Bloggen,  Matildas blogg

En klapp på axeln

Gymnasiet var så annorlunda. Jag kände äntligen att jag kunde vara mig själv utan att bli dömd. Jag hade aldrig riktigt känt att jag passat in innan. Jag ville inte följa allt bara för att få status. Vad var vitsen med det? Jag minns åttondeklass extra mycket. Det var året då jag färgade håret rött å gick in i något punkig fas. Folk gillade aldrig att jag stack ut men det struntade jag i. Att vara mig själv har tagit mig så mycket längre och gjort mig så stark idag. Jag minns att folk såg mina ärr på armarna och började reta mig för det. Det kändes som att folk bara såg mig som tjejen med psykisk ohälsa. Det jobbiga var att jag inte ville möta folk i min klass. Jag gick alltid tidigare till skolan för att få stå i skåphallen i lugn och ro. Trots all osäkerhet i skolan så ställde jag mig alltid upp på scen och sjöng för alla utan problem. Att prata framför klassen var otroligt läskigt men att få sjunga för hela skolan var en så otrolig känsla. Därför valde jag att gå estet i gymnasiet.

Jag började gymnasiet inne i stan. Att åka kommunalt för mig har alltid varit en utmaning. Jag behöver alltid ha mina hörlurar eller prata i telefon. Jag går ingenstans utan mina lurar. Att pendla till skolan var jobbigt i början men det var så värt det. Ingen i min klass kände någon i början men vi alla hade något gemensamt. Musik. Jag kunde äntligen få en nystart och träffa människor som brann för samma sak som mig. Jag fann verkligen mig själv under gymnasiet. Jag blev den där pratglada och glada tjejen jag alltid varit. 

Under första året i gymnasiet så gick jag min DBT behandling. Det gick verkligen super bra. Jag har snart varit självskadefri i 4 år. Jag minns sista gången extra väl för det var en dag något extremt jobbigt hände. Jag råkade ut för sexuellt övergrepp. Något som jag bär på en idag. Det var otroligt svårt att hantera eftersom jag verkligen började få allt på plats. Jag började må bra igen och så hände det där.  Det krossade mig verkligen. Jag fick otroligt bra hjälp i behandlingen jag gick och jag är så tacksam för alla jag haft runt mig som stöttat mig genom allt. 

Något som hjälpt mig genom min psykiska ohälsa är att sätta upp mål. Långsiktiga och kortsiktiga. Ett av mina mål var att klara av att resa själv. För att göra det så ville jag vara självskadefri och mer stabil i mitt mående. Hösten 2019 så åkte jag och min bästa vän till London ihop. Det är något jag aldrig hade klarat av för några år sedan. 

Att kunna säga att jag varit självskadefri i snart 4 år gör mig stolt. Jag har väldigt svårt att ibland kunna vara stolt över mig själv. Men det är otroligt viktigt att stanna upp ibland och klappa sig själv på axeln. Du är värdefull och du gör det bästa du kan. Man kan aldrig göra mer än att försöka. Viktigast är att ta en dag i taget och jobba sig mot ett bättre mående i sin egna takt. 

Träffar: 230

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *