Amandas blogg,  Bloggen

Mina största supporters

Mycket av det jag delar med mig av är mörker och misär. Men jag tänker också att det är viktigt att lyfta det där ljuset, hoppet. Det som håller en vid liv, en liten, liten stund till. Det som har hållit mig uppe har varit min familj och mina vänner. Dom har varit mina största supportrar hela vägen och aldrig lämnat mig. Mina fantastiska föräldrar som torkat mina tårar, tagit hand om mig, följt med mig på möten och tagit mina strider när jag inte orkat. Mina vänner, mitt fanatiska tjejgäng som funnits vid mina värsta stunder som dom bästa. Dom som hälsat på mig när jag har varit inlagd på sjukhus, dom som ger mig ett perspektiv och kan skilja på fakta och hjärnspöken. Mina privata ångestbotare, dom som kan reda ut på vad det är som känns, skratta åt eländet eller ta tag i det som behövs ta tag i. Jag är så enormt tacksam, att dom än idag, både mina vänner och föräldrar som
står vid min sida, varje dag.

Och till dig, som kanske är en förälder, en vän, ett syskon eller en anhörig. Var den där jobbiga personen, ställ jobbiga frågor även om bemötandet kan bli snäsigt, ge inte upp på personen som mår dåligt. Ta dig innanför dom där meter höga murarna som är uppbyggda. Våga fråga hur det är. Våga prata om det jobbiga och smärtsamma, det är inte så läskigt som det tycks vara. Jag lovar dig.

Visa att du aldrig kommer lämna dom. På alla sätt som finns, skriv ett enkelt sms ”hur mår du?”, fråga om ni ska hitta på något, överraska personen med hämtmat och en serie. Det behöver inte vara något stort. I det enkla bor det vackra som Ernst säger. Jag vet att det är svårt och frustrerande som anhöriga att se på när en person mår så dåligt, man vet inte vad man ska göra och man känner sån frustration och maktlöshet.
Man tycker att man inte gör sitt bästa. Men, du som anhörig kan inte göra mer än du gör. Ett enkelt sms eller liknande betyder mycket mer än vad du kan tro.

Träffar: 98

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *