”Jag visste ju inte varför jag skadade mig eller varför jag grät”

Jag heter Vilda och är 15 år och bor i Enköping.

Jag går i 9an och snart är det dax för mig att välja gymnasium. När jag var liten ville jag bli lastbilschaufför men nu riktas mina tankar mot att bli polis eller ordningsvakt. På fritiden dansar jag och gymmar. Annars är jag med vänner och familj.

När jag var 10 år

När jag var 10 år kunde jag gråta mig till söms helt utan anledning. Jag visste inget annat, jag trodde helt enkelt att det var normalt. Att det var någonting som alla gjorde när dom var 10 år. Det kunde ta timmar innan jag kunde somna. Jag minns att sommaren närmade sig, jag gick i 4an och skulle snart om bara några veckor gå på sommarlov. Men en dag så kom samma känsla jag kunde få på kvällarna, den kom på eftermiddagen i skolan. Jag brast ut i tårar och fick lämna klassrummet. Jag antog att den här känslan jag fick på kvällarna och nu även ibland på skoldagarna bara var en “känsla” som snart skulle försvinna.

”Jag var 11 år och skadade mig själv för första gången.”

När jag var 11 år

Den där känslan hade inte försvunnit än. Jag var 11 år och skadade mig själv för första gången. Jag trodde det var ett sätt för min “känsla” som jag brukade få att försvinna,. Men för varje gång jag skadade mig blev den bara större. Långärmad tröja dag in och dag ut för att ingen skulle se mina armar. 

När jag var 12 år

Någon gång under den här tiden hade jag förstått att jag måste berätta för någon. Jag visste ju inte varför jag skadade mig eller varför jag grät. Jag skulle berätta för min mamma. Jag kommer aldrig glömma den här dagen. 

”Jag minns att jag blev arg på han då men idag ångrar jag mig och hade bara velat tacka honom.”

Jag kom hem efter skolan och mötte mamma i dörren jag drog upp min ärm på tröjan och grät och sa att jag inte orkade längre. Mamma såg sin yngsta dotter gråta och säga att hon inte ville längre. Jag och mamma satt oss och snackade om det här i soffan. Jag minns inte så mycket om vad vi sa. På sommaren samma år hade jag varit i Dalarna i våran sommarstuga och träffat några vänner. Några av våra vänner som var där gick på en hockeyskola där även min syster sommarjobbade. En av dom här grabbarna som gick i hockey hade berättat för min syster om mitt självksadebeteende. Jag minns att jag blev arg på han då men idag ångrar jag mig och hade bara velat tacka honom. Min syster skrev till min pappa och det var så pappa fick reda på de. 

Är det någonting som verkligen gjort ont i mig är det att se min egen pappa gråta för att han är rädd om mig.

Efter sommaren började jag högstadiet. Jag hade bestämt mig för att våga berätta för min mentor om mitt självskadeneteende. Hon tipsade mig och mina föräldrar om att börja ta kontakt med BUP. Jag går till BUP några gånger och får reda på att “känslan” jag får är ångest. BUP ska skicka en remiss. Under den tiden jag skulle vänta på den här remissen den tiden kändes som evigheter. Jag orkade inte gå till skolan tillslut och blev hemma i stort sett hela 6an nästan. Vissa kvällar var så otroligt jobbiga att vi fick åka till BUP akutenhet. Jag bor ju en bit bort från Uppsala där BUP ligger så det tog lång tid att åka. Vi var där någon timme sen slutade det oftast med att jag fick någon tablett så jag kunde sova när jag kom hem. Jag ville aldrig dö men jag ville inte leva under den här perioden eller. Förutom att skada mig gjorde jag andra dåliga grejer också. BUP remissen kom efter ett väldigt bra tag och jag blev flyttad till den affektiva avdelningen.

”Jag fattade inte vad som var fel på mig jag kände mig som en vilsen själ.”

Jag påbörjade en ADHD utredning och avslutade den lika fort. Jag gick på läkarbesök men läkaren hörde aldrig av sig. BUP kunde inte sätta or på varför jag mådde så dåligt. Jag fattade inte vad som var fel på mig jag kände mig som en vilsen själ. Det kändes nu hopplöst att jag skulle börja må bättre om inte ens psykologer kunde hjälpa mig. Jag fick iallafall börja på KBT i Enköping. (Kognitiv beteendeterapi). Min kurator i skolan ställde in 4 samtal på raken vilket fick mig att fundera om jag var ett sånt problem att hon inte ens ville försöka hjälpa mig. 

Jag ville att alla i min släkt skulle veta att jag hade självskadebeteende så dom slapp fråga mig frågor om dom skulle se mina armar. Min mamma hjälpte mig genom att skriva till alla så jag skulle sluta behöva känna ångest över att någon skulle se.

När jag var 13 år

Mina tankar har blivit värre och mina armar har fått värre ärr. Jag hade fortfarande inte gått i skolan så värst mycket i 7an. Väl när jag kom till skolan fick jag dumma kommentarer av killarna i min årskurs. Många ville påstå att jag inte kunde få bra betyg bara för jag mådde dåligt och knappt var i skolan. Jag var medveten om att mina betyg inte skulle vara bra. Men ingen i skolan peppade mig direkt. Jag ville ha en omstart så jag bestämde mig för att byta skola. Min sista dag på min förra skola, jag berättade att det var min sista dag på den skolan och läraren jag hade trodde mig inte. Men antar att han fattade det sen eftersom jag aldrig kom tillbaka. Jag fick en bra nystart på min nya skola jag hittade vänner. 7an gick bra och jag gick ut 7an med ändå helt okej betyg. Jag var stolt.

När jag var 14 år

Jag börjar få grova panikattacker i skolan och på kvällarna. Ibland får man inte ens kontakt med mig. Jag får ingen luft och jag kan skrika rakt ut. Det här händer då och då i perioder. Lärare som inte vet hur dom ska hantera det är ganska vanligt. Elever som kollar snett. Min ångest går i vågor vissa perioder mår jag jättebra och vissa perioder äter min ångest upp mig inombords. Mina panikattacker kan även komma på natten. Jag andas bara in, in, in och in tillslut får jag sån panik för jag inte kan andas ut och vaknar. Så här är det än idag, både på nätterna kvällarna och i skolan. 

”… jag äntligen börjat se att jag kanske har en ljus framtid framför mig.”

Nu när jag är 15 år

Idag är jag 15 år jag har inte slutat skada mig men jag skadar mig betydligt mycket mindre än jag gjorde då. Nu när jag ser tillbaka kan jag känna mig stolt att jag höll ut för i vissa stunder ville jag verkligen inte leva längre.

Jag bytte klass i början av 9an och nu har jag äntligen börjat se att jag kanske har en ljus framtid framför mig. Jag har hittat nya vänner i min nya klass. Jag har haft väldigt svårt med att behålla samma vänner under längre tider. Men jag har även skaffat mig en nära vän. Vi går inte i samma skola men jag är verkligen otroligt tacksam över att hon alltid finns vid min sida. Jag kan prata om allt med henne. Jag får fortfarande panikattacker i skolan, inte lika ofta men dom kommer ibland. Ibland känns det som jag ska dö för jag får sån panik. Jag tycker det är jobbigt när mycket folk ska komma för att fråga vad som hänt.

Till dig som läser som känner någon med panikångest eller som ser att någon har en panikattack, ta det lugnt ställ inte så mycket frågor och hetsa absolut inte upp dig även om det är svårt. Om du ser att någon redan är hos personen så gå inte dit utan fråga personen senare hur den mår. Även om du är nyfiken så spelar det ingen roll VAD som hänt. Till dig som ser någon i korridoren kolla inte snett, skratta inte och berätta inte för alla dina vänner. För det är otroligt jobbigt, vi kan inte hjälpa de. Om du har någon i din klass eller skola som mår dåligt och inte går till skolan varje dag så ställ inte så mycket frågor om varför hen inte dyker upp. Se till att personen har en trygg miljö i skolan där hen inte får massa blickar eller kommentarer. För du vet inte hur mycket en person kämpar varje morgon för att ens komma upp ur sängen. Du vet inte vilken klump i magen man kan ha för att gå till skolan och känna sig otrygg varje dag. 

”Det är okej att må dåligt utan anledning, man måste inte ha en anledning.”

Till dig som mår dåligt och inte vet varför

Nej det är inget fel på dig man vet inte alltid varför man mår som man mår. Men försök prata med någon och var inte rädd för att såra någon för alla vill bara finnas där för dig och vill att du ska må så bra som möjligt. Folk bryr sig om dig. Prata med någon innan det är försent. 

Det är okej att må dåligt utan anledning, man måste inte ha en anledning. Du kommer aldrig vara ensam det kommer alltid finnas någon som kommer kunna relatera till dig. Våga öppna upp och prata om din historia. Jag vet att du är stark och klarar det.

Jag vill tacka

Jag vill tacka min familj som alltid fanns där som ett otroligt bra stöd för mig när jag knappt kunde stå på mina egna ben för allting rasade för mig. 

Jag vill tacka min syster som jag alltid sett upp till för att du alltid funnits där för mig och försökt fått mig på bra humör. Du har alltid varit som min bästa vän. 

Jag vill tacka pappa för alla gånger du åkt med mig till BUP akutenhet och allt du gör för mig. Du har alltid varit som min idol och superhjälte på samma gång. Alla gånger du varit ledsen och känt dig hjälplös jag vill bara säga att du alltid varit ett otroligt bra stöd för mig. 

Jag vill tacka mamma för jag alltid kunnat prata med dig och att du alltid sett till att jag ska kunna känna att jag är trygg avr än jag sätter min fot. 

Jag vill tacka min bästa vän för du alltid funnits för mig och lyssnat på mig när jag behövt dig. 

Alla ni kanske har känt att ni inte gjort så mycket för mig. Men för mig har ni alla räddat mitt liv och jag vet inte hur jag ska kunna tacka er. Jag älskar er.  Jag är tacksam för ert stöd genom allt.