Bloggen,  Nathalies blogg

Bland guldiga fält och blåa himlar

Del 3. 

I det förra inlägget så skrev jag lite om hur jag fungerar och hur jag tänker. Jag skrev också om mitt stora mål. Jag tror verkligen att det gör oss gott att ha mål, stora som små.

Så eftersom att jag i förra inlägget skrev om mitt stora mål, tänkte jag nu dela med mig av ett av mina något mindre mål. Ett mål lite närmare horisonten än forskningen. 

Jag vill flytta ut på landet långt bort från de större städerna, till en liten stuga.

Det fanns en period i mitt liv då jag fick pröva på charmen att bo i ett gammalt sekelskifteshus med högt i tak, stengolv och kullersten utanför ytterdörren. Jag bodde i södra delen av stockholms stad och från mitt sovrumsfönster hade jag utsikt över Globen, den upplysta färgglada runda glob som jag beundransvärt kunde beskåda under mörka höstkvällar. Jag älskade södermalm! Älskade de gamla vackra husen, parkerna och människorna.

En del av mig längtar tillbaka, en del som återigen vill ha den utsikten och dom omgivningarna, som återigen vill bo i en vacker gammal sekelskifteslägenhet i Stockholm, men min kropp, min själ och mitt psyke drar mig åt ett helt annat håll. Någonstans långt bort från alla ljus och allt brus. Långt bort från allt det där som får min kropp och min själ att tappa sin lyster.  

Så länge jag kan minnas har jag alltid mått dåligt av stads kvällen. En klump i magen formas i och med att stadens alla lampor tänds. Ljus och ljud strömmar från alla håll och kanter. Det må vara fantastiskt vackert, ja jag älskar det, men det ger mig en sådan oerhörd hisnande djup och hård meningslöshet i bröstet.

Jag älskar att titta på Stockholm, men stadslivet har egentligen aldrig varit för mig. Det är för mycket brus, för mycket ljud, för mycket människor.. för många påhitt. Vart jag än går finns det meddelanden. Reklamen sticker i ögonen när jag vill njuta av utsikten från tågets fönster. Bombarderad av konstant stimuli. Omringad av saker som slåss över min uppmärksamhet, mästerligt designade fällor för mina sinnen.

“Drick våran läsk!”, “Ät våran mat!” och “Köp våra kläder!” blinkar framför mina ögon, hur än jag vänder min blick. Musik från butiker, människor som pratar, bilar som tutar och tåg som gnisslar fyller över mig och mina sinnen.

När jag står mitt i allt detta märker jag knappt av hur stressad jag egentligen är. Min kropp jobbar på högvarv. Mina sinnen tar in allt ljud och alla meddelanden, processar och värderar. Jag rör mig snabbt från en plats till en annan. Jag skyndar mig, förgäves på jakt efter en plats där jag kan andas ut, där jag kan återhämta mig lite. 

Även när jag åker ut från staden är det ljud och rörelser överallt. Allt detta påverkar min förmåga att kunna se och höra vad jag tänker. Det är som ett ständigt brus som gör att jag inte kan höra vad som döljer sig bakom. Så fort jag försöker formulera en tanke, och hålla kvar i den, så kommer myrkriget krypandes och tar upp min förmåga att kunna ställa upp, bygga och visualisera det som snurrar runt i mitt huvud. Det blir bara för mycket!

När jag väl reser bort från allt myller, brus och kaos så kan jag tänka. Jag kan tänka och jag kan känna, jag kan höra och jag kan se.

Det är i naturen jag är hel, ute bland de massiva, många ståtliga träd som berikar liv från den minsta till den största. Där luften är ren och fri från avgaser. Där det inte finns någon eller något som försöker fånga upp mig, som försöker nå mig, som försöker intala mig något eller få mig att agera som om jag vore någon annan. Där ute bland guldiga ängar och blåa himlar kan jag verkligen utforska mina tankar. 

Och därför är detta mitt nästa mål att finna mig en vacker, enkel, liten stuga, med blandskog och ängar runt om.

Jag kan se mig sitta där, på förmiddagarna, med min rykande kaffekopp, i en fåtölj av strå på en ljus veranda, mina bara fötter mot trädäckets solvärmda plankor. Där på det lilla bordet framför mig har jag en bukett med en väldoftande blandning av blåa, gula och vita blommor. Jag tar mig en klunk av mitt kaffe, lyssnar och bejakar min omgivning för att sedan, med en suck, sjunka ner litet extra i stolen. Det knastrar så härligt när jag rör mig. Om en stund skall jag plocka fram en gammal roman. Vad ska det bli idag? Kanske något som Söderberg skrivit? Jag kan då inte låta bli hans böcker. 

Det här är dock inte en framtid som jag alltid föreställt mig.

Under mina yngre år började jag må väldigt dåligt. Jag kunde inte låta bli att göra mig själv illa, stängde in mig på rummet och led i kopiösa mängder. När jag nådde upp till 14 års ålder så klarade jag inte längre av att gå till skolan. Det hela resulterade i att jag efter besök in och ut på bup akuten tillslut fick flytta till en annan familj och därefter till ett behandlingshem.

Det var så jag hamnade på Södermalm, i det där stora vackra sekelskifteshuset.

Jag fick lov att flytta runt en hel del under min ungdom, jag bollades runt mellan jourhem, behandlingshem och avdelningar. Jag bodde under flera sträckor på landet, med det var inte förens jag var 17 år gammal som jag började känna att det var där jag hörde hemma.

När jag ser tillbaka, kan jag se att jag egentligen hela tiden hade trivts naturlig bra långt ute på landskapet, jag hade bara inte insett det då.

Min ungdom och uppväxt utspelades sig i en värld av otaliga akuta bup inläggningar, behandlingar, nävar av mediciner, psykologer, läkare och behandlingshem. En värld av ångest och smärta, utdragen och allomfattande. 

Det är dock en historia för en annan dag.

Just nu sitter jag kvar i molnet av den varma behagliga känsla av att jag snart är klar med gymnasiet och att om bara några år även kommer att få njuta av den ljusa solen på min varma veranda, med en rykande kopp kaffe i handen, bara fötter och en roman i händerna skriven av min favoritförfattare.

Träffar: 58

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *