Berättelser

“När jag skulle sätta mig bredvid henne sa hon -Stick härifrån ditt jävla ticsmongo!”

Anton är 22 år och har Tourettes

Det började när jag var 8 år med väldigt milda tics. Det var inte särskilt störande och vi sökte ingen hjälp för det. Vi tänkte att många har lite tics och trodde det var en fas, men när jag var 10-11 år fick jag kraftiga tics med skrik och ryckningar. Då kände mina föräldrar att det inte var någon fas längre utan faktiskt någon form av syndrom.

Sökte hjälp på BUP
Vi sökte hjälp på BUP, där jag fick gå på en utredningsenhet. Efter det fick jag en psykolog att prata med och kbt-behandling. De gjorde även adhd-utredning, men det visade inte tillräckligt mycket utslag för att jag skulle få en diagnos.

När de upptäckte att jag hade mycket tics i skolan, började de påpeka det och skratta åt mig. 

Svårt att vara ensam
Jag hade även svårt att sova själv och att ta egna initiativ. Det var som att jag var beroende av någon annan. Det var också läskigt att vara ensam hemma, så jag tog ofta hem en kompis eller gick till pappas jobb efter skolan.

Mobbningen började i 6:an
Då jag gick i 6:an började mobbningen. Det var väldigt hårt och jag började må dåligt psykiskt. När de upptäckte att jag hade mycket tics i skolan, började de påpeka det och skratta åt mig.  Det förekom även knuffar, slag och kommentarer som ”Håll käften ditt ticsmongo” när jag fick tics.

En dag filmade några klasskamrater mina tics i skolan och skickade runt det till andra

De filmade mig när jag hade tics
En händelse blev särskilt allvarlig. I början berättade jag inte hemma att jag var mobbad, eftersom jag skämdes för det, men en dag filmade några klasskamrater mina tics i skolan och skickade runt det till andra. Det blev polisanmält, vilket gjorde att de blev lite rädda och inte gjorde om det. Vi hade en cafeteria i skolan där vi ofta satt. Där kunde klasskamraterna satsa pengar på när jag skulle få nästa tics, medan jag hörde på. Men jag hade i alla fall några kompisar på hemmaplan.

En dag när skulle jag sätta mig bredvid henne, vände hon sig om och sa ”Stick härifrån ditt jävla ticsmongo”.

Skulle hoppa från en bro
Jag började prata med en tjej i klassen som inte mobbade mig. Vi kunde ofta sitta och prata. Men helt plötsligt en dag när skulle jag sätta mig bredvid henne, vände hon sig om och sa ”Stick härifrån ditt jävla ticsmongo”. Då gick jag ut ifrån klassrummet och tänkte åka till en bro och hoppa. Jag hade haft tankar ganska länge om att ta mitt liv, men nu hade jag en plan och kom fram till att det bästa vore att hoppa ifrån en bro här i Sundsvall.

Skrev avskeds-sms till en vän
Jag skickade ett sms till min vän där jag skrev ”Tack för att du varit min vän”. Han tyckte det var konstigt och ringde upp mig när jag var på väg till bron. Jag brast i tårar och berättade vad jag tänkte göra. Han sa att då skulle han följa efter mig och hoppa han med. Då bestämde jag mig för att avstyra det. Men jag hade tankar på självmord ända upp till gymnasiet om hur och när jag skulle göra det.

Har skämts mycket
Jag kan hålla tillbaka ticsen en stund när jag är med främmande människor, men är jag hemma själv är de ganska tydliga. Då träder de fram mycket mer och jag kan inte styra dem. Jag har skämts så mycket när jag är med andra att jag inte kunnat vara mig själv. Slappnar jag av så kommer ju ticsen. Men idag skäms jag inte längre.

De sa: ”Anton har varit på tics-camp och blivit opererad i hjärnan”.

Gick hem och kom aldrig tillbaka till skolan
Jag var mobbad från årskurs 6 till 9. När jag skulle börja 9:an hade jag jobbat stenhårt hela sommaren med kbt för att lära mig att hantera mina tics. När jag kom tillbaka till skolan tänkte jag att nu var det över och jag skulle inte bli mobbad längre. Men när de upptäckte att jag inte ticsade, mobbade de mig för det i stället ”Anton har varit på tics-camp och blivit opererad i hjärnan”. Då gick jag hem och kom aldrig tillbaka till den skolan. Jag kom hem och grät och mamma och pappa fick leta upp en ny skola.

Mobbningen fortsatte
Det tog 1-2 veckor innan jag kom in på en ny skola. Där fortsatte mobbingen, men på en mycket mildare nivå. Men mobbningen på den förra skolan gjorde att jag skolkade mycket och hade jättedåliga betyg. Så jag satt mest själv och jobbade verkligen hårt för att få godkänt, så att jag skulle komma in på gymnasiet. Mobbningen var ändå ok, eftersom det inte var i närheten av det som pågått i förra skolan.

Det fanns alltid en rädsla att jag skulle falla tillbaka och bli mobbad.

Blev inte ens retad på gymnasiet
På gymnasiet kom vändningen: jag var rädd att mobbningen skulle fortsätta och tänkte att jag inte skulle kunna gå i skolan, men konstigt nog blev jag inte ens retad där. I stället fick jag vänner och hade roligt. Trots det fanns alltid en rädsla att jag skulle falla tillbaka och bli mobbad. Men i början på trean slog det mig att jag faktiskt inte blivit retad på hela gymnasiet.

Kunde inte hantera att vara normal
Men jag kunde inte kunde hantera att jag hade vänner och inte var mobbad. Att jag var en normal ungdom. I 2:an på gymnasiet började jag umgås  med fel människor, det var mycket festande med alkohol och jag tappade hela kontrollen över mitt liv. Jag hade aldrig riktigt en flickvän utan var med flera andra, var på bilträffar och var helt oansvarig, ända tills för 2 år sen, då jag kände att jag måste ta tag i mitt liv. Det var då jag hittade en nära vän som hängt sig. Jag insåg att även jag skulle sluta där om jag inte gjorde något.

Tog tag i mitt liv
Jag hade fått skulder hos kronofogden och började må jättedåligt med panikångestattacker och depressioner. Jag åt inte heller som jag skulle. Efter gymnasiet hoppade jag från jobb till jobb. När jag hittade min kompis död, tog jag verkligen tag i mitt liv. Jag flyttade hem till pappa efter ett tag, gick på vuxenpsykiatrin och började samtala om mitt liv och hitta tillbaka till det livet som man egentligen ska ha.


Jag vill kunna hjälpa andra och inspirera dem med min historia.

Föreläser för att hjälpa andra
Och nu när jag känner mig på fötter igen och stark nog startade jag upp mina föreläsningar igen för att förmedla den kunskap och erfarenhet jag fått under hela mitt liv. Jag vill kunna hjälpa andra och inspirera andra med min historia. Jag började med föreläsningarna redan på gymnasiet, men när jag kraschade mitt liv fick jag lägga ner dem och jag tror inte jag var redo att kunna hjälpa andra. Jag var inte tillräckligt hel i själen.

Önskar att vuxenvärlden brytt sig
Jag önskar att vuxenvärlden hade tagit mobbningen mer på allvar, när jag gick i skolan. Det förekom mycket mobbning på skolan, som hade över 600 elever, så det blev som en vardag för lärarna. De slutade bry sig och tog det inte på så stort allvar. Det som skulle behövts var någon som kom in och vände upp och ner på hela klassrummet. Kanske berättat om någon som tagit livet av sig på grund av mobbning. Det vill man nog inte ha på sitt samvete, att man bidragit till det.

När man är så mycket tillsammans och så nära varandra, blir det svårt att mobba varandra.

Mobbar för att inte bli mobbad
Skillnaden på gymnasiet var att alla elever var mycket mer nära varandra och lärarna hade inte lärarrum, utan fanns där med oss hela tiden. Miljön spelar en stor roll. Jag tror många mobbar för att de är så rädda att bli mobbade själva. Men i en liten skola med hemmiljö skapas inte den rädslan. När man är så mycket tillsammans och så nära varandra, blir det svårt att mobba varandra.

Acceptera i stället för att dölja
Det har varit så otroligt jobbigt att leva med mina tics, men om jag accepterar dem och inte döljer dem så blir de lättare att leva med dem. Jag borde ha sagt till mina klasskamrater i grundskolan: ”ja kolla vilket ryck va? Men det är faktiskt så att jag har Tourettes, och det där var ett tics”.

Våga prata och sök hjälp!
Till andra som har liknande problem vill jag säga:  Våga prata med någon och sök hjälp! Det funkar inte att stänga in allt inom sig. Jag vågade inte be om hjälp och berättade inte om vad jag var utsatt för. Men det är så skönt att gråta ut om det behövs och i längden blir det så mycket bättre. Jag har aldrig hört om eller upplevt att det blir bättre om man bara sväljer.

Folk kan försöka hur mycket som helst att hjälpa en, men om man inte vill själv så går det inte.

Våga acceptera alla dina känslor
Våga prata, öppna upp dig och acceptera dig själv. Försök att hitta någon vän eller familjemedlem, flick- eller pojkvän eller någon på psykiatrin som kan hjälpa dig att acceptera dig själv. Våga acceptera och visa alla känslor, våga vara arg, glad, ledsen. Folk kan försöka hur mycket som helst att hjälpa en, men om man inte vill själv så går det inte, utan du måste vilja det själv också.

Har människor omkring mig som bryr sig
Idag har jag en flickvän som jag flyttat ihop med och vi har köpt en liten kattunge. Jag har så många människor om kring mig som bryr sig om mig, jag mår mycket bättre i mig själv och jag har den kontrollen över mitt liv idag som jag vill.  Jag brukar tänka att jag behövde uppleva dikeskanterna på båda sidorna, för att hitta livet i mitten.

Här hittar du min webb: generaltouretteonline.wordpress.se

Dela detta:

Hits: 499

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *