Amandas blogg,  Bloggen

Den gråtande flickan

Tankarna om att göra mig illa blev mer intensiva och jag hade börjat att skada mig själv. För en stund kändes det som jag levde och inte bara var ett skal.

En kväll, fick jag en läskig impuls, jag var på väg att skada mig allvarligt. Då blev jag blev rädd för mig själv men jag hade ändå mitt mantra som gick om och om igen.

Jag visste att jag behövde hjälp av någon vuxen, för det var ju ingen som visste vad jag bar på. Jag hade ju hållit tyst, om allt, om mitt dödsbesked, att jag inte åt mat, att jag kände mig ständigt ledsen, att jag gjorde mig illa. Så nu tog jag mitt förnuft till fånga och gick till en specialpedagog jag litade väldigt mycket på och tyckte om. Jag berättade att jag hade mått dåligt, om mitt dödsbesked, om mina organ som höll på och ge upp men det hände aldrig, att jag skadade mig själv. Jag var förberedd på att hon skulle ringa hem och det gjorde hon. Hon frågade ifall jag ville prata med mamma och jag minns inte mycket ifrån det samtalet mer än att mamma grät, mycket och det gjorde ont i mitt hjärta att höra mamma gråta.


Efter detta så gick jag till skolkuratorn. Jag kände mig fortfarande ledsen. Sorgsen. Ångestfylld. Allt var bara… mörkt. Skolkuratorn föreslog att prova att dansa, det skulle tydligen vara bra mot nedstämdhet. Jag gav det en chans och gick dit men det var svårt, en stor sal med speglar, jag ville inte möta min egna spegelbild. Efteråt fick vi ett formulär där vi skulle svara på påståenden om vår psykiska hälsa, jag fastnade på en fråga. Den om döden, självmordstankar. Jag ville ju inte dö men jag hade haft tankarna på att det
vore skönt, att kanske bara dö. Då slapp jag det som gjorde ont. Jag frågade om hjälp på vad jag skulle fylla i, dom som hade hand om gruppen förstod att något var fel och slog larm till min skolkurator.


Jag fick en tid dagen därpå hos henne. Vi pratade om det och jag beskrev hur jag kände. Det blev hem ringning och återigen, förtvivlade föräldrar. Jag fick veta att BUP skulle kopplas in och sen fick jag åka hem tidigare från skolan med en uppmaning att ta hand om varandra i familjen.

Låt oss säga att de följande åren bestod av hem ringning ifrån skolan, jag började göra mig illa oftare. Det blev värre. Allt blev värre. Jag fick gå till en psykolog, jag fick mediciner. Jag satt nästan varje dag i ett hörn i skolan och grät. Grät så mycket att jag inte kunde andas och jag trodde jag skulle dö. Vuxna gick förbi, första gångerna blev dom lite oroliga och frågade vad som stod på, jag fick inte fram ett ord. Men deras oro avtog och dom kollade inte längre ens åt mitt håll när jag grät, jag blev känd bland lärarna som ”den gråtande flickan.”

Dagar blev veckor, veckor blev månader och helt plötsligt hade jag gått ur grundskolan. Jag skulle äntligen få lämna den plats som gjort mig illa så mycket, som orsakat så mycket kaos och misär. Äntligen. ”När du kommer till gymnasiet kommer allt bli annorlunda, du kan välja vem du ska vara och det som hänt här, stannar här” Det var ledorden från varenda person. Och jag trodde det! Nu hade mitt mantra funkat, nu vänder det!
Jag började gymnasiet, det blev bättre! Allt kändes skönt. Jag var glad. Men sen blev det ett bakslag, jag började känna mig ledsen igen. Jag visste inte varför det blev så. Men jag tog återigen mitt förnuft till fånga och besökte skolkuratorn. Förklarade hur jag mådde och vi hade tät kontakt. Vi träffades varje dag i skolan och hon blev en viktig person för mig.

Jag märkte sen att jag alltid var ledsen för att övergå i någon slags eufori. Jag kände mig okrossbar och inget kunde skada mig. Vad är ångest? Vad är depression? Inte vet jag! För jag är ostoppbar. Pang lät det så blev jag ledsen igen, grät hysteriskt, ångestattacker, självskada och mörka tankar. Allt vände, så snabbt och plötsligt. Från att aldrig vilja dö till att bara vilja dö. Min skolkurator la märkte till detta och larmade det här till BUP, vi gjorde
tester för bipolär, ADHD och emotionell personlighetsstörning(EIPS). När jag gjorde dessa tester och fyllde i skattningskalan för EIPS så var det som någon kände mig, allt stämde in på mig och mycket riktigt, jag blev diagnostiserad med EIPS. Jag blev insatt på DBT. Allt gick så fort. Från att vara deprimerad till att ha EIPS och en depression

Träffar: 202

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *