Berättelser

Viljan finns, men inte orken.

Lanjelin, 30, har flera olika diagnoser. Personlighetsstörning, depression, ångest, social fobi, insomnia och läkare misstänker också PTSD.

Mitt första minne av psykisk ohälsa är från när jag gick i årskurs fyra. Jag kommer inte ihåg vad vi skulle göra på lektionen men jag tror att vi skulle prata framför klassen. Jag ville verkligen inte och bad om att få stå över, “Jag kan verkligen inte!” sa jag. Ångesten utspelade sig först som magont. Det är mitt första minne men innan dess har mina föräldrar flera gånger tagit mig till läkare för magont. I efterhand har jag insett att det var ångest och ångestattacker. Jag själv förstod att det var ångest först när mina föräldrar tog mig till kuratorn, men då var inte ångest samma sak som psykisk ohälsa. Ångest var ångest – inget mer med det.

Jag förstod att jag “led av” psykisk ohälsa först på gymnasiet. Jag träffade skolkuratorn för att en av mina lärare sa att det vore bra om jag pratade med henne. Jag kunde inte gå in i ett klassrum om dörren var stängd och skolkuratorn fick mig att inse att så som jag mår, är inte ett normalt mående. Skolkuratorn fick mig att inse att alla inte mår så som jag mår och att det finns hjälp att få.

I början när jag fick veta varför jag mår som jag mår, kändes det som en lättnad. Det fanns namn på hur jag kände. Det var inget fel på mig, det finns andra som känner och tänker som jag. Samtidigt så skämdes jag över det, eftersom jag “inte är normal”. Något som fortfarande är jobbigt är den ständiga avundsjukan på folk som inte har det såhär.

Det var min mamma som sedan hjälpte mig med att ta kontakt med psykiatrin, efter har kontakten med psykiatrin och vårdcentral fortsatt. Jag har under i princip hela mitt liv haft kontakt med psykologer, kuratorer och läkare.

”Vem skulle orka med någon som mår som jag mår?”

Jag fick mina diagnoser som 18/19-åring och större delen av mitt liv har varit väldigt jobbig. Mycket är på grund av människors brist på förståelse. Jag vågade inte ha drömmar om framtiden. Jag har alltid velat gifta mig men trodde aldrig att det skulle hända, ”vem skulle orka med någon som mår som jag mår?”, när jag själv inte alla dagar orkar med mig själv. Jag har aldrig övervägt självmord men många tankar när jag var yngre om att det vore lättare för alla om jag bara slutade existera. Senaste åren har det varit mycket bättre. När jag flyttade till Katrineholm från Stockholm så började jag få ordentlig hjälp, med bra kontakter från försäkringskassan och bra läkare och psykologer. De har fått mig att inse att det inte finns något som heter “normalt”, utan jag mår så bra jag kan. Dagar då jag mår bra är jag en helt annan person från när jag har dåliga dagar.

Jag är fortfarande deprimerad och har ångest men på något sätt så hanterar jag det bättre idag än tidigare. Mediciner, att flytta, min fru, mina husdjur och tv-spel har hjälpt mig väldigt mycket för ett bättre mående. För mig är det läkande att få fly undan verkligheten och nörda ner mig i andra världar, som tv-spel, böcker, film och serier. Psykiatrin hjälper mig också mycket. Min fru är mitt största stöd, hon har alltid funnits där för mig. När jag har svårt för att andas under panikångest är det enda som kan hjälpa mig min fru. Hon tittar mig i ögonen, håller i mig och berättar för mig att hon finns där, att vi andas tillsammans.

“Jag tänkte att om man led av psykisk ohälsa så är man galen och min nu, eviga rädsla, att folk ska tro att jag inte alls mår dåligt, utan att jag bara är lat och att det är därför jag inte orkar”

Det jobbigaste idag för mig är att hitta ork och motivation till de mest enkla sakerna. Viljan finns men inte orken. Jag har det väldigt tufft nu eftersom jag får flashbacks av de sakerna som hänt mig. De var hemska och extrema i stunden men att behöva uppleva dem igen via flashbacks är rent ut sagt förjävligt. Det är väldigt jobbigt att aldrig få känna sig fri från sina upplevelser för de kommer alltid att finnas där.

Folk har inte mycket förståelse för psykisk ohälsa och jag vet att jag tänkte att om man led av psykisk ohälsa så är man galen och min nu, eviga rädsla, att folk ska tro att jag inte alls mår dåligt, utan att jag bara är lat och att det är därför jag inte orkar med vardagen och inte orkar arbeta. Som en släkting till mig som sa åt mig att “rycka upp mig och skaffa ett jobb”, men det är lättare sagt än gjort. Det fick mig bara att må ännu värre. Jag önskar att folk hade mer förståelse, för när jag säger att jag inte kan. Det är inte för att jag inte vill, det är för att jag inte kan.

När andra människor är oförstående har jag svårare att hantera min psykiska ohälsa. När människor gång på gång frågar varför jag inte kan arbeta eller säger att det bara är att rycka upp sig mår jag väldigt dåligt. Jag känner mig aldrig så värdelös som när människor får mig att tro att jag bara är lat och att det enda jag ska göra är att rycka upp mig. När jag känner mig värdelös får jag mycket ångest eftersom jag vet vad jag vill men att ha orken till det. Jag önskar att människor tog det på större allvar. Man väljer inte att må såhär. Om man fick välja tror jag ingen skulle välja att må såhär. Psykisk ohälsa är minst lika allvarlig som den fysiska.

Till dig som också kämpar vill jag säga att du inte är ensam. Det var det jobbigaste för mig, att känna mig ensam, att ingen förstod hur jag mådde men jag har träffat andra som mår som jag och det är så skönt att veta att jag inte är ensam.

Träffar: 3648

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *