Berättelser

“Jag självskadade för att slippa må dåligt”

Pontus har självskadebeteende, ångest och depression. Eftersom Pontus kommer ifrån en känd familj, har han valt att vara anonym. Pontus heter egentligen något annat.

Ingen märkte att jag mådde dåligt i skolan
Det är först i efterhand som jag förstått att mitt dåliga mående började så tidigt, redan vid 8-10- årsåldern. Jag hade ångest, ängslan, självskadebeteenden och låg självkänsla. Självskadebeteendet började redan 10-12 årsåldern, men ingen upptäckte det. Ingen märkte heller att jag mådde dåligt i skolan, förutom vid ett tillfälle. Det var en fröken som pratade lite om hur det var i familjen och hur jag mådde.

Jag försökte bara klara av vardagen
Jag gick till skolan, men tyckte det var jobbigt att träffa kompisar hemma hos mig. Det var där jag mådde dåligt och jag ville inte visa upp mitt hem. Det blev så påtagligt att jag hade en annorlunda relation med mina föräldrar än de hade Det var någonting annat. Mamma var väldigt ängslig och pappa och jag kände inte varandra riktigt. Jag tror jag skämdes för att vår relation inte var bättre. Mina föräldrar sa inget om mitt mående och jag tror inte de märkte något. Jag sa inget heller eftersom jag inte visste vad jag skulle säga: Jag hade ju inga referenser till hur det skulle vara, jag försökte bara klara av vardagen.

Jag ville bara inte känna såsom jag gjorde, jag gjorde det för att slippa må dåligt.

Under högstadiet och gymnasiet trodde jag att detta var normalt. I högstadiet blev självskadandet ett sätt att ventilera mina känslor. Min pappa såg det, men han sa bara en gång att ”så där får man inte göra” och sen inget mer. Men jag ville bara inte känna såsom jag gjorde, jag gjorde det för att slippa må dåligt.

Hade inte lika mycket ångest
I gymnasiet hade jag uppehåll med självskadandet då jag var utbytesstudent 1 år i USA. Innan och efter det bodde jag även mer hos min mamma. Då hade jag inte lika mycket ångest, hade mer frihet och fick göra lite vad jag ville.

Jobbigt med självkänslan och mitt värde
Efter det skulle jag plugga ekonomi, men jag mådde så dåligt på kursen att jag hoppade av. Det var en fas då jag försökte orientera mig i vuxenlivet och det gick väl sådär. Men det var fortfarande nytt och kul att ta helt eget ansvar. Fast sen sket det sig och jag mådde bara sämre och sämre. I det hittade jag skrivandet, som jag kände var meningsfullt.

Jag tyckte verkligen om min tillvaro, men så kunde jag ändå inte må bra i det. Det var mycket problem med nära relationer, jobbigt med självkänslan och mitt värde, och där började jag få panikattacker. Först trodde jag att det var diabetes, men på vårdcentralen sa de att det var stress. Jag vaknade mitt i nätterna och kunde inte andas, jag kände sådan ilska mot mina föräldrar utan att veta varför. Tillvaron kändes hopplös, allt var jobbigt och svårt.

Även fast jag visste att jag borde vara glad, så kände jag mig aldrig det.

Försökte distrahera mig själv
Jag försökte distrahera mig själv genom att göra saker hela tiden. Fast jag mådde bra ibland så kunde jag inte njuta av livet. Även fast jag visste att jag borde vara glad, så kände jag mig aldrig det. Jag blev tröttare och tröttare, samtidigt som jag tog på mig mer och mer grejer. Till slut orkade jag inte göra något överhuvudtaget.

En dag fick reda på att mamma kanske inte skulle leva så länge, att något var fel med henne. Då avsade jag mig allting och gick till vården, där jag fick antidepressiva. Kroppen var bara i försvarsläge hela tiden. När jag gick tillbaka till vårdcentralen för en uppföljning, skickade de mig direkt till Karolinska, eftersom jag inte ville leva. Där träffade jag en läkare som la in mig på psyket. Jag stannade där 5-6 veckor. Men på psyket kände jag att jag inte orkade med mitt liv och försökte avsluta det.

Tog allt jag kunde skada mig med
Efter det tog de alla mina saker som jag kunde skada mig med, men sen pratade vi inte mer om det. Efter ytterligare tre veckor skrevs jag ut. Då mådde jag lite bättre och hade fått lite tankar om hur jag skulle klara mig själv. Jag minns inte att familjen kom och hälsade på mig på sjukhuset.

När jag kom ut började jag jobba och det utreddes om jag hade bipolär sjukdom. Jag lades in igen för att testa medicinering, men jag mådde jättedåligt av dem och de tog tillbaka diagnosen. Efter det blev jag sämre och åkte in på sjukhuset igen och igen för självskadebeteende och suicidalförsök.

Jag var helt ensam
Mina föräldrar visste inte om något av detta, inte heller mina kompisar. Jag var helt ensam. På sjukhuset fick jag lugnande och fick prata med olika psykologer, vilket hjälpte jättemycket. Jag började även gå hos en kbt-psykolog och det upplevde jag som mycket hjälpsamt. Särskilt mot ångesten eftersom jag hade så mycket ångest att jag inte kunde fungera i vardagen. Hade jag fått kbt-terapi redan i högstadiet, hade det hjälpt mig så mycket. Jag bara slussades runt i många år, men igen lyssnade riktigt på mig, och jag visste ju inte själv vad jag behövde och vad som skulle hjälpa mig, när jag var barn.

Jag har strategier som jag utvecklat och vet att det kommer att gå över: Jag behöver göra det bästa av situationen och bara låta det vara.

Sen blev det några vändor fram och tillbaka till psyket på grund av ångest, men också andra anledningar. Jag började plugga och klarade det med nöd och näppe, eftersom jag blev inlagd runt 3 veckor i taget. Självskadebeteendet fortsatte nu bara periodvis, från att tidigare varit konstant.

Jag mår bättre nu
Idag är det fortfarande ostadigt, men när det är som värst är perioderna kortare. Jag mår mycket bättre nu. Ett skäl till det är att jag vet mer om vad jag ska vänta mig och vad som händer. Det är inte lika skrämmande. Jag har strategier som jag utvecklat och vet att det kommer att gå över: Jag behöver göra det bästa av situationen och bara låta det vara.

Har utvecklat strategier mot min ångest
Idag försöker jag känna och våga uppleva det som sker, i stället för att distrahera bort det. Våga vara med det som sker. Jag kommer på mig själv med att koppla på olika belöningssystem och uppmärksamma vad jag egentligen känner, viken känsla det är jag känner. Det går steg för steg, men jag lägger aktivt tid och energi på att göra det. Jag vill verkligen bearbeta det som hänt och jag har en psykolog som jag träffar regelbundet. Det är en ständig kamp, men jag har vissa strategier när jag inte kan hantera min ångest:

Flytta fokus
Ibland behöver jag fokusera på något annat. Det kan vara mobilspel, en podd, något som inte är speciellt krävande. Orkar jag, så försöker jag skriva ner vad jag tänker så jag kan gå vidare ifrån de tankarna, då de finns nedskrivna. Styrketräna kan också hjälpa. Jag har lite grejer i källaren, så jag bara kan gå ner och träna när jag vill. Det kräver så mycket fysiskt att det blir svårt att känna känslorna då. Jag kollar också på en serie som heter Peep Show, där deltagarna har så mycket ångest själva att det hjälper mig att se dem. De relativiserar sitt dåliga mående och det är skönt att se att man inte är ensam om att må dåligt. Jag läser även böcker om människor som mår dåligt, t ex  Game of Thrones, där alla karaktärer mår lika dåligt.

Går inte att tänka sig ur det
När jag började må dålig så tänkte jag att jag skulle kunna lösa allt detta genom min tankeförmåga. Jag la väldigt mycket tid på att tänka och resonera, men det gick inte. Det var mycket lättare att prata om det och ta praktiska steg utanför huvudet, i världen utanför. Inte försöka tänka mig ur det.

Nu försöker jag att inte ha för höga krav och tar det lugnt med framtidsplaner. Tanken att behöva leva ett helt långt liv kan jag inte förlika mig med, så jag tar en dag i taget.

Mina bästa tips till den som kämpar med ångest
1 Fokusera på de fysiska grejerna, att de funkar.
2 Gör någonting, vad som helst: träna spring, kolla på en favoritserie.
3 Sov ordentligt.
4 Äta är jättebra! Jag mår alltid lite bättre efter att jag ätit.
5 Tänk på de praktiska omständigheterna: Har jag varit med om något som triggat?
6 För mig funkar skrivandet väldigt bra också.

Dela detta:

Hits: 3674

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *