Berättelser

”Anorexin var min bästa vän”

Ida har EIPS, PTSD och en historia med anorexia från tidig ålder, missbruk i hemmet och har förlorat en närstående i suicid.

Jag heter Ida och fyller 22 år till sommaren. 2018 blev jag friskförklarad från ätstörningen Anorexia. Det var en milstolpe som kändes helt omöjlig många gånger. 

“Jag började redan som 11 åring att självskada i olika former…”

PTSD i tidig ålder
Min barndom var väldigt tuff, jag levde med en förälder med missbruk och det var aldrig lugnt eller tryggt hemma. Jag utvecklade PTSD i tidig ålder och för att kunna kontrollera allt kaos som hände runt omkring mig så började jag att kontrollera maten, för det var det enda jag kunde styra över. Jag hade ända sen liten kritiserat min kropp och sett ner på den, att jag inte dög och att jag behövde förändra mig. Jag började redan som 11 åring att självskada i olika former och det blev en snabb ångestlindring. Men det räckte inte för mig. 

“Pressen, stressen och ‘tävlingen’ mellan oss patienter om vem som åt och inte. Det var hemskt.”

Skolan reagerade
Vid 12 års ålder insjuknade jag i en ätstörning och 13 år gammal fick jag diagnosen anorexia nervosa. Jag hade precis börjat högstadiet och hade innan varit duktig i skolan och väldigt ambitiös, något jag ville fortsätta vara, men min hjärna började sakta stänga ner, jag kunde inte förstå eller ta in information. Skolsköterskan skickade en remiss till BUP’s ätstörningsenhet och där blev allt värre. Terapin fungerade inte alls, jag fick ingen behandling egentligen utan det var frågor om vad jag hade ätit till frukost och om jag hade tänkt äta dagen därpå. Jag fick också börja gå på dagvården två gånger i veckan, det är ett av mina värsta minnen. Pressen, stressen och ”tävlingen” mellan oss patienter om vem som åt och inte. Det var hemskt.

“…idag när jag tänker tillbaka på det så var det helt sjukt och under all kritik hur man bara kunde släppa en patient som var sjuk i en allvarlig ätstörning.”

Jag blev utkastad från min ätstörningsenhet
Ett år senare, då ingenting hade förändrat mig till det bättre så blev jag utkastad från min ätstörningsenhet. De tyckte inte att jag hade gjort några framsteg och inte gått upp i vikt. Vilket gjorde att jag inte fick gå kvar. Anorexin jublade, jag kände mig som en vinnare. Men idag när jag tänker tillbaka på det så var det helt sjukt och under all kritik hur man bara kunde släppa en patient som var sjuk i en allvarlig ätstörning. Jag var 14 år då. 

“Jag minns hur två skötare tog tag i mig och drog med mig in till ett rum med en bältessäng.”

Slutenvården skadade mig istället för att hjälpa mig
Kort därefter blev jag inlagd på BUP’s slutenvård vid olika tillfällen, både p.g.a. min anorexi men också för att jag hade börjat få allvarliga självmordstankar. Jag minns så väl en inläggning jag sent skulle glömma. Jag hade väldigt mycket ångest en kväll efter att jag ätit och för att jag inte ville vara där, jag ville skada mig men kunde inte. Ångesten blev för hög och jag började skrika, banka på väggarna i ren desperation. Jag minns hur två skötare tog tag i mig och drog med mig in till ett rum med en bältessäng. Där låg jag i ca 4 timmar, ensam och livrädd. 

“Åren fortsatte såhär, in och ut mellan olika slutenvårdsavdelningar…”

Mina dagar och nätterna bestod av träning, tills jag inte klarade mer. Min ångest var ohanterbar. Jag har alltid hållt på med hästar men tillslut kunde jag inte rida mer, min kropp orkade inte och min hjärna hängde inte med på träningarna. Så jag hade förlorat hästarna, det som hade betytt allt i mitt liv och då hade jag inget att kämpa för längre. Jag började tappa livslusten. 

Åren fortsatte såhär, in och ut mellan olika slutenvårdsavdelningar, mitt barndomstrauma gjorde sig påmint mer och mer efter att jag och min mamma flyttat ifrån honom, jag tror att jag lyckades tränga bort alla minnen så mycket i och med att jag hade min ätstörning när den var som mest påtaglig. 

“Idag är jag tacksam för att jag hade min mentor som jag kunde prata med när jag inte hade någon annan från BUP. ”

Nätterna var värst
Min mamma var hemma från jobbet för att kunna hålla koll på mig så att jag åt och inte tränade. Jag åkte hem från skolan varje dag vid lunchtid för att äta med mamma och sedan åka tillbaka till skolan och min mentor hjälpte mamma hålla koll så att jag åt ett mellanmål på eftermiddagen. Idag är jag tacksam för att jag hade min mentor som jag kunde prata med när jag inte hade någon annan från BUP. 

Nätterna var värst, men för min sjukdom bäst, och jag mådde som allra bäst då, trodde jag. Då kunde jag träna så mycket jag bara orkade för då hade ingen koll på mig. Jag sprang ut på nätterna ibland för att ångesten och tankarna tog över, ångesten gjorde nästan fysiskt ont i mig. 

Min självdestruktivitet hade blivit ett beroende för mig.

Blev erbjuden ny behandling
Åren gick och 2016 började jag på en ny BUP som erbjöd DBT. Jag visste inte riktigt vad det var, jag och min mamma hade bara sett ett program där en tjej gick i DBT för sin självdestruktivitet och ångest och det verkade så bra. Jag var dock inte redo för att påbörja en DBT-behandling enligt min behandlare, jag var fortfarande aktiv i mitt självskadande och ville inte riktigt bli bättre. Min självdestruktivitet hade blivit ett beroende för mig. 

…min behandlare hjälpte mig verkligen och för henne är jag evigt tacksam!

Påbörjade DBT
Men 2017 kände både jag och mina behandlare att jag var redo att påbörja DBT’n. Det inkluderade gruppterapi och ett enskilt samtal i veckan. Början var jobbig, det var mycket att jobba med och man får hemuppgifter varje vecka. Men jag gillade det, och jag började få ett annat tänk, gällande allt i livet egentligen, och jag fick hjälp med min anorexi också, trots att det inte var experter på ätstörningar. Men min behandlare hjälpte mig verkligen och för henne är jag evigt tacksam!

“…jag lever mitt liv idag, inte bara överlever.”

Jag vågade ta steget fullt ut och prova på det frisk livet
2018 blev jag friskförklarad från min anorexi och jag är så stolt över det. Och jag är stolt över min mamma som har orkat alla dessa år. Jag var livrädd för att bli frisk, i så många år. Jag såg inte meningen med det, för jag trodde jag mådde bra och var trygg med anorexin. Men jag vågade, sakta men säkert och det är jag så glad för, för jag lever mitt liv idag, inte bara överlever. 

“Mitt liv är mer värt än att sitta och räkna hur många kalorier det är i min frukost.”

Jag får fortfarande sjuka tankar ibland och kommer kanske ha det hela livet. Men jag har lärt mig kontrollera dem och insett att ett liv med anorexi inte är något liv. Det är mörkt, farligt och helt utan livslust. Mitt liv är mer värt än att sitta och räkna hur många kalorier det är i min frukost. Det är mer värt än att ställa sig på vågen flera gånger om dagen och ha ångest över att ha gått upp ett hekto. 

“Inget blev som jag hade tänkt mig.”

Jag förlorade min nära vän i självmord
Sommaren 2021 var planen att bli klar med mitt körkort och börja jobba som undersköterska då jag tog examen. Inget blev som jag hade tänkt mig. På midsommar fick jag det fruktansvärda beskedet att en av mina närmsta vänner inte orkade längre och hade avslutat sitt liv. Det har tagit väldigt hårt på mig. Jag hamnade återigen i självskada, ett missbruk av lugnande och fler självmordsförsök.

“Jag ska göra henne och alla i min närhet stolt.”


Efter mitt senaste självmordsförsök i somras bestämde jag mig för att inte sluta kämpa. Att fortsätta leva, för det är vad min vän hade velat. Kämpa för allt jag har här i livet och ta en dag i taget. Sorgen och smärtan är fortfarande stor men jag ska överleva. Jag ska göra henne och alla i min närhet stolt. 

“I skrivande stund är jag mer än tre månader självskadefri och det känns så, så bra.”

DBT räddade mitt liv
Idag är jag inne på mitt femte år med DBT. Det är många år men det har också behövts för mig. I skrivande stund är jag mer än tre månader självskadefri och det känns så, så bra. Allt tack vare DBT’n, mina nya behandlare på vuxenpsykiatrin och min egen drivkraft. Jag har gett mig fan på att jag ska klara det här. Jag ska bli frisk från min psykiska ohälsa och jag ska leva livet! Jag äger idag min alldeles egna häst, som varit min dröm sen barnsben, och jag flyttar snart hemifrån till min egna lägenhet! 

“Jag har fortfarande min PTSD som jag krigar mot, min borderline och mina självdestruktiva tankar som finns med mig.”

Jag menar inte att mitt liv är tipp topp och aldrig har några dalar och svackor. För det finns. Jag har fortfarande min PTSD som jag krigar mot, min borderline och mina självdestruktiva tankar som finns med mig. Jag kommer få börja i en traumabehandling till sommaren då jag också är klar med DBT’n, det känns läskigt men det kommer gå bra, det är jag övertygad om. 

“Jag är ett levande bevis på att livet kan vara ett helvete men att det också kan bli bra.”

Jag har hela livet framför mig
Jag har numera min fina unghäst som jag köpte för drygt ett år sedan. Planen och drömmen med honom är att en dag rida SM i dressyr och bo på en hästgård i Skåne. Jag är ett levande bevis på att livet kan vara ett helvete men att det också kan bli bra. Som en nära vän sa till mig, livet har alltid något att erbjuda. Jag blev också för ett kort tag sen volontär för Suicide Zero. Det har varit ett mål för mig i några år, men jag har mått för dåligt för att engagera mig. Men idag hjälper jag till att sprida kunskap om psykisk ohälsa, bryta tabun och försöka ge hopp till de som själva kämpar men också till de som förlorat en närstående i suicid. I framtiden vill jag jobba inom psykiatrin, bli den trygga, lugna personen jag själv hade behövt som ung tonåring när livet var som tuffast. Min dröm är att bli suicidforskare och DBT terapeut! 

“Våga ta steget, jag lovar att det kommer vara värt det.”

Till dig som kämpar
Jag vet, vilken kamp det kan vara. Jag vet hur sömnlösa nätter och ångestattacker känns, jag vet hur stor rädslan är att våga utmana sig. Jag vet hur hopplöst det känns och att det inte känns som att det finns något att kämpa för. Men jag vet också att oavsett hur tufft det är, så kommer du att klara det! Det finns ett liv bakom det här mörkret. Ett liv som kan bli ganska fint. Jag tror på dig och jag vet att det friska livet väntar på dig! Våga ta steget, jag lovar att det kommer vara värt det.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *