Att acceptera olikheter

Högstadiet var jobbigt. Jag kände mig så annorlunda från alla andra. Som att ingen förstod mig. Jag började självskada mellan 7:an och 8:an. Mitt självförtroende var på botten. Det var så svårt att hantera mina impulser. Jag hade stunder då jag verkligen ville ta mitt liv. Stunder jag bara såg mörker. Det var inte likt den personen jag egentligen brukade vara och det skrämde mig. Jag var så fast i min psykiska ohälsa att det blev min vardag. Jag var så van att må dåligt att jag hade glömt hur det var att känna lycka. 

Under niondeklass så fick jag mina diagnoser. Asperger, ADHD och borderline. Det var skönt att få ett svar på hur jag funkade men samtidigt var det svårt för mig att acceptera. Jag märkte att folk behandla mig annorlunda när det fick veta och det gjorde det svårare för mig att våga berätta för folk. Men diagnoser är inga stämplar. Det är bara ett sätt att kunna förstå hur vi alla funkar. Vi alla är olika och det är bra. Jag började en DBT behandling 2016 och det var min stora räddning. Jag är så tacksam för den hjälpen jag fick där och hur jag ser på mig själv idag tack vara den. Jag har fått med mig så viktiga färdigheter som hjälper mig att hantera jobbiga stunder än idag. 

När jag mår dåligt så har jag såklart alltid musiken. Att sjunga är något som får mig att känna så mycket lycka. Det är något jag känner att jag behärskar. När jag står på scen så kan ingen trycka ner mig. För musiken är en så stor del av mig. Något jag brinner för. Att skriva musik hjälper mig mycket med min ångest. Att få skriva av mig kring saker som hänt eller saker jag känner och tänker. Det är något jag kommer ta med mig hela livet.