Berättelser

“…det kom som en chock för mig att tydligen inte alla kände så.”

Rebecka är 22 år gammal och har Autism, social ångest, depression och har tidigare kämpat med utmattning.

Jag krävde full kontroll för att kunna stilla min oro.

Om jag skulle beskriva mig själv under mina skolår med två ord skulle jag välja tyst och orolig. Orolig för vad andra tyckte om mig, orolig för att andra skulle bli arga på mig, orolig för att någon skulle bli arg på mina vänner eller min familj. Orolig för det mesta helt enkelt. I lågstadiet fick mina föräldrar skjutsa mig till skolutflykter. Jag vågade inte åka kollektivt med klassen, och var jag tvungen så agerade jag orolig ordningsgeneral med tunnelbanekarta och reseschema i högsta hugg. Jag krävde full kontroll för att kunna stilla min oro.

“…för att få kontroll över att ingen skulle bli arg på mig för något jag sa försökte jag att inte säga något alls.”

Försökte smälta in
När jag blev äldre fokuserade oron in sig på sociala sammanhang och för att få kontroll över att ingen skulle bli arg på mig för något jag sa försökte jag att inte säga något alls. Jag försökte smälta in i bakgrunden och de få gånger jag pratade roade sig mina klasskamrater med att peka på mig och skämtsamt säga “Titta hon kan ju prata”, vilket i mitt huvud gav mig ytterligare en anledning att ångra att jag sagt något överhuvudtaget. Så tyst, tillbakadragen och orolig tog jag mig igenom hela grundskolan och trots min oro fungerade jag ganska bra. Tills gymnasiet kom, och det är där jag tänker börja min historia.

…tyst, tillbakadragen och orolig tog jag mig igenom hela grundskolan och trots min oro fungerade jag ganska bra. Tills gymnasiet kom…

Första idrottslektionen med den nya klassen
“Sista slaget!” ropar min idrottslärare. Jag står där med slagträt i handen på första idrottslektionen i klassen jag precis bytt till. Det är tvåan på gymnasiet och vi spelar softboll. Alla är jätteglada, de tjoar och vår klassmentor kommer ut och hejar på. Sista slaget. Jag ställer mig redo spänner ögonen i bollen…. och missar.

“Jag får svårt att andas, jag skakar och hjärtat klappar fortare än det någonsin gjort förut.”

Hela världen stannar.
Jag ser hur resten av klassen obrytt plockar ihop, jag borde hjälpa till men kan inte röra mig ur fläcken. Omvärlden blir suddig och jag känner tårarna bränna bakom ögonlocken. “Är du okej?” frågar min idrottslärare. Jag svarar ja. Sen tar jag min väska och springer.

Jag springer till toaletterna, stänger dörren om mig och börjar gråta, men inte bara gråta. Jag får svårt att andas, jag skakar och hjärtat klappar fortare än det någonsin gjort förut. Det gjorde ont i huvudet och jag kände mig yr och just då trodde jag aldrig att det skulle sluta. Men det gjorde det ju. Några klasskamrater hittade mig där på toalettgolvet och tog med mig till skolsystern som tyckte att jag borde boka en tid hos skolkuratorn. Och jag förstod för mitt liv inte varför. 

“Det var så mycket ljud, solen sken så starkt och jag trodde att hela klassen skulle bli arg på mig om jag missade”

Jag vet nu att det jag upplevde då var en panikattack men just där och då trodde jag bara att jag hade blivit riktigt, riktigt ledsen. Jag visste knappt vad ångest var och ännu mindre vad en panikattack skulle vara, så när jag satt där framför kuratorn och hon frågade mig om jag hade haft ångest förut visste jag inte vad jag skulle säga. Hade jag haft oro, ja, men vad fan var ångest? Jag försökte förklara varför det blev som det blev, rättfärdiga min reaktion som normal. “Det var så mycket ljud, solen sken så starkt och jag trodde att hela klassen skulle bli arg på mig om jag missade” sa jag, för det var så det var. Jag trodde verkligen att den där missen skulle få 25 andra individer att hata mig för resten av sina liv.

“Hon berättade om saker som jag kände igen mig i och det kom som en chock för mig att tydligen inte alla inte kände så.”

Jag fortsatte att förklara för kuratorn om ljuden i kollektivtrafiken som stressade mig, att det liksom alltid hade varit så bara. Hon satt tyst en stund, “Har någon pratat med dig om autism?” frågade hon. Autism? tänkte jag, jag visste knappt vad autism var och det lilla jag visste stämde definitivt inte in på mig. I mina ögon var jag så vanlig man kunde vara, inget var avvikande, allt var och hade alltid varit normalt.

Efter lite övertalning träffade jag skolkuratorn fler gånger och ju mer hon berättade om autism ju mer tänkte jag att jo det kanske är jag. Hon berättade om intryckssvårigheter, utmaningarna i socialt samspel, om svårigheterna att tolka instruktioner, och om hur påfrestande det kunde vara med förändringar. Hon berättade om saker som jag kände igen mig i och det kom som en chock för mig att tydligen inte alla inte kände så.

“Det var liksom inte det där livsomvändande ögonblicket där allt klarnade som så många beskriver det som.”

Utreddes för Autism
Skolkuratorn hjälpte mig sedan att kontakta en psykolog som gjorde en utredning. Det var månader av tester och intervjuer med psykologer och läkare men till slut låg det där på ett papper framför mig. Autism. Jaha, jag tänkte inte så mycket mer på det.

Det var liksom inte det där livsomvändande ögonblicket där allt klarnade som så många beskriver det som. För det gick fortfarande inte in i mitt huvud att jag skulle ha svårigheterna som kuratorn hade beskrivit och ännu mindre att svårigheterna skulle vara något jag skulle behöva extra stöd för. Men extra stöd fick jag. Jag fick enskilda möten med min mentor och skolans specialpedagog, möjligheten att göra prov i mindre grupp och dessutom fick jag längre tid på mig! I min värld var detta verkligen inget jag förtjänade men något jag tacksamt tog emot, jag vågade ju inte säga nej. Men inom mig fanns en liten hoppfull röst, nu löser det sig tänkte jag. 

“…fick ångest bara av att försöka bestämma vart jag skulle sitta i klassrummet.”

Blandade ångest- och depressionstillstånd
Tyvärr löste det sig inte, tvärtom. För det stod något mer på det där pappret. ”Blandade ångest- och depressionstillstånd”, vilket märktes av. Jag hade svårt att hitta vänner i min nya klass. Jag slutade äta i skolmatsalen för att jag inte hade någon att sitta med. Jag tillbringade rasterna inlåst på en toalett för att ingen skulle se mig ensam och skolkade från lektioner då jag fick ångest bara av att försöka bestämma vart jag skulle sitta i klassrummet. Jag fick svårare och svårare att göra klart mina skoluppgifter, och hur mycket uppmuntran jag än fick så försvann inte tårarna och den hemska känslan av ledsamhet.

Höll på att ge upp
Jag fick träffa psykologer, läkare, arbetsterapeuter, blev sjukskriven och fick gå ned i studietakt men inget hjälpte. Känslan av ledsamhet och ångest fanns kvar och inom mig grodde en fråga: “Hur kommer jag orka detta i längden?”.

Jag såg inte att något skulle kunna bli bättre och långsamt började jag tänka att jag inte skulle orka med det. Att det kanske inte ens var värt att försöka, att jag lika gärna kunde ge upp. För när ångesten och depressionen tog bit för bit av mitt liv fanns det ju inget kvar att leva för.

“Idrotten som varit mitt stora och enda fritidsintresse var nu borta och jag klarade inte ens av att orka ta mig till träningarna.”

Vid det här laget påverkade mitt mående inte bara skolan. Läkarna sa att jag skulle sluta idrotta eftersom jag knappt kunde ta mig igenom en träning utan att skaka och gråta. Idrotten som varit mitt stora och enda fritidsintresse var nu borta och jag klarade inte ens av att orka ta mig till träningarna. Många dagar klarade jag mig inte ens upp ur sängen, jag kunde bara ligga och titta upp i taket medan tanken gradvis blev starkare, jag skulle inte orka med detta. Jag ville inte ens försöka. Jag ville inte leva. Jag ville dö.

“Jag fick springa ut genom skolan och ta emot ett examensbevis precis som alla andra.”

Om det inte hade varit för min mentor hade jag inte blivit mer än 18 år gammal.
Hon var och är min stora förebild och ett ännu större stöd. Tack vare henne orkade jag kämpa vidare tills studenten kom. Jag fick springa ut genom skolan och ta emot ett examensbevis precis som alla andra. Men på mitt bevis var fortfarande flera kurser markerade med ett streck och jag visste att efter sommaren då mina klasskompisar skulle ut och utforska världen skulle jag komma tillbaka till skolan. Jag skulle gå om sista året på gymnasiet. Dock jag var inte speciellt ledsen över det, jag tyckte väldigt mycket om min skola. Jag visste hur allt fungerade där, hur lärarna betedde sig, vilka de lugnaste korridorerna var och det viktigaste: Jag hade min mentor. Jag räknade till och med ner dagarna till skolstarten och rutinernas återkomst.

“Det kändes som att jag satt i ett mörkt avgrundsdjup med massa nerhängande repstegar som kunde hjälpa mig upp men utan orken att ens försöka klättra.”

Hoppet försvann
Tillslut var dagen där och jag fick träffa min mentor igen. Det var bara en smärre förändring, och min mentor har aldrig varit någon som låtsas som ingenting: “du kanske har märkt att jag har blivit tjock” sa hon och jag nickade. Hon förklarade att hon var gravid och skulle gå på föräldraledighet snart, och jag visste inte vad jag skulle säga. Såklart var jag glad för hennes skull men lika mycket visste jag att om det tidigare hade funnits ett litet hopp så var det nu som bortblåst.

Men jag fortsatte gå till skolan de dagar jag klarade mig upp ur sängen. Fortsatte träffa skolkuratorn, min arbetsterapeut, min psykolog och min läkare. Fortsatte med mina rutiner trots att inget hjälpte. Och jag var helt övertygad att det var mitt fel att det var så. Alla försökte på något sätt få mig att må bättre och det var mitt fel att jag inte gjorde det. Det kändes som att jag satt i ett mörkt avgrundsdjup med massa nerhängande repstegar som kunde hjälpa mig upp men utan orken att ens försöka klättra.

“Jag sa att jag tänkte dö och att jag inte ville bli inlagd, att jag inte förtjänade det.”

Allt fortsatte i samma banor tills en dag i januari. Jag var hos min läkare på öppenvården som tittade bekymrat på mig och sa “Ja du, du kanske ska ta och lägga in dig?”. Jag sa att jag skulle tänka på det utan att riktigt mena det, sådär som man gör ibland. För visst skulle jag tänka på det men jag skulle ju dö och jag förtjänade absolut inte att ta upp mer av samhällets resurser än jag redan gjorde.

All min energi gick mot att förbereda mig för att dö och så skulle det nog blivit om det inte vore för en liten detalj: Jag har otroligt svårt att ljuga. Så när skolkuratorn frågade vad jag hade pratat med läkaren om så berättade jag. Jag sa att jag tänkte dö och att jag inte ville bli inlagd, att jag inte förtjänade det. Hon blev stel i kroppen. “Kom” sa hon och jag följde efter henne. Hon tog med mig till rektorn, knackade på dörren och steg rakt in. “Detta är ett nödfall” sa hon bestämt. Min ångest steg. Jag förstod inte vad som hände och ännu mindre vad det var för nödfall. Men för skolkuratorn var detta droppen och tillsammans med rektorn beslutade hon om att ringa min pappa och för att be honom köra mig till psykiatriakuten.  

”När det blir vår och träden får löv, då, då kommer du må bra igen.”

Läkarna beslutade att lägga in mig mot min vilja.
Jag kommer inte ihåg mycket från akuten men jag kommer ihåg att jag blev ombedd att vänta ensam i ett avskalat rum. Att jag satte mig i fönstret och tittade ut på de kala träden i januarikylan. Jag kommer ihåg hur en av underläkarna kom in och satte sig bredvid mig. ”Titta på träden” sa hon. ”När det blir vår och träden får löv, då, då kommer du må bra igen.” Och jag nickade, inte för att jag trodde på henne utan mest för att vara artig. För jag visste att jag aldrig skulle må bättre. När träden fick löv skulle jag vara död.

Behandlades för utmattningsdepression och social ångest
Läkarna beslutade att lägga in mig mot min vilja. Nästan ett halvår blev jag kvar inlåst på tvångsvård. Jag fick behandling för vad som diagnostiserades som en utmattningsdepression blandat med social ångest, och när utskrivningen äntligen kom och jag mådde bättre tänkte jag bara en sak: “Aldrig mer”. Jag mådde bra nu och så skulle det förbli, för alltid. Men tyvärr var det bara början. 

“Jag har skrikit, gråtit och skakat men även skrattat, kramats och träffat några av de finaste människorna jag mött.”

De tre senaste åren har jag tillbringat mer tid inlagd på tvångsvård på låsta psykiatriska avdelningar än vad jag tillbringat hemma.
Jag har fått utstå bältesläggningar och tvångsinjektioner, ibland flera dagar i rad. I perioder har jag levt utan avskildhet med någon som observerar mig dygnet runt så att jag inte skadar mig själv. Jag har provat antidepressiva, samtalsterapi och elbehandlingar. Jag har skrikit, gråtit och skakat men även skrattat, kramats och träffat några av de finaste människorna jag mött.

Psykiatrin har räddat livet på mig, fler gånger än jag kan räkna, och jag har varit så arg på dem för det. Men idag är jag glad att de gjorde det. Jag är glad att mina suicidförsök misslyckades och tacksam över det otroliga stödet jag har fått från vänner familj och psykiatrin. Samtidigt har jag också på nära håll mött det stigmat som omger psykisk ohälsa och förstått vikten av att prata även om det svåra.

“…jag har läst in de kurser jag inte klarade av på gymnasiet och jag pluggar idag vidare, något jag inte kunde drömma om för tre år sedan.”

Pluggar vidare idag
Men det som gläder mig mest är att jag har gjort framsteg. Jag har tagit små steg mot att börja idrotta igen, jag har läst in de kurser jag inte klarade av på gymnasiet och jag pluggar idag vidare, något jag inte kunde drömma om för tre år sedan.

Samtidigt vet jag att jag har långt kvar. Jag kommer troligen ha fler sämre perioder, kanske till och med bli inlagd igen. Psykisk ohälsa är inte svartvitt, det finns många zoner färgade i grått på vägen. Men att vara medveten om just det gör resan tillbaka mot den friska Rebecka lite lättare.

“För det viktigaste att komma ihåg när man kämpar med psykisk ohälsa är att återhämtningen inte går spikrakt uppåt och att det inte är ett misslyckande att ha sämre perioder.” 

När allt började var jag 16 och idag är jag 22.
Jag är som sagt fortfarande inte frisk men idag kan jag se framstegen jag har gjort. Och tillsammans med min familj, mina vänner och mina vårdkontakter hoppas jag att framstegen kan bli ännu fler och svackorna grundare och kortare. För det viktigaste att komma ihåg när man kämpar med psykisk ohälsa är att återhämtningen inte går spikrakt uppåt och att det inte är ett misslyckande att ha sämre perioder.  

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *