Jag skulle lyssnat på henne

Skammen är nog värst, det är nog det som gör att folk inte vågar söka hjälp. Så var det för mig, jag var ju bara 13 år. Mamma sa gång på gång att jag inte fick sova över med honom, varför lyssnade jag inte på henne?

”..allt var ju mitt fel, för jag sa ju aldrig nej, men sa jag verkligen ja?”

Det är en av alla saker jag skyller mig själv för än idag, för allt var ju mitt fel, för jag sa ju aldrig nej, men sa jag verkligen ja?

Men varför skulle det vara något fel, alla sa ju att vi var det sötaste paret. Med klumpen i magen gick jag upp ur sängen varje morgon. Gick till skolan, träffade honom. Han släppte aldrig taget om mig, samtidigt som vännerna minskade dag för dag. Men jag hade ju alltid honom, han som tröck ner mig på botten där ingen luft fanns kvar.

”Han fick mig att hata mig själv mer och mer för varje gång det hände..”

Hur kunde ingen se hur jag mådde? Varför frågade ingen hur det egentligen var? Alla berättade bara hur gulliga vi var, undrar om de skulle tycka samma sak ifall de visste att jag grät mig till sömns varje natt.

Han fick mig att hata mig själv mer och mer för varje gång det hände, allt jag kände var skam och hur äcklad jag var över mig själv. Men hur skulle jag veta att det var fel när ingen hade berättat vad tjatsex egentligen innebar. För i ett förhållande ska man väl alltid vilja ha samlag med sin partner. Det var iallafall det han sa, jag undrade alltid var det var för fel på mig?

Tillslut orkarde jag helt enkelt inte säga ifrån, jag låg bara där, knäpptyst. Mitt söndertrampade hjärta hade lämnat min kropp, jag var helt tom. Men vad jag än sa:

“Jag är trött”

“Jag orkar inte idag”

“Jag har ont”

“Kanske sen”

“Jag vill inte nu”

Så spelade det ingen roll, för jag ville inte att han skulle bli arg på mig. Det slutade alltid med att jag gick med på det.

Jag skulle lyssnat på henne, för mamma har alltid rätt.

”Jag tror på dig, våga prata.”

Men ingenting är ditt fel, det kommer aldrig att vara det. Jag är så hemskt ledsen för dig som blivit utsatt för liknande händelser, det skär i mitt hjärta. Idag är jag 16 år, jag står på mina egna ben och jag lever.

Jag förstår att det är svårt och att man är rädd för att be om hjälp. Det tog mig 2 år att berätta för min mamma vad jag hade varit med om. Mamma hjälpte mig att göra allt jag kunde för att få rättvisa. Jag gav mig inte, jag ville vinna. Men jag förlorade, utredningen lades ner och här står jag maktlös medans han får gå runt på samhällets gator helt fri. Livet är så orättvist.