”Om jag inte förstått en uppgift som alla andra förstår, kan jag bli helt förstörd”

Isabelle, 17, har språkstörning, Aspergers och dyslexi

Ont i hjärtat
Från att jag var väldigt liten, innan jag fick reda på mina diagnoser, så kände jag en konstig känsla i hjärtat som gjorde ont när jag sprang, gick eller lekte med mina kompisar på raster. Jag kunde få så pass ont att jag fick avbryta det jag gjorde och man kunde se utanpå min bröstkorg hur mitt hjärta pumpade överdrivet snabbt. Jag blev väldigt påverkad av det. För mig var det en sån obehaglig känsla att känna när mitt hjärta överanstränger sig.

Utanförskap på raster
Förr var det mer vanligt att jag fick ont än idag men det är fortfarande alltid närvarande. Än idag, efter massor av undersökningar och sjukhusbesök, vet läkarna inte vad som är fel på mitt hjärta. Bara av att se sjukhusdörren så började jag gråta som barn, jag var så van att se den dörren och visste exakt vad som väntade sig innanför den. Och på den vägen är det, ibland får jag mer eller mindre ont i hjärtat. Det blev en form av utanförskap på raster för att jag aldrig visste hur hårt jag kunde pressa hjärtat, ifall jag kunde springa runt på raster eller inte.

Jag kände också att det var något fel, då jag hade svårt med maten, kramar och inte kunde förstå ironi.

Kände att det var något fel
Mina svårigheter började i 7-8 års åldern. Mina föräldrar och lärarna noterade att jag hade svårt att läsa och inte lärde mig det andra i min ålder kunde. Då gjorde de en första utredning, som visade dyslexi. Det var så det började. Sen har jag gjort olika utredningar för dyskalkyli och adhd, men de kände att det var någonting mer. Jag kände också att det var något fel, då jag hade svårt med maten, kramar och inte kunde förstå ironi. När jag var 11 år utredde de mig för språkstörning och Asperger, och då jag fick veta att jag hade båda, var det så skönt. Allt föll på plats och jag kände igen allt som stod om diagnoserna.

En lärare ville inte lära mig gångertabellen eller klockan, eftersom han tyckte det tog för lång tid.

Han gav mig inte ens en chans
Diagnoserna förändrade mycket i skolan, både positivt och negativt. I grundskolan behövde jag mycket hjälp. Min dyslexi var mycket grövre än den är nu, för nu har jag vuxit ifrån en del. Tyvärr lyckades jag pricka in just de skolor som inte erbjöd så mycket hjälp. Från femman i grundskolan fick jag inte något direkt stöd. En lärare ville inte lära mig gångertabellen eller klockan, eftersom han tyckte det tog för lång tid. Han gav mig inte ens en chans. Jag känner mig fortfarande arg för att han inte ens försökte. Han hade bara bestämt att det inte skulle gå, men jag hade velat försöka i alla fall. Men jag har också haft fantastiska lärare som verkligen kämpat för mig.

Kan fortfarande inte gångertabellen
Först i sjuan-åttan kunde jag förstå klockan. Det har påverkat mitt vardagliga liv mycket, eftersom alla kan klockan. Läraren tänkte väl att jag lär mig det i framtiden, men det gör man inte och det blir så mycket svårare ju äldre man blir. Jag kan fortfarande inte gångertabellen. Nu läser jag ekonomiprogrammet på gymnasiet, men matten har jag fått hoppa av. Min bristande undervisning har fått grova konsekvenser på min fortsatta studiegång.

Jag behöver mer tid
I skolan blev det mycket möten med lärare och föräldrar. De kopplade också in EHT, elevhälsoteamet, för att få hjälp, bland annat med matten. Nu har jag lärt mig att jag behöver mer tid. Jag blir snabbt stressad och då låser det sig för mig.

Om jag inte förstått en uppgift som alla andra förstår, så kan jag bli helt förstörd när jag kommer hem från skolan.

Har inte fått hjälp
Jag har gått i tre olika skolor. De har varit bra och dåliga på olika saker, men mönstret har varit att de inte gett tillräckligt med hjälp. Jag kanske har fått en dator och fått sitta ensam i klassrummet, men inte haft någon som förklarat för mig eller gett mig tid. Jag har skrivit ett papper till varje ny lärare om vilka problem jag har och vad jag behöver, men de har inte haft tillräckligt med resurser för att kunna ge mig det.

Besviken på mig själv
Det har varit mycket blandade känslor under min skolgång. Jag har alltid haft lätt för kompisar, trots Aspergern, men om jag inte förstått en uppgift som alla andra förstår, så kan jag bli helt förstörd när jag kommer hem från skolan. Jag blir så besviken på mig själv. När jag kommer hem rasar min fasad samman, och det blir så svårt att börja plugga till nästa prov. Utan mina föräldrar hade jag inte varit där jag är idag. De har varit en guldklippa, pratat med mina lärare och kämpat för mig. De kanske inte alltid förstår hur jag känner, men de har alltid försökt att ge sitt stöd.

De förstår inte alltid varför jag till exempel kan bli så arg för småsaker. Det blir mycket missförstånd tyvärr och det finns mycket jag behöver jobba på.

Blir många missförstånd
Mina största utmaningar har varit att acceptera mina diagnoser. Jag har ofta förnekat att jag har Aspergers och tänkt att det går att bota, att det kommer försvinna, men jag har insett att jag kommer att vara så här tills jag dör. Att alla inte är som jag, att är udda och sticker ut. Jag har varit väldigt öppen med det mot mina kompisar, men de förstår inte alltid varför jag till exempel kan bli så arg för småsaker. Det blir mycket missförstånd tyvärr och det finns mycket jag behöver jobba på. Jag sätter mycket press på mig själv, då det förväntas i dagens samhälle att man ska vara perfekt och inte ha några defekter eller svårigheter. Ibland känner jag mig som det svarta fåret i klassrummet.

Ville inte gå till skolan
När jag började på ekonomiprogrammet, kände jag att alla kände varandra utom jag. Jag hade förväntat mig att ingen skulle känna någon och upplevde att jag möttes av stängda dörrar, där man fick ställa sig i kö och se om man blev accepterad eller inte. Då ville jag inte gå till skolan. Jag kände grov ångest inför att inte veta om jag hade någon att äta med eller prata med på rasten. Jag ville inte vara den som stod ensam, eftersom jag är så social annars.

Då satte sig stressen fysiskt: jag fick  svårt att äta, mådde illa och fick yrsel.

Fick yrsel och mådde illa
Mina föräldrar sa att jag skulle ge det en chans och försöka, så jag dit och kämpade mig igenom dagarna. Jag har upplevt mycket stress i skolan. Särskilt förra vintern, då vi hade jättemycket och jag inte förstod matten. Den största rädslan var att jag inte skulle förstå. Då satte sig stressen fysiskt: jag fick  svårt att äta, mådde illa och fick yrsel. Ett tag trodde jag faktiskt att jag var gravid. Föräldrarna kopplade in EHT, elevhälsoteamet på skolan. Men lärarna har svårt att förstå hur det är att ha diagnoser, att jag blir så känslig och tar ut det på andra och att jag reagerar på vad de tycker är småsaker.

Fokusera på några ämnen
Idag går jag i årskurs 2 på gymnasiet. Det går olika bra från dag till dag, beroende på vilka ämnen och prov det är. Generellt går det ganska bra, men främst på grund av att jag plockat bort matten. Jag ville inte slösa min tid och hälsa på ett ämne som jag kan läsa in på Komvux sen. Genom det kan jag fokusera på de andra ämnena. Det värsta är att komma igång och starta en uppgift eller när jag ska trycka på ”skicka in”-knappen på en uppgift.

Målet är att gå ut gymnasiet
Nu är jag godkänd i alla ämnen och har begärt extrahjälp. Den kan bestå i att någon förklarar eller läser upp en text för mig. Men ibland får jag inte hjälp, fast jag har rätt till det. Mitt första mål är att gå ut gymnasiet, men sen vil jag gå yrkeshögskolan och läsa marknadsföring. Mitt mål är att starta upp mitt egna företag inom marknadsföring. En annan dröm är att bli Polis eller politiker och arbeta med dessa frågor.  Sen vill jag bara kunna se tillbaka på allt och se att det gick bra.

Då blir man ändå tacksam för det små svårigheterna man har.

Man får perspektiv
Det är lätt att man bara gräver ner sig på den negativa sidan och glömmer de bra sakerna med det här. Det bästa med mina diagnoser är att jag kan bli väldigt fokuserad på ett ämne, sätta mig in i det och lära mig allt om det. Mitt favoritämne nu är politik. En annan bra sak är att man får perspektiv, även om det är tuffare såklart, så förstår jag människor som har det svårt på ett annat sätt. Då blir man ändå tacksam för de små svårigheterna man har. Vissa har ju stora fysiska svårigheter.

Jobbar på min motivation
Jag tror min vändpunkt i livet kommer när jag tar studenten eller får ett kvitto på att allt jag kämpat för är värt det. När jag får det har jag nått höjdpunkten. Det är bara att ha tålamod och kämpa. Det som är jobbigt är att ibland släcks gnistan och det känns som att det inte lönar sig att kämpa, men jag måste jobba på min motivation hela tiden. Det är så lätt att ge upp när det kommer motgångar, särskilt när man inte får stöd av lärare. Jag har haft riktigt bra lärare som hjälpt mig med motivationen och gett tips inför redovisningar och sånt, men sen har det funnits lärare som varit motsatsen.

Höll tal inför hela skolan
I slutet av 9:an höll jag ett tal inför hela skolan: lärare, föräldrar och elever. Jag stod inför 700 personer och rösten darrade så sjukt mycket. Jag tänkte att ”Nu kör jag!” och så höll jag talet. Efter att jag hållit det, ställde sig alla upp och applåderade. Det var ett sånt kvitto på att jag klarade det. Elever och vuxna kom fram mig och sa att de gråtit när jag pratade, att det jag sa berörde dem på djupet. Du kan läsa talet här nedan. Det gjorde mig sjukt glad att se att även mina föräldrar blev berörda, för jag brukar aldrig se det hos dem. I slutändan var det så värt det, fast jag var sjukt rädd innan jag skulle börja prata.

Du är inte dina diagnoser och det är ok att du inte är som alla andra. Det vore ju väldigt tråkigt om alla var likadana.

Mina strategier
De strategier jag använder är lite olika beroende på vad det handlar om. Mest pratar jag med vänner och mina föräldrar när det uppstår problem och försöker förstå varför det hände och hur det hände. Sen gäller det att acceptera att det hände och inse att jag inte kan göra något åt det nu. Har det hänt något särskilt tufft, försöker jag vara med vänner och göra något kul i helgen. Med min Asperger har jag extremt svårt ibland att släppa saker, så det behöver jag jobba på. Min identitet behöver inte definieras av mina diagnoser.

Till de unga som har liknande problem vill jag säga:
KÄMPA! Ingenting kommer gratis och ingen kommer att ge dig en lösning. Det är bara du själv som står för din framtid. Du måste äga dig själv och bara ge dig fasen på att du ska klara det. Du kommer inte att få det där jobbet, betygen eller vännerna om du inte jobbar för det. Man behöver kämpa för saker. Du är inte dina diagnoser och det är ok att du inte är som alla andra. Det vore ju väldigt tråkigt om alla var likadana.

Här kan du läsa mitt tal som jag skrev i 9:an:

Hej…

Idag säger jag och resten av niorna hejdå till varandra men också hejdå till er lärare och hejdå till Strandskolan. Idag klipper vi navelsträngen som länge bundit oss samman med Strandskolan. Idag avslutar vi ett kapitel i våra liv här, samtidigt som vi påbörjar ett nytt kapitel någon annanstans och med några andra människor senare i höst.

För mig har skolan alltid varit svårare än för många andra. När jag var åtta år gjorde jag en utredning där man fick veta att jag hade Dyslexi. När jag var elva år fick jag reda på att jag, förutom min dyslexi, också hade Aspberg Syndrom och Språkstörning. Den gyllene regeln – tre – tre diagnoser – tre helveten.

Högstadiet upplevdes som en rejäl uppförsbacke, värre än albybacken. Prov efter prov och F efter F. Hjärnspöket som intalade mig – att gå ut nian med godkända betyg skulle vara omöjligt – är idag besegrat – och det är stort tack vare mina otroligt duktiga lärare och rektorer som jag har haft genom dessa fyra år här.

Det finns tre guldkorn som jag vill lyfta min hatt av och tacka lite extra;

Tack Anders Olofsson, för att du planterade fröet som fortsatt gro inom mig – att ingenting är omöjligt bara man kämpar och visar engagemang. Jag hoppas att du fortsätter, varje dag, plantera dessa frön i elevernas huvud.

I also want to thank you Ann Gil, you believed in me when I didn’t believe in myself and challenged me to speak English all the time. Thanks to your way of learning, my English has improved. I wish you the best now when you retire. I will miss your energy which fills our classroom every day.

Tack Jonatan Åhlund. Jag är inte ensam om att tycka att du förgyller varje varje elevs dag – utan jag talar nog för hela nian. Du ser varje individ och stöttar upp när det behövs, du involverar de personer som annars försvinner utan i större sammanhang.

Strandskolan ger sina elever rötter och vingar. Idag satte jag pucken i målet, med lite hjälp av strandskolan.

Tack.