”..jag var åtta år första gången jag ville ta mitt liv.”

Psykisk ohälsa har genomsyrat hela mitt liv, från tidig ålder och än idag. Dels har jag vuxit upp bland personer som lidit av det, dels har jag själv varit drabbad och märker fortfarande spår av det trots att jag idag mår bra. 

Jag har aldrig passat in någonstans. Aldrig varit en del av något. Alltid varit ett enkelt byte för mobbning. P.g.a. det försökte jag bara mer och mer för att andra skulle tycka om mig, för att passa in och känna tillhörighet någonstans. Jag kan till viss del vara så än idag, men mer på så sätt att jag har svårt för att säga nej och sätta ner foten. Detta arbetar jag varje dag med mig själv för att komma ifrån och lära mig sätta gränser jämte mot andra människor. 

”Jag blev utnyttjad över nätet av äldre män som utgav sig för att vara både yngre och mina vänner.”

Mitt liv har alltid varit turbulent och saker har hänt oavbrutet vilket ledde till att jag var åtta år första gången jag ville ta mitt liv. Jag hade skrivit ett avskedsbrev till min mamma, som hon lyckligtvis hittade innan jag kunde göra slag i saken. Jag blev utnyttjad över nätet av äldre män som utgav sig för att vara både yngre och mina vänner. Det förstod jag inte till en början men det blev tydligare när de började ställa obehagliga frågor och krav. Dessutom blev jag mobbad i skolan av både elever och lärare och såg ingen annan utväg än att avsluta mitt liv. Jag pratade aldrig om hur jag mådde eller vad jag blev utsatt för, inte med någon. Men när mamma hittade brevet och ifrågasatte mig blev jag tvungen att berätta.

”Det slutade med att jag knappt fick gå till skolan och inte träffa min familj mer än absolut nödvändigt.”

Jag tror mycket av min tysthet berodde på att det jag berättade för mamma aldrig stannade hos henne. Hon kunde sitta bredvid mig och prata med en vän i telefon om sådant jag anförtrott åt henne, lika så denna händelse med mitt tänkta självmord och de män jag pratat med. Jag minns hur jag brast ut i gråt och skrek på henne att inte berätta för någon, jag skämdes, och fick ett snäsigt svar tillbaka att även hon behövde få prata med någon om det för att det var så jobbigt för henne. Detta är något min mamma alltid varit expert på, att vända andras olycka till sin egen för att sedan söka medlidande hos andra. 

När jag var tretton år gammal träffade jag en kille som skulle fylla arton samma år, vi blev ett par och flyttade ihop. Idag kan jag inte förstå hur jag tilläts att flytta hemifrån redan som trettonåring, inte heller vad någon i hans ålder såg hos mig, ett barn, kanske det faktum att jag var enkel att manipulera och kontrollera. Han började med att kontrollera vad jag var klädd i, förbjöd mig att sminka mig och tillät mig inte att umgås med mina vänner, som han sa var dåliga för mig. Det slutade med att jag knappt fick gå till skolan och inte träffa min familj mer än absolut nödvändigt. 

Han kontrollerade mig till och med när jag var i stallet och tog hand om mina hästar. Han såg till att jag var ordentligt klädd och att jag inte skulle träffa någon i smyg. Det hände att jag kunde möta honom mitt i skogen på den väg jag brukade rida. 

När jag var sjutton år gammal träffade jag nästa kille som jag skulle komma att hålla ihop med i sex år framöver. Han var aldrig elak mer än på så vis att han var helt oförstående till psykisk ohälsa och dessutom brutalt ärlig och sa alltid vad han tyckte och tänkte utan filter. 

”Jag är så otroligt tacksam att hon finns och har funnits vid min sida genom allt.”

Det har hänt betydligt mer saker i mitt liv än det jag redan har berättat och 2018 hade min bägare nått bristningsgränsen. Jag gick in i väggen och blev totalt död inombords, jag ville verkligen inte leva mer. Som jag tidigare berättat så höll jag allt inom mig men nu brast det och jag berättade för min dåvarande sambo. Jag fick till svar att det bara satt i huvudet och att jag skulle tänka annorlunda och sluta bry mig.  Det spelade aldrig någon roll hur mycket jag än försökte förklara så förstod han inte. 

Hade jag inte haft min hund hade jag inte vart kvar i livet, jag har henne att tacka för att jag fortfarande lever. Hon har sedan jag fick henne som valp varit den enda bestående ljuspunkten i mitt liv och alltid varit den enda som garanterat mig glädje och kärlek. Jag kunde inte lämna henne, kunde inte vara så självisk. Bara tanken på att någon annan skulle ta hand om henne och att jag inte skulle vara där för att se så hon blev bra behandlad fick mig att inte lämna livet. Jag är så otroligt tacksam att hon finns och har funnits vid min sida genom allt. 

”Man kanske inte ser utvägen eller ens en liten ljusglimt, men vändningen kommer när man minst anar det.”

Idag är jag tacksam för livet, jag är på en plats där jag trivs och mår bra. Ibland dyker mina hjärnspöken upp men jag har lärt mig att hantera det och fråga mig själv varför jag känner på det viset jag gör. Jag pratar fortfarande väldigt sällan med andra när jag är i en svacka, men jag behöver det inte på samma sätt som jag gjorde när jag var yngre. 

Slutligen vill jag säga till dig som kanske läser detta och känner att allt är hopplöst, det blir bättre. Man kanske inte ser utvägen eller ens en liten ljusglimt, men vändningen kommer när man minst anar det.