Avbruten behandling

Jag fick börja på en DBT behandling, jag som hade endast prova KBT och vanligt stödsamtal innan så var det här en helt ny värld, det var ett annat upplägg. Och intensivt. Jag fick en terapeut att prata med individuellt och sen en grupp att träffa en gång i veckan där vi fick lära oss att hantera starka känslor, stå ut i kris, vara medvetet närvarande och hantera relationer.

Jag gick ungefär ett år på DBT på BUP innan jag fyllde 18 och blev förflyttad till öppenvården för vuxna. Då blev jag inskriven på en enhet som är en specialenhet fokuserat på DBT och EIPS. Jag började där, fick en terapeut jag klickade bra med. Men jag kände att jag inte kunde ta till mig behandlingen. Jag kände mig så himla nere och det var mörkt. Jag flaggade under en rätt lång tid för att något inte stämde men jag skulle bara ge det tid och vänja mig. Det var en vanlig ”biverkning” av DBT behandling, att man kunde må sämre i början men att det successivt skulle släppa. Så jag kämpade på, allt vad jag kunde. Det blev värre och jag hamnade i konflikter med min behandlare och ledarna till gruppen. Jag kände mig inte förstådd och jag tyckte att dom som jobbade på mottagningen invaliderade mina känslor som det så fint heter på DBT språket. Jag fick höra att jag inte ville ha en förändring och att jag var omotiverad.

Jag var motiverad, mer än någonsin men oavsett hur mycket och hur länge jag försökte så gickdet inte, inte hela vägen iallafall.

Men efter nästan två år så insåg även personalen där att det inte var hållbart, alla konflikter eskalerade och det blev destruktivt. Jag svarade inte på behandlingen. Vi gjorde skattningsskalor och jämförde med det som fanns innan jag började behandlingen. Och vi såg snabbt att mina symptom hade förvärrats, både EIPS och min depression. Vi övervägde att avsluta min behandling och jag blev livrädd. För ända sen den dagen jag började med DBT behandling så fick jag höra att det var det enda som kunde ”rädda” mig, det var det enda som kunde hjälpa mig. Så att avbryta en behandling var som att ”det här hjälper inte och nu har vi testat allt.”

Jag hamnade i en otrolig ambivalens och blev så kluven, jag visste varken ut eller in. Vad händer om jag avslutar? Vad väntar för mig då? Och vad händer om jag fortsätter? Kommer det att hjälpa mig på något sätt?

Efter att ha funderat fram och tillbaka tog jag beslutet att avsluta min behandling. Och jag kommer aldrig glömma mötet jag hade tillsammans med min mamma, chefen för den enheten, min terapeut och min ena ledare för gruppen, vi satte oss ner och jag fick berätta min syn och hur jag hade upplevt tiden där. Jag fick till svar att jag var svår och lite på och jag skapade en dålig stämning på enheten. Ännu en gång var jag sviken av vuxna människor som skulle finnas där för mig. Jag blev så otroligt ledsen av deras bild av mig för varken jag eller andra personer jag kom nära som också gick i samma behandling delade den bilden.

Efter jag slutade på den mottagning som var specialister på DBT och EIPS blev jag flyttad till öppenvården. Vi gjorde en bred utredning med anledning av att mediciner slutade verka och DBT inte gav resultat. Anledningen till den här utredningen var att jag efter kunde få rätt sorts hjälp, rätt insatser och eventuell medicin kunde bli insatt. Det kändes
bra och jag började se ett litet ljus i tunneln. Efter fyra månader var utredningen klar. Vi skulle till min läkare för ett sista utlåtande och veta vad för insatser och hjälp jag skulle få. Diagnoserna som blev bekräftade rabblades upp och sen.. Vad för hjälp jag skulle få.

”Vi har kommit fram till att DBT är det du ska ha.”

Det svartnade för ögonen och jag började gråta. Jag hade ju gått i DBT, i nästan tre år och för bara fem månader sen hade jag ju slutat i en just sån behandling för att den inte funkade. Vad skulle hända nu? Hade fyra månader bara gått till spillo? En utredning för att jag ska ha samma sorts behandling som innan? Än en gång kände jag mig sviken och missförstådd. För jag ville inte tillbaka dit.