Berättelser

“Mina föräldrar hittade mig i en snödriva”

Eriks liv kraschade när han kom hem från ett år i Australien. Nu funkar livet med hjälp av träning och musik

Skulle in i det inrutade livet igen
Jag vet inte exakt när det började, men det blev verkligen allvarligt efter att jag hade varit ute och backpackat i Australien och levt en sorglös tillvaro. Under nästan ett år jobbade jag på olika farmer för mat och boende.
När jag kom hem skulle jag ta tag i livet igen. Jag hade en plats på KTH (Kungliga Tekniska Högskolan) och hade läst 3 år av utbildningen till ingenjör, men när jag kom hem levde jag från månad till månad på extrajobb. Boendet var osäkert och jag hade just träffat en ny tjej som själv pendlade i sitt mående. Så efter att ha levat det fria livet skulle jag in i det inrutade livet i Sverige.

Fick mitt livs första panikångestattack
Innan jag åkte till Australien hade jag länge haft en ångestklump i magen, men inte riktigt förstått vad det var. Efter 2 dagar tillbaka på KTH fick jag en panikattack. Det var första gången jag kände av något sånt och hela kroppen reagerade. Jag gick därifrån och kom aldrig tillbaka. I stället fick jag tillbaka till mitt extrajobb som säljare på en detalhandelkedja och tog alla pass jag kunde, men det var svårt att få ekonomin att gå ihop och det skapade mycket stress.
Relationen med tjejen var inte heller bra, så jag började få svårt att sova och var ibland vaken hela nätterna. Eftersom jag tappat kontakten med mina kompisar när jag varit bortrest, så hade jag ingen grund kvar att stå på.

” Jag hade sönder saker på rummet och var så aggressiv mot min syster i telefon, så hon ringde Polisen”

Efter 4 dygn utan sömn fick jag en psykos
Det slutade med att jag hamnade i bråk på jobbet och slutade på dagen – utan att ha ett annat jobb.  Så jag började på en annan utbildning för att få in CSN-pengar. Det tog slut med tjejen och mitt mående försämrades.
Till slut tog jag kontakt med psykiatrin. De hänvisade till Vårdcentralen där jag fick en tid först om en månad. Då blev mitt liv så jobbigt att jag hoppade av utbildningen och sökte in på en vislinje i Småland, i ett försök att fly undan allt. Men när jag kom dit fortsatte panikångesten och jag kunde inte sova på nätterna.
En lärare uppmärksammade mig och skickade mig till psykiatrin, men eftersom jag inte var skriven där fick jag inte gå till dem. Jag kämpade på i skolan, och efter att ha varit vaken 4 dygn i sträck fick jag till slut en psykos. Jag hade sönder saker på rummet och var så aggressiv mot min syster i telefon, att hon ringde Polisen. Men eftersom jag kunde skärpa mig när de kom, så de åkte igen.
Under flera månaders tid hade jag bett om hjälp, men inte fått någon, så jag tänkte att jag lika gärna kunde skita i allt. Jag hade inget jobb, inga vänner, ingen bostad och inget syfte med livet.

Jag la mig i en snödriva för att dö
Jag ringde mina föräldrar och sa hej då, för att jag inte ville leva. Jag gick ut och la mig i en snödriva och väntade på att dö.
Mina föräldrar åkte omedelbart ner från Stockholm och hittade mig alldeles kall i snödrivan. De körde mig till psykakuten i Stockholm och jag var helt urspårad hela bilresan.

Låg inne flera månader på psyket
Jag låg inne 2-3månader på psyket och fick en massa piller för allt möjligt, men ingen att prata med. Ingen hade riktig koll på vem som skrev ut vad. Efter att jag skrivits ut, gick det bara några månader innan jag kraschade och fick läggas in igen.
Efter nio månader fick jag äntligen träffa en kbt-psykolog, men det handlade mest om det praktiska och inte om varför jag hamnat där.
Till slut hittade jag en privat terapeut som jag gick till. Eftersom hon var under upplärning fick jag gå jättebilligt. Hos henne gick jag i fyra år och går fortfarande dit någon gång då och då.
Det är en sån trygghet att ha haft henne när det varit kris. Bara skicka ett sms. Jag tror att om jag fått den här hjälpen när det började, så hade inte mitt liv behövt gå så illa. Efter flera år i terapi har jag långsamt kunnat bygga upp mitt liv igen.
Jag har insett att jag måste ta en sak i taget: först arbete, bostad, vänner. Där har terapin varit så bra med att hjälpa mig förstå hur jag kan hantera saker. Till exempel att inte ta förhastade beslut.

” Att träffa andra som har varit med om liknande saker och ingå i en gemenskap, har betytt mycket”

Hittade mitt kall i livet
Här någonstans växte mitt kall i livet fram: att hålla på med musiken professionellt. Det har varit en process, men idag får jag betalt för att jobba med det jag älskar. Hjärnkoll har också hjälpt mig: att träffa andra som har varit med om liknande saker och ingå i en gemenskap, har betytt mycket.

Löpningen hjälper mig
Fysisk aktivitet och bra kost har också varit en viktig del i min återhämtning. Från att ha sprungit marathon när jag var 16 (jag fuskade med mitt personnummer och fick starta, fast jag var för ung) kunde jag efter tiden på psyket inte springa mer än några hundra meter.
Jag började springa igen, men fick foten ur led för två år sen. Läkarna trodde aldrig jag skulle kunna springa ordentligt, men jag har inte gett upp. Jag fick börja lära mig gå igen steg för steg, och tack vare mycket rehab, kan jag idag springa igen.
Träningen har varit så viktig för att klara av min psykiska ohälsa, och jag är så tacksam att jag kan springa igen.

Man ska inte underskatta endorfinkickarna
Det är som om jag stillar mina tankar, när kroppen går snabbare. Jag blir lugnare och kan sova bättre. Det blir en balans när även kroppen blir trött och tankarna kan få vila en stund.
Att träna ihop blir även en social aktivitet. Man sitter inte bara och pratar om sina problem, utan gör något tillsammans. Och man ska heller inte underskatta endorfinkickarna man får av träningen. Det är som självmedicinering.

“När du hittar något du vill ägna dig åt, våga ta små, små steg varje dag”

Behöver sköta mina rutiner för att må bra
Idag vet jag att jag måste sköta mina rutiner. Jag skriver dagbok varje dag om hur jag mår och tänker, så jag har koll på det. Då kan jag jämföra mitt mående mot förra månaden och se om det förändrats.
Jag har ett schema för träning som jag följer när jag är ledig, där jag hela tiden kollar av hur jag ligger till med träningen, kärleken, boendet – de viktiga byggstenarna i livet.
Jag måste vara striktare mot själv när jag mår sämre: då dricker jag till exempel inte alkohol och tvingar mig själv att träna och sova regelbundet. När jag mår bättre kan jag kosta på mig att slarva mer. Det går ju inte att leva helt inrutat, det är en avvägning där.

Springa kan jag göra var som helst, oavsett var jag är. Det är bara att ta med mig löparskorna. Jag tar också ansvar för att alltid ha med mig mat, så att jag äter bra.

Ta hjälp om du mår dåligt!
Mitt råd till dig som mår dåligt är att gå i terapi, eller prata med någon du litar på och som inte dömer dig: en nära vän, familjemedlem. Var tydlig mot omgivningen med vad du behöver och våga berätta det. I Sverige förväntas man ha en plan: ”Nu när du gått ut skolan, vad ska du göra nu?” Men ibland behöver man bara få landa i saker, inte stressa på. Särskilt när man backpackat och kommer tillbaka till sitt gamla liv så kan det bli en krock. Man behöver tid att få landa i det nya livet.

Våga misslyckas
När du hittar något du vill ägna dig åt, våga ta små, små steg varje dag. Du kanske inte når ditt mål på flera år, men sitter du bara hemma och gör ingenting så kommer du ingen vart.
Våga misslyckas på vägen. De första gångerna är det jätteläskigt, men för varje gång du gör det blir det mindre läskigt.

Dela detta:

Hits: 137

En Kommentar

  • Johanna Hennberg

    Om inte Erik inspirerar och väcker känslor med sin berättelse, då vet jag inte vad som gör det. Lägg sedan till hans obeskrivliga musikaliska talang på det, och du har i princip en bli-rörd-garanti! ❤

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *