Ett liv

Att blogga har nog aldrig varit något jag egentligen har tänkt på då jag trots allt finner en avslappning av att vara anonym. Men varför inte? När det ändå behövs och kan komma till användning så kan jag väl ändå dela med mig litet av mig själv och min vardag.

Jag antar att det första skulle vara att presentera mig själv: Mitt namn är Nathalie och om det har en betydelse så har jag nu hunnit leva i hela 27 år. Under dem åren har jag fått pröva på mycket, med en ångest som letar sig långt bak i barndomen och som jag ,än idag, försöker förstå mig på. 

Hur allt hänger ihop är mitt egna så kallade detektivarbete och ni får gärna följa med mig i mina tankar och reflektioner över de minnen och tankar som besöker mig under tidens gång. Med största sannolikhet kommer jag att se tillbaka och undra hur jag ens kunde tänka på “det där sättet” eller ångra och tycka att jag kanske i värsta fall gjort bort mig. Men är inte det då helt fantastiskt? Att få ett sådant tydligt exempel på att man inte är som förut, att man har utvecklats och funnit nya värderingar och perspektiv, även erfarenheter och kunskap inte minst om sig själv.

Allt som har med att kunna utvecklas, vare det sig själv eller annat, är mitt stora intresse i livet. Det ligger en fascination i det föränderliga och det rörliga liv vi lever, i en dynamisk värld. Att alltid röra sig framåt och låta de val man gör ta en till nya platser och situationer som ger ytterligare fantastiska perspektiv eller problem som ger utrymme för en kamp och problemlösningar och vidare till en: utveckling. 

För 10 år sedan var jag isolerad i ett hus långt ute på landet bland människor som kallade sig behandlare och gjorde mig illa varje dag, jag försökte rymma och i all desperation även dö. Mitt liv har varit ett praktexempel på varför barnkonventionen behövde bli en svensk lag och varför politikerna behöver lägga mer av sin tid och resusrer på att göra det möjligt för  socialen, vården och skolorna att utvecklas till det bättre. 

Men trots att jag då för 10 år sedan var i en omöjlig situation så står jag här idag. Idag lever jag, jag har ett hem, en utbildning, ett jobb och familj. Jag har mina förmågor, mina intressen och de erfarenheter som jag idag kan använda mig av som färdigheter. 

Livet idag är trots allt ändå inte lätt. (Och vem skulle kunna uppskatta de lätta stunderna när man inte har det svåra som står i kontrast?) Jag har för bara några dagar sedan fått en ADHD diagnos. Går igenom en flytt från en stad till en annan. Försöker hinna med att studera och samtidigt jobba, vara ensamstående med barn och hantera alla andra vardagsproblem som verkar tycka att det är passande att dimpa ner precis här och nu samtidigt som allt annat. Och trots att jag många stunder blir så trött, så ledsen och nedstämd så vet jag att känslorna går över och allting fortsätter framåt. För trots allt det jobbiga så har jag fått förståelsen för att även det svåra har ett oerhört viktigt värde för oss människor. Utan det mörka kan vi inte se det ljusa. För att kunna uppskatta det ljusa, för att det ljusa skall kunna ha ett värde behöver vi då och då känna av det tunga och dystra. Det må låta klyschigt men för mig är det, att leva ett liv.