Att göra det jag älskar

Så, dags för blogg nr.2. Vad ska jag skriva om, var skall jag börja? 

Mitt huvud står stilla, ekande tomt. Jag som brukar ha så mycket att säga, så mycket att tänka på och så många idéer. Det här är ett praktexempel på en av de svårigheter jag ofta stöter på. En av sakerna som ofta skaver inom mig, som ställer till det. Det finns så oändligt mycket, så vart ska jag börja? Jag fastnar i en paralyserande, överväldigande, analys.

Under den neuropsykiatriska utredningen jag nyligen gjorde så fick jag räkna ihop hur många påbörjade projekt och idéer som jag håller på med. Jag kom upp till 16 och vet att det finns en massa mer liggandes i mina byrålådor, en massa som fallit bort på vägen och som jag aldrig hann skriva ner men som då och då engagerar sig att ta sig ett välvilligt besök någon gång. 

Jag älskar att filosofera. Jag älskar att försöka följa och analysera tankegångar, både mina egna och andras. Jag letar alltid efter vägar som leder mig till nya tankesätt, perspektiv och insikter. Men det är inte lätt. Det kräver massor av fokus, energi och tankekraft, men mödan är allt värt. Det är en fantastisk känsla att hitta något nytt, och känna hur det intar en plats bland mina sinnen. Något abstrakt tar form och framträder ur den dimmiga tankevärlden. Det är som att upptäcka en helt ny vy, röra vid en helt annorlunda mark och andas friskt.

Men det är inte lätt. Det är så svårt att hålla tråden medans jag nystar i tankarna. Jag tappar ofta bort stigen precis innan jag hittar fram. Det där abstrakta smiter mellan fingrarna innan det får form nog för mig att greppa tag i det. Det faller bort och lämnar bara ett tomrum efter sig.

Det är otroligt frustrerande, jag vill så gärna se vad det var jag hade i händerna. Det känns som att jag ska spricka av nyfikenhet. Jag vet att det kommer att komma tillbaka till mig. En dag faller, även den, pusselbiten på plats. Inte för att den vetskapen är nog för att driva bort den beska frustrationen och den sötsura nyfikenheten.

Jag har upptäckt mig ha en förmåga att bearbeta information utan att jag själv ens märker det. Jag vet att det låter galet, men jag vet inte hur annars jag skulle kunna beskriva det. Alla människor har ett undermedvetna, som hela tiden processar information. Hur vi tänker, hur vi medvetet och omedvetet analyserar och processar, skiljer sig lika vitt och brett som vad vi tänker på.

Tankar som lyckas fly undan mitt medvetna verkar fortsätta bearbetas i mitt omedvetna. En tanke som tidigare smitit undan från min analys kan, några veckor eller flera månader senare, helt plötsligt falla ner i mitt knä, paketerat och klart! Jag tar gladeligen emot denna nya kunskap, och börjar direkt applicera den i olika användningsområden efter en metodisk dissekering och prövning av den. Slutsatsen, välkomnar jag sedan helhjärtat.

Jag tänker och analyserar mest hela tiden. Det har många gånger satt käppar i hjulet för mig, men det har också kunnat ge mig så mycket. Jag upptäcker mig själv gång på gång med att överanalysera i absurda mängder vilket leder till, bland annat, att de skrattretande enkla uppgifterna blir otroligt komplexa och tidskrävande.

Jag studerar just nu på Komvux. Jag pluggar gymnasiet som jag missade under min uppväxt. Det har tagit mig 6 år att plugga, men nu har jag bara 3 ämnen kvar innan jag “tar studenten”. Att studera på gymnasienivå har, trots om jag upplevt i stort sett alla kurserna som enkla och grundläggande, varit oerhört svårt. Jag kan läsa uppgiften, och direkt få en bild av hur jag skall göra och hur strukturen skall byggas, men när jag drar igång så fastnar jag nästan alltid. Fastnar i detaljer. Lyckas inte hålla fokus. Jag läser om texten gång på gång men jag kan inte minnas vad jag precis läst. Tiden går och energin rinner av mig. Jag måste gå och lägga mig, vila en stund för att kunna fortsätta. Det som jag så lätt trodde att jag skulle kunna slänga ihop på en eftermiddag tar halva veckan. “Att göra listan” växer i takt med att deadlines smyger sig närmare.

Eller annars, när tankarna och fokuset är på min sida, så kan jag inte avgöra vad som är tillräckligt. Jag söker mer och mer information, fyller sida efter sida i mitt anteckningsblock. Efter ett tag börjar jag fundera på hur min lärare tänker sig att en gymnasieelev skall kunna göra ett sådant komplext arbete på en sådan kort tidsperiod, när det egentligen är jag som bygger ett slott istället för ett vindskydd. Men snart är jag klar, jag är nästan på tröskeln nu.

Jag har haft, i grund och botten, ett och samma mål sen jag skrev upp mig på den där första kursen för 6 år sedan. Jag ska ta mig igenom gymnasiet, jag ska ta mig hela vägen till Universitetet. Väl där ska jag kämpa vidare. Jag ska slita i timmar, dagar, månader och år om jag måste.

Mitt mål är att en dag få forska, att få jobba med det jag älskar. Att få letar efter ännu fler vägar som leder mig till nya tankesätt, perspektiv och insikter. Jag kommer fortsätta göra allt som krävs för att ta mig dit. Jag har bestämt mig, och jag känner att det är rätt igenom hela min själ, det är bara så det är.

Jag har mitt mål, och en dag kommer jag vara där.