Mina höga krav på mig själv gav mig panikångest

Tindra berättar om vad som utlöste hennes ångest och hur hon hanterar den idag

Blev diagnosticerad med dyskalkyli
Min berättelse handlar om mina krav på perfektion och hur det påverkat både allt jag gör och bilden av mig själv. Allting började när jag gick kanske i tredje klass och blev diagnostiserad med dyskalkyli av skolan jag gick på från första till sjätte klass. Jag kommer ihåg att jag blev väldigt förvirrad, eftersom jag inte förstod varför. Visst hade jag lite svårt med matten, men så är det ju för alla i början. Dessutom visade det sig att anledningen till att jag inte hade de mattekunskaper som lärarna tyckte jag borde ha, berodde på att jag inte ens fått lära mig dem i skolan. Jag fick i alla fall några gånger i veckan sitta ensam på rektorns kontor med en lärare och räkna de mest simpla talen, som enligt mig var på ”dagis-nivå”. Jag kände mig förnedrad, för jag förstod ju allting, men istället för att se att det var lärarna som inte lärt mig matte-grunderna, la jag all skuld på mig själv.

Höga krav på mig själv i högstadiet
Jag tog sen med mig denna tyngd in i högstadiet, där jag hade otroligt höga krav på mig själv och ville göra allting PERFEKT. De flesta dagarna satt jag och pluggade från det att jag kom hem från skolan till ca 22-23:00. Detta med kravet på perfektion påverkade även hur jag såg på mig själv. Högstadiet handlade om att passa in i mängden och det ville jag. Började använda väldigt mycket smink och klädde mig oftast i svart, grått, vitt och blått. alltså inget utstickande.

Fick stöd av min svenskalärare
Jag kämpade otroligt mycket med skolan men hade två fantastiska vänner som höll mig uppe. (Dessa personer vet förmodligen vilka de är). Under högstadiet och första två åren på gymnasiet hade jag mycket ångest, men lyckades hålla den under kontroll. Jag gick en musikallinje och trivdes väldigt bra eftersom jag hade bra lärare och vänner. Min svenska lärare (hon vet vem hon är) har jag väldigt mycket att tacka för. Hon stöttade mig i skolarbetet så väl som utanför skolan. Hon var en av de få som jag pratade mycket med om mitt mående.

Allt gick snett på gymnasiet
Det var under mitt sista år på gymnasiet som allting gick snett. Vi skulle sätta ihop en musikal och jag ar väldigt taggad inför det. Naturligtvis var jag inställd på att göra allting perfekt in i det minsta detalj. Jag stressade jättemycket och hade alldeles för höga krav på mig själv. Efter ett tag fick jag magkatarr och fick sjukskriva mig från skolan i en vecka. Det gav mig dock ingen ro eftersom jag visste hur mycket jag skulle ha att göra när jag kom tillbaka till skolan. Stressen började vissa sig genom fysiska symtom: sömnproblem (somnade trött och vaknade trött), huvudvärk och förkylningssymptom.

Sjukskrivning från skolan gav ingen effekt
Under sista tiden av året blev jag väldigt dåligt behandlad av en lärare och det gick så långt att jag till slut knappt orkade gå till skolan. Sammanlagt tror jag att jag sjukskrev mig under längre perioder 4 gånger. Jag har på senare tid förstått att det inte gav någon effekt och att det inte hjälpte att vila. Jag orkade inte bry mig längre -jag var bara så utmattad både psykiskt och fysiskt. Under denna tid pratade jag inte med många om hur jag mådde. Jag vet att jag svek vänner genom det. Anledningen var att jag själv inte förstod vad som hände med mig. Rädslan tog över och jag sköt undan människor. I efterhand ångrar jag det.

Började läka efter att skolan slutat
Efter att skolan slutat tog inledde jag en stor process för att kunna läka. Det kändes som en stor sten hade lyfts från mina axlar. Jag kunde för första gången på länge sova ordentligt och jag trodde att allting skulle bli som förut. Fast grejen med ångest är att den alltid finns där under ytan. 1 år senare började jag att jobba på restaurang och trivdes väldigt bra.

Fick plötsligt svårt att andas
Men så en dag fick jag plötsligt svårt att andas. Det hade varit rätt stressigt den dagen och jag kunde känna hur mitt hjärta började slå snabbare och köket kändes plötsligt väldigt litet. Jag började gråta eftersom jag inte förstod vad som hände. Min chef upptäckte mig och frågade hur det var, men jag kunde knappt ge något svar: jag visste ju inte själv. Min mamma fick komma och hämta mig och jag fick ta ledigt några dagar.

Sen när jag kom tillbaka hoppades jag att allting skulle gå bra. Vi satt och åt lunch efter en hektisk jobbdag, men jag kunde inte äta. Det var som att svälja en sten och det gjorde så ont i halsen. Efter en kort stund fick jag åter en panikattack. Av en slump kom pappa dit för att hälsa på och då fick cheferna berätta vad som hade hänt. Jag och pappa gick ut och jag satt och stortjöt medan jag försökte berätta hur jag mådde.

Det kändes som allting från gymnasietiden bara sköljde över mig igen. När jag kunnat lugna ner mig lite satte jag mig ner med min faster, mamma och pappa för att prata. Vi kom överens om att jag behövde hjälp, så jag började gå i terapi och fick även avsluta restaurangjobbet.

Det är nu på senare tid som jag orkat prata om hur jag mått och mår mer öppet. Jag vill kunna hjälpa andra som är i samma situation. Psykisk ohälsa har enligt min egen mening inte tagits seriöst. Till exempel är det mer accepterat att man sjukanmäler sig för en förkylning än för en psykisk utmattning. En persons psykiska hälsa är lika viktigt som den fysiska.

Detta var min berättelse. Som sagt är inte min ångest över helt idag men den är mildare och framförallt får jag hjälp nu.

Strategier som hjälper