömmer sig.
Åk till Bulgarien och ta reda på var dom kan befinna sig. Dels blir det en rolig upplevelse för dig, och du mer kunskap om ditt förflutna.
Vänligen Arash