Bloggen,  Eriks Blogg

Arbetslivet

Jag funderar mycket över arbete. Varför ska egentligen så många få så stora problem med det? Det går liksom inte att skapa några jobb som alla kan göra, utan det är alltid någon som måste stå utanför. Jag har varit en av de som stått utanför. Jag får ofta höra att jag är så normal och kan ta precis vilket jobb som helst men för mig har det liksom alltid varit en fasad jag gett ifrån mig. Det är jag bra på – att hålla uppe fasader. Det gör att lidande döljs och att svårigheter inte visar sig. För mig har det varit både till min nackdel och fördel. Nackdel på så sätt att min psykiska ohälsa blivit dold men fördelen har också varit att jag kunnat skydda mig själv, samt ta mig fram i olika sammanhang. I slutändan är det dock utmattande att gå runt med en fasad. Det känns som att man lever i lögn mer eller mindre.

För att vara ärlig har jag inte lyckats något vidare i mitt yrkesliv. Jag har alltid haft svårt att passa in i sammanhangen, rätta mig efter företagskulturer, högt tempo och arbetsuppgifter jag inte förstår mig på. Detta har alltid i slutändan lett till utmattning och depression. Tyvärr har det också haft ännu fler sociala följder såsom stigmatisering, arbetslöshet, utsatthet och låg status i samhället. Jag tycker ibland att jag är lat, samt är också rädd att andra ska se mig som det. Dock vet jag ju att det finns så många olika faktorer som kan påverka min energinivå, men skammen är ändå svår att undvika.

Något jag också funderat över är hur man pratar om bidragstagare på ett väldigt nedlåtande sätt. Som om bidrag är något vi, jag, har valt själva. Personligen tror jag ju att de flesta vill göra rätt för sig, även de som går på bidrag. Så har i alla fall jag känt själv i mitt förhållande till arbetsmarknaden. Jag ville men kunde inte. Dock är jag själv tacksam och hoppfull över att detta kan, eller håller på att vända. Mycket har hänt de senaste åren och jag är en ny människa nu. Jag har kommit så långt i min mognad att jag nästan blir häpnad över mig själv. Efter att ha pluggat och föreläst i ett halvår känns det ändå som att det kommer att gå bra så jag förblir hoppfull. Jag ska snart ut i praktik och kanske flytta, vilket jag ser som att vända blad och träda in i ett nytt kapitel av mitt liv. Just nu känner jag mig tacksam över hur långt jag har tagit mig på egen hand. Att saker går att ändra om man bara vill det tillräckligt mycket.

Jag känner en trygghet inombords då jag återfått en stark inre drivkraft som jag tidigare saknat. Samtidigt känner jag också mycket ödmjukhet inför det som skall komma och inför andra som är i samma situation som jag var tidigare. Livet går vidare! Det går inte att stanna upp och stoppa huvudet i sanden. Det är bara att fortsätta, så lyder mitt motto. Livet måste levas oavsett, så det är väl lika bra att bara göra det. O, hur jag bara vill lägga mitt negativa förflutna bakom mig och fortsätta leva på det sättet jag vill. Nu tar jag tillbaka min egenmakt!

// Erik Wåhlberg

Träffar: 77

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *