”Mitt i det mörkaste startade jag en blogg som fick 40 000 följare och hundratals medelanden om dagen”

Linnéa 20 har ADD, PTSD, GAD, depression, ätstörning och utreds för EIPS

Började komma mörka tankar
Jag har alltid varit ett känsligt barn. Mina känslor har jag hållit inne för att jag inte vågat visa dem för någon, ingen har fått komma så nära. Min uppväxt har präglats av höga krav på mig själv, skamkänslor, rädsla, en känsla av att vara dålig och inte räcka till. Jag kommer ihåg tydligt när jag var tio år och det började komma mer och mer mörka tankar och det gick märkbart neråt för mig. Under tonåren väntade jag på att få börja må bättre, men den stunden kom aldrig.

Min pappa slog mig och mina syskon när vi var små och jag var ofta väldigt rädd.

Barndomen präglades av otrygghet
Oron och osäkerheten har funnits sen mina första minnen – minnen av jobbiga situationer där jag känner mig dålig, jobbig, lämnad och ensam. Mitt första minne av det är från treårsåldern. Min pappa slog mig och mina syskon när vi var små och jag var ofta väldigt rädd. Man blev straffad bara för att ha bråkat lite med sina syskon och pappa sa ofta man var dålig. Min barndom präglades av mycket osäkerhet och ingen trygghet.

Tog hand om mamma när jag var tre år
När jag var tre år skulle familjen ut med båten, men mamma skulle vara hemma och städa. Jag tyckte synd om mamma som skulle vara ensam hemma, så jag bestämde mig för att stanna hemma med henne, i stället för att åka ut med båten och ha roligt. Nu kan jag se att det var sjukt att jag kände att jag måste ta hand om mamma, när jag bara var tre år.

Ända sen jag var omkring sex år har jag tyckt att jag varit tjock

Har försökt hålla ihop familjen
Jag minns att pappa bråkade mycket med mamma också. Han kunde ge henne hotande blickar, så hon tystnade. Flera gånger har jag försvarat mina syskon och mamma mot honom. Antingen lugnade han sig eller så blev han arg. Det var som att kasta en tärning – man visste aldrig hur han skulle reagera. Jag är mittenbarnet som tagit mycket ansvar för alla och har alltid försökt hålla ihop alla i familjen.

Har velat dölja min kropp
Även i skolan var det jobbigt och med vänner. Jag var livrädd att bli kallad knubbig eller att någon skulle kommentera saker som jag hatade med mig själv. Men jag visade aldrig för någon hur jag kände. Ända sen jag var omkring sex år har jag tyckt att jag varit tjock. Mamma har alltid varit överviktig och försökt hitta olika metoder för att kontrollera sin vikt. Min kropp har varit något som konstant legat i bakhuvudet på mig, jag har varit uppmärksam hur min kropp känts för mig att röra mig i, hur den sett ut, om jag gått upp i vikt eller inte. Jag har velat dölja den och varit rädd för vad andra tyckt om mig.

Av alla mina svårigheter har min skam över min kropp varit det som varit svårast att prata om

Att jag hade en ätstörning visste jag inte förrän jag var 18. Av alla mina svårigheter har min skam över min kropp varit det som varit svårast att prata om och därför har jag också hela tiden bara trott att jag varit tjock och inte sett bra ut. Men även nu när jag vet att jag har en ätstörning har jag svårt att tro det, det känns fortfarande som att sanningen är att jag måste bli smalare för att kunna känna mig bekväm i min kropp.

Låg en mattebok före
Jag hade lärare som visste att jag kunde, eftersom jag var en mattebok före alla andra. Jag fick alltid höra att jag var duktig och smart och älskade att läsa böcker. Jag var den enda i familjen som var duktig i skolan. I femman hamnade jag så småningom efter och började fundera på vad det var för fel på mig, när jag gick från att ha varit bäst i klassen till att vara en av de sämre. Jag zoomade ut, började dagdrömma och skolkade från lektionerna. Lärarna undrade också, men trodde bara jag var lat.

Pappa blev arg när jag bad om hjälp
Jag kröp tillbaka mer och mer i mitt skal och försökte hålla mig under radarn. En gång fick jag sitta ensam i ett rum och räkna matte med assistenten och då fick jag faktiskt något gjort. När jag bad pappa hjälpa mig blev han bara arg, han sa att han och mamma hade viktigare saker för sig än att hjälpa oss med läxor. Han har alltid sett ner på människor som sitter på kontor i stället för att jobba med händerna. Det beror säkert på att han har ADHD, men han har aldrig sökt hjälp för det.

Redan i sexan hade jag ångest och fick självmordstankar och skamkänslorna över min kropp blev starkare i mellanstadiet, jag hatade min kropp.

Började skada mig själv
Redan i sexan hade jag ångest och fick självmordstankar och skamkänslorna över min kropp blev starkare i mellanstadiet, jag hatade min kropp. Jag blev trött och ofta sjuk och kunde inte ens gå fem dagar i rad i skolan. Vid den här tiden blev även min storasyster sjuk psykiskt. Hon har ADHD och dyslexi och mamma och pappa har ofta varit oförstående även mot henne. De har klagat på oss när de tyckt att vi inte varit bra.  De hjälpte henne inte när hon blev sjuk utan blev bara arga, så jag började ta hand om henne istället. Samtidigt började jag skada mig själv med vassa saker som jag hittade hemma.

Fick ingen hjälp
Allt blev bara mörkt. Vi var på en klassresa i Europa i sexan och jag kunde inte äta alls. Det gick bara inte att svälja. Folk blev oroliga och jag minns hur bra det kändes att de såg mig och att något var fel. Men jag fick aldrig någon hjälp. Alla mina syskon har mått eller mår dåligt, men inte heller fått hjälp.

Körde min egen stil
I sjuan bytte jag till en högpresterande skola. Jag klippte håret och färgade det turkost och klädde mig i svart. Då tog jag ett beslut att köra min egen stil och strunta i vad folk skulle säga. Det fick mig att känna att jag hade lite kontroll.

Hon började självskada och sa att jag absolut inte fick berätta för någon. Jag gjorde inte det, men försökte ta alla vassa saker ifrån hennes rum.

Men det gick jättedåligt på den nya skolan och jag började självskada ordentligt. Under sommaren till sjuan hade jag börjat hamna i något som tog mer och mer av mig: min syster mådde sämre och sämre och jag var den som tog mer och mer ansvar för henne. Hon kom in i vad som verkar vara en långvarig psykos – vi visste inte vad det var då, vi förstod bara att hon mådde riktigt dåligt. Hon var 16 och jag 13. Hon började självskada och sa att jag absolut inte fick berätta för någon. Jag gjorde inte det, men försökte ta alla vassa saker ifrån hennes rum. Jag gömde även alkohol och droger i mitt rum åt henne.

Min storasyster försökte ta sitt liv
En dag drack hon en massa alkohol och tog piller. Hon låg på golvet och kunde inte röra sig, så jag fick dra upp henne i sängen. Hon hade en kille som inte var bra för henne som jag ringde. Han sa att tabletterna hon tagit kunde vara dödliga, men sa i samma andetag att jag inte fick berätta för mamma och pappa. I stället beordrade han mig att sova i hennes rum med henne. Jag var så rädd, men samtidigt orkade jag inte ta hand om henne, så jag gick in på mitt rum.

Jag sprang in på toan och trodde att jag skulle dö och tänkte att det var lika bra. Det är så typiskt mig att jag inte berättade om det för någon. Jag bara höll igen.

Hon blev elak och aaggressiv
Det var jättehemskt att vara rädd att hon skulle dö men inte få berätta. Den rädslan hade jag konstant i en lång tid under den här perioden. Det hände flera såna saker med henne och jag tog hand om henne helt ensam. Som yngre hade hon alltid varit den snälla och tysta och nu kom allt det här. Hon blev elak och aggressiv och kommendera mig att göra saker.

För mig blev det värre
Sent på hösten blev hon till slut inlagd på psyket i två månader. Mamma och pappa turades om att också bo där. Det blev jättekonstigt hemma när inte föräldrarna var där. Systern började gå i DBT och fick hjälp, men för mig blev det bara värre. Jag hade varit under långvarig stress, vilket såklart påverkade mig jättemycket fastän jag bara blundade för det. Förutom att jag mådde sämre psykiskt fick jag också plötsliga migränanfall, började få kraftiga sömnproblem och koncentrationssvårigheter och slutade äta.

Fick panikångestattack
På vägen till en idrottslektion fick jag en panikångestattack. Det var första gången jag upplevde det. Jag sprang in på toan och trodde att jag skulle dö och tänkte att det var lika bra. Det är så typiskt mig att jag inte berättade om det för någon. Jag bara höll igen.

Att tänka på att behöva hjälp kändes så pinsamt, det kändes som att det var mitt fel att jag mådde dåligt.

Blev mer och mer deprimerad
Då jag väl kunde andas ut och inte längre behövde ta hand om min syster, kraschade allt. Hela denna tiden då jag hade tagit hand om min syster hade jag inte lyssnat till mina egna behov och nu kom det ikapp mig. Jag blev mer deprimerad och självmordstankarna och panikångesten fortsatte i hela högstadiet. Genom att googla kunde jag i alla fall lära mig vad det var, och tekniker för att andas igenom attackerna, vilket gjorde det enklare.

Kallades till krismöte
De andra såg att jag mådde dåligt, men mamma och pappa gjorde ingenting. Jag skrev ett brev till min bästa vän att jag inte ville leva. Hon berättade det för min syster som berättade för BUP. BUP berättade för mamma och pappa och det kallades till krismöte. Då fick jag som en isklump i magen. Jag ljög och sa att det var något gammalt jag skrivit om och att det inte var så längre. Att tänka på att behöva hjälp kändes så pinsamt, det kändes som att det var mitt fel att jag mådde dåligt.

Pappa fick mig att känna mig så dåli
Förr var pappa min förebild – jag såg inga fel hos honom. Han verkade förstå så mycket och berättade gärna för oss om hur alla möjliga saker fungerar, även hur människan fungerar, om stress och ångest och liknande. Tyvärr sa han också väldigt mycket om att vi var dåliga och att så mycket var vårt eget fel. Och vi trodde ju honom. Han bad mig en gång plocka in i disken när jag satt vid bordet. Jag orkade inte ens svara för att jag mådde så dåligt. Då sa han hånfullt ”är du så deprimerad att du inte ens kan plocka ur disken?”. Jag blev helt paralyserad. Han fick mig att känna mig så dålig. Nu har jag kommit jättelångt jämfört med hur det var i sjuan. Nu förstår jag att pappas beteende har varit manipulerande.

Jag försökte säga till en lärare att jag trodde jag hade ADD, men läraren bara skrattade bort det, trots att jag sa det med darrande röst. Då kändes det som om det verkligen var fel på mig, att allt var mitt fel.

Till slut började jag på BUP för att jag insåg att jag faktiskt behövde få hjälp, jag orkade inte längre leva såhär. Jag fick gå i en deppgrupp med KBT och det gjorde mitt liv lite lättare, det var jätteskönt: jag började känna att det fanns hopp och lite ljus. När jag hade mått lite bättre i en månad bedömdes det att jag inte längre behövde den hjälpen. Jag blev utskriven. Men jag mådde fortfarande inte bra och det blev bara sämre. Jag försökte säga till en lärare att jag trodde jag hade ADD, men läraren bara skrattade bort det, trots att jag sa det med darrande röst. Då kändes det som om det verkligen var fel på mig, att allt var mitt fel.

Fick 40 000 föjare på min blogg
En sak som hjälpte mig att hålla mig uppe var en blogg som jag hade ett tag. Där postade jag texter hela tiden och la upp bilder som jag hade redigerat. Mina följare visade mycket uppskattning och jag fick många fina meddelanden. Många blev personliga och det ledde till att jag  började hjälpa andra med deras problem. Efter hand fick jag över 40 000 följare och det kom hundratals meddelanden om dagen. Jag sa att jag var 18 fast jag bara vara 13-14. Hela nätter satt jag och svarade på deras frågor. Det kändes så meningsfullt att jag ville göra det hela tiden. Det höll mig uppe och utan den hade jag varit så ensam. Mina följare har hängt med efter det. Det var min egen värld som jag kunde rymma till där jag fick uttrycka något av mig själv.

Fick inget betyg i mina bästa ämnen
Jag funderade på om jag skulle orka gå i gymnasiet. Då visste jag inte att jag hade ADD. Och jag var ju duktig i skolan. Jag började på samhällslinjen, fast jag borde gått estetisk linje. Första veckan gick bra, men sen sjönk min närvaro. Jag hade samtal med lärare och förklarade att jag inte klarade av det: att jag hade ångest och mådde dåligt. Då fick jag prova antidepressiva, men det hjälpte inte. Stormen hade lugnat ner sig hemma, men jag mådde fortfarande lika dåligt och självskadade fortfarande, fast jag verkligen försökte sluta med det. Skolan sa att om jag inte gjorde tio uppgifter skulle jag inte få några betyg. Jag försökte klara av dem, men missade en presentation på grund av min sociala fobi. Så på grund av det fick jag inget betyg i mina bästa ämnen.

Vårcentralen sa att jag skulle åta broccoli
Jag testade lite mediciner, men det var lite av och till och jag fick ingen riktig hjälp utan bara vårdcentralen, där en läkare sa åt mig att äta broccoli. En annan sa att jag skulle äta frukt på morgonen. KBT hjälpte mig att hålla mig ovanför ytan i perioder men det hjälpte också bara just på ytan – mina problem låg djupare ner, men jag kunde inte förstå vad som var fel med mig. Det verkade ingen annan heller kunna berätta för mig.

Den sommaren blev jag aldrig bra igen. Jag var som en zombie och kunde bara ligga i soffan hela dagarna och stirra upp i taket.

Mitt huvud bara snurrade
Jag kände mig ensam, gick runt med ett tjockt virrvarr av tunga känslor som jag dessutom beskyllde mig själv för att jag hade. Min ADD gjorde att jag aldrig egentligen fick någon enda lugn stund, mitt huvud bara snurrade och snurrade och kändes för det mesta som en tornado. Det skulle fortfarande dröja nästan två år tills jag fick reda på att jag hade ADD och vad det var. Att jag inte visste om det förstärkte bara känslan av något var fel på mig för att jag inte fungerade som “alla andra”.

Alla bördor släppte
När jag skulle börja tvåan på gymnasiet, gick jag bara på introduktionsdagen och fick sen sjukskriva mig. På somrarna har jag alltid kunnat återhämta mig, men den sommaren blev jag aldrig bra igen. Jag var som en zombie och kunde bara ligga i soffan hela dagarna och stirra upp i taket. När jag hade tagit beslutet att hoppa av skolan var det som om alla bördor släppte, eftersom jag tyckt att skolan varit det jobbigaste. Men jag förstod inte då att min familjesituation påverkat mig så mycket, eftersom jag tyckte min familj var perfekt, för det hade ju pappa sagt.

Dolde sanningen för psykologen
Jag gick till en psykolog och försökte få hjälp, men jag sa inget om att det var problem i min familj utan att det var mina egna krav som var problemet. Jag insåg inte att ett av de största problemen var att jag inte hade någon trygghet hemma och ingen jag kunde prata med. Inte heller hos psykologer vågade jag nämna något om hur jag kände om min kropp – jag var rädd att de skulle se på mig och dela min uppfattning om mig själv.

Kände mig utanför på folkhögskolan
Efter ett år som sjukskriven flyttade jag till Norge och försökte gå på folkhögskola, men det gick inte heller. Så jag bodde där skolåret ut och var mest sjukskriven. Ofta kände jag mig utanför för att jag inte klarade av att vara i skolan som de andra och vågade knappt vara med de andra på internatet därför att jag kände sån press att delta i aktiviteter och umgänget, vilket bara gjorde mig ännu mer isolerad. Sen flyttade jag tillbaka till Umeå och bor där nu. Nu är jag i arbetsrehabilitering och vet inte om jag nånsin kommer kunna få tillbaka min energi. Målet är att sänka mina krav och acceptera att jag inte behöver komma in på ett 9-5 jobb. Jag småjobbar på lite olika jobb, fotar och målar tavlor.

Det jag vill göra är att hjälpa människor, det är det som ger mig mening.

Idag känner jag mig som en helt annan person. Jag är mycket lugnare och har andra förväntningar på mig själv. Den där förlamande tröttheten känner jag nästan inte av längre.  Mitt mål nu är att starta företag och jobba med mina egna saker på heltid. Det jag vill göra är att hjälpa människor, det är det som ger mig mening. Att folk som mått som jag kan känna igen sig i något av det jag upplevt och se att de inte är ensamma.

Hade behövt höra det själv
Jag hade behövt en sån person själv och förstå att jag inte är den enda som känner såhär, det finns jättemånga andra som inte heller klarar skolan och det går bra ändå – jättemånga andra som mår dåligt för att de tror att de behöver se ut på något visst sätt – jättemånga som mår dåligt därför att de kanske aldrig hört någon säga “du är värdefull för den du är”.