När orken inte räcker till

Hur ska man orka med allt?!

Jag sitter mycket och funderar på vad det är som gör att jag orkar kämpa vidare och driva mig själv. Personligen upplever jag att jag känner mig mer eller mindre forcerad. Vad ska man annars göra? Det finns liksom ingen annan väg än framåt. Jag kämpar med studier, med jobb och ansökningar hit och dit. Just nu är jag glad att jag får skriva av mig här. Det känns alltid bra att skriva av sig om sådant som jag annars skulle gå runt och grubblar över. Att skriva är som en sorts terapi för mig. Men när energin tryter har jag svårt att motivera mig, men ändå jobbar jag jobbar för fullt. Det känns ju liksom som det enda man kan göra, den enda vägen framåt.

Men varför fortsätter jag då?  

Jo, den frågan har jag ställt mig själv många gånger och jag tror att det handlar om rädslan över vad som skulle hända annars, om jag inte kämpade och stod på mig. Det känns ibland som att hur jag än kämpar så kommer jag ändå inte så långt som jag skulle vilja. Jag får ofta höra av andra att jag ska sänka kraven och prestationen till en lagom nivå. Detta vet jag inte hur jag ska ställa mig till då jag ofta känner att det har med en utomstående press att göra. Det känns som att omgivningen ställer dessa krav på mig. Jag kämpar och pushar mig själv för jag anser att det är nödvändigt för att jag ska klara mig. Dock kan jag känna själv att det skulle vara skönt att bara släppa taget och dras med dit vinden för mig. Mitt mål i livet är att må bra och för att uppnå detta känns det som att man måste kämpa en evig kamp.

Vad innebär då att må bra för mig?

För mig är det ganska enkelt. Jag vill bara ha ett liv där jag får lugn och ro samt kan ägna mig åt något som känns meningsfullt. Detta kan låta lite abstrakt men sanningen är den att jag inte har så specifika krav och målbild i livet. Det krävs liksom inte oerhört mycket för att jag ska bli nöjd. Däremot känner jag mig ofta otillräcklig. Som att hur jag än kämpar så når jag inte fram, samtidigt som jag inte riktigt vet vad det är jag vill nå fram till. Detta kan skapa frustration och en känsla av ängslighet som är svår att beskriva. När jag tänker efter kanske det inte är så konstigt att jag inte orkar ibland.

Det har väl mycket med diagnoserna att göra men jag föredrar att se det som att det är jag som person inte riktigt är stöpt för alla sammanhang. Jag vill jobba och göra allt på mitt eget sätt, vilket inte alltid går hem. I detta avseende kanske det inte är så konstigt att jag ofta hamnar i en stressad tillvaro. Det är dock både på gott och ont det där med att jag behöver göra saker på mitt eget sätt. Det har också gjort mig driftig, kreativ och påhittig. Jag kan se att detta har gynnat mig väl i stunder där jag annars kanske skulle gett upp och kastat in handduken.

Att bero på ork förresten, så kommer jag att fatta mig kort i mina två sista inlägg. Just nu känner jag att det behövs. Jag vill bara avsluta på den noten att jag nu ändå har bättre förutsättningar än någonsin tidigare. Detta kommer jag att beakta denna mycket väl framöver. Nu är jag taggad på min praktik som snart ska börja. Sedan vill jag också tillägga att jag tror att det kan finnas en positiv drivkraft i mig också. Det är den hoppfulla inre drivkraften, som ger mig tro på framtiden och att jag visst kan ta mig dit jag vill på resan. Det är denna drivkraft jag vill ta vara på. Pressen jag känner från omgivningen är något jag bara måste bli bättre på att acceptera för när jag använder min egen inre drivkraft vet jag att jag kan ta mig oerhört långt om jag vill.

// Erik Wåhlberg