Berättelser

Allting började snurra och jag drabbades av panik.

Viktor, 22, kämpar med panikattacker och katastroftankar.
Mitt första minne av min psykiska ohälsa tar mig tillbaka till min första panikattack. Eller rättare sagt, första gången jag förstod att det var en panikattack. Jag var på jobbet. Plötsligt fick jag ett starkt tryck över bröstet, jag blev illamående, yr och min käke låste sig. Allting började snurra och jag drabbades av panik. Jag fick svårt att andas och tappade verklighetsuppfattningen. Det kom till en punkt då jag akut åkte in till vårdcentralen eftersom jag fick svårt att andas och var nästintill helt övertygad om att jag skulle dö. Där och då gjordes massa tester som än en gång precis som många andra gånger visade att det inte var något fel på min kropp. Jag fick förklarat för mig om panikattacker samt katastroftankar. Efter det påbörjade jag min medicinering samt regelbunden samtalskontakt.

Storasystern hjälpte.
Min storasyster, som jag står väldigt nära, har varit vid min sida genom hela livet. Hon såg hur fruktansvärt dåligt jag mådde och fixade en tid på en ungdomsmottagning för att träffa en samtalskontakt. Det krävdes verkligen mod av mig att ta mig dit, jag var otroligt skeptiskt. Väl där blev jag inte bemött så som jag hade önskat och fick till svar att det enda som kunde hjälpa mig var mediciner. Det var en äldre man som satt där och jag kände mig verkligen nedtryckt. Det tog många vändor innan jag hittade en terapeut som jag verkligen klickade med och som jag kände förstod mig och min problematik. 

“Jag kände mig ensammast i hela världen och hela mitt liv kraschade.”

En lättnad och en last att få veta.
När jag förstod att det var min hjärna som framkallat detta mående och att jag inte var allvarligt sjuk, som jag trodde under en längre tid, var det både en lättnad men också fruktansvärt jobbigt. Jag kände mig ensammast i hela världen och hela mitt liv kraschade. Jag blev sjukskriven, tog ett uppehåll från min fotboll som jag haft i mitt liv sedan jag var 6 år. Jag fick flytta hem till min mamma då jag inte längre klarade av att bo själv i min lägenhet. Jag fick mediciner utskrivna, när de var som värst knaprade jag 5 tabletter om dagen och det enda jag gjorde var att sova, försöka peta i mig mat och ta korta korta promenader runt kvarteret med min mamma i armkrok som stöd.

Sjukskriven och begränsad i livet.
Jag har sedan jag var liten varit en väldigt orolig och rädd kille som funderar väldigt mycket. Som liten hade jag många tvångstankar, nu under mitt vuxna liv har fått förklarat utav min terapeut är ett sätt för barn att hantera oro och stress. När jag blev äldre drabbades jag utav katastroftankar, panikattacker och en ständig inre oro. När det var som värst i min sjukskrivning var jag otroligt begränsad.

Jag klarade inte av att:

Gå i affärer 

Köra bil

Sova ensam

Arbeta 

Träna 

Vara i större folksamlingar.

Jag blev även väldigt ljudkänslig och det enda jag gjorde om dagarna var att vila och försöka äta. 

Dagliga panikattacker.
Mitt starkaste minne under min sjukskrivning är från när jag bodde hemma hos min mamma. Jag kände mig så liten och dålig. Jag klarade inte ens av att vara själv i min egen bostad utan var ständigt i behov av en trygghet. Jag gick på mediciner som gjorde mig otroligt trött och dåsig. Min kropp var helt slutkörd efter flera dagliga panikattacker under en längre tid. Mamma stod som en stadig stöttepelare och hjälpte mig att ta mig ut ur huset för att få lite frisk luft och motion. Jag minns att grannarna reagerade på när vi kom gåendes i armkrok och fick senare höra att det var flera som hade trott att jag hade genomgått en operation då det såg ganska märkligt ut när vi kom stapplandes. Det var en sån lättnad, att för första gången så syntes det utåt hur kasst jag mådde. Jag log stort när jag hörde det. Att de var något konkret som gick att ta på. Som att jag hade brutit ett ben. Men de var bara min hjärna som spökade. 

En strategi att stanna upp.
Jag kämpar fortfarande med mina katastroftankar, panikattacker och min inre oro. När jag hamnar i en panikattack har jag förr alltid försökt att fly, fly från platsen jag befunnit mig på samt fly från mina tankar. Jag försöker nu istället att stanna upp, inte fly. Jag tillåter det att komma, jag lägger mitt fokus utåt istället för inåt. Jag fokuserar på 3 saker jag ser, 3 saker jag hör samt 3 saker jag känner en doft av. Det är ett knep som jag lärt mig av min terapeut som underlättar för mig när paniken står och knackar på. 

“Jag påverkas mycket av den tid vi lever i nu med då pratar covid-19. Det sätter igång oron och en inre stress hos många, inklusive mig.”

Kunskap om vad som händer i kroppen hjälper.
Min terapeut, min familj och vänner har varit ett extremt stort stöd. Jag träffar min terapeut en gång i veckan och är idag mycket starkare i mig själv. Jag har mer kunskap om vad som händer i kroppen och vilka situationer som ofta framkallar min oro. Jag är också extremt öppen med mitt mående vilket jag är stolt över. Det har gett mig så mycket fint tillbaka och det är en press som släppt. Jag är tillbaka i arbetslivet och har nu flyttat till en ny lägenhet själv. Jag kämpar med samma problem som jag hade tidigare men har nu mer vetskap och strategier om hur jag ska gå tillväga. Sömn och motion är viktigt för mig. Om jag slarvar med det så påverkar det mitt psyke.Jag påverkas mycket av den tid vi lever i nu med då pratar covid-19. Det sätter igång oron och en inre stress hos många, inklusive mig.

Pratar öppet för att normalisera psykisk ohälsa.
Jag har alltid sett mig själv som en person som brinner för att hjälpa andra. Jag har visat mig sårbar och öppen med mitt mående mot min omgivning vilket i sin tur har öppnat upp för samtal om det psykiska måendet även för andra än mig själv.  Jag önskar att den psykiska ohälsan hade varit mer synlig för omgivningen. Jag begär inte förståelse för hur hjärnan kan spela hela ens kropp ett spratt. Jag hoppas och tror att om vi tillsammans fortsätter att prata och normalisera den psykiska ohälsan. Så kommer samtalet bli mer vardagligt och en skapa en större förståelse kring människor som lider utav det.

“Man blir starkare av det man går igenom.”

Råd till andra unga.
Till andra vill jag säga att det kommer bli bättre! Jag är långtifrån klar med min resa men jag är på god väg. Man blir starkare av det man går igenom. Allting har en mening och tillslut inser man vad syftet är och nyttjar det till något bra. Hur ensam man än känner sig och oavsett problematik, så finns det människor som går igenom liknande prövningar. Man är inte knäpp och håller inte på att bli galen, vilket för mig var en ganska vanlig känsla och tanke. Man är en funderare och det är helt okej. Våga prata om det du vill dela med dig av och var inte rädd för att vara öppen kring ditt mående. Det visar mod stryka och humanitet.

Vill hjälpa andra med forum om den psykiska hälsan i samband med covid-19.
Jag har nyss startat en hemsida där jag hoppas kunna hjälpa andra människor i dessa kaotiska tider som lider av någon typ av psykisk ohälsa. Det är många personer som blir drabbade utav covid-19 på ett eller annat sätt. Min tanke bakom hemsidan är att skapa ett forum som öppnar upp för en mer öppen dialog kring det psykiska måendet. Ett forum där man tillsammans kan diskutera, ta del av olika erfarenheter och utbyta kunskap.  Man kan vara helt anonym. Mitt syfte med detta är att lyssna, skapa en mer öppen dialog kring det psykiska måendet och att visa att ingen är ensam där ute. Man kan kommentera på hemsidan och också skicka privata meddelanden till mig via mail, man kan välja om man vill vara anonym eller ej. Om jag öppnar upp och visar mig sårbar hoppas jag och tror att de sätter bollen i rullning och gör att fler vågar prata öppet om deras mående. Forumet finns på http://wiktion.simplesite.com/.

Träffar: 837

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *