Läkarna kallar det för ocd, tvångstankar och tvångshandlingar.

Mitt namn är Angelique, jag är 24 år gammal och bor i Malmö.

Jag är utbildad undersköterska och har jobbat inom vården i stort sett sedan mitt första jobb när jag var tonåring. Men nu har jag valt att byta inriktning och jobbar som butikssäljare! Bor i min egna lilla etta och är omringad av fantastiska vänner och familj de flesta dagarna i veckan. Jag älskar att vara kreativ och skapa! Allt från att teckna, måla, inreda, skriva osv. Naturen och äventyr är också ett stort måste för mig i livet.

Jag minns så väl min första panikångest attack. Jag har alltid varit ett oroligt barn och tankar for igenom huvudet – Tänk om jag inte vaknar igen? Eller om något händer medans jag sover?

Det var mörkt ute, det var fortfarande vinter och grått utomhus. Från köksfönstret så kunde man se hur flaggstången vajade fram och tillbaka för att det blåste så mycket, snön låg på hustaken och man kunde nästan känna hur kylan drog sig in genom fönstret. Vid den här årstiden, när det blev mörkt så tidigt på eftermiddagarna så kände jag mig alltid lite extra nedstämd.

– ‘’Det är dags för refrängen nu’’ Sa pappa. Med refrängen menade han sängen. Så sa han alltid när det var dags att sova.

Plötsligt brast jag ut i panik och skrek ‘’Jag får panik, jag får panik!’’

Just då kändes det som att jag försvann från verkligheten, precis det jag var rädd för skulle hända i sömnen – det hände i verkligheten. Jag tappade kontroll över min kropp. Så kändes det i alla fall. Jag var tvungen att röra på mig, jag reste mig upp från pappas knä och började skaka på mina armar och ben. Det gick inte över, det kändes som att jag inte var medveten, den hemska känslan försvann inte ur kroppen. Jag svettades, jag var varm samtidigt som jag var iskall, hela jag kändes så konstig.

Jag sprang in i mamma och pappas sovrum, la mig i sängen på samma sida som fönstret var för att få luft samtidigt som jag försökte blunda. Ingenting hjälpte, vart skulle jag ta vägen?

Mamma och pappa visste inte vad som hände, mina systrar var små och vår hund Dino bara skällde.

Vad hände med mig? Jag fick min första panikattack. Mamma höll om mig, jag kunde nästan känna hennes oro för mig. Men för mig var det så tryggt att få ha henne där just då, jag kunde inte tänka på något annat än att bara få må bra igen. Efter ett långt tag med oro, obehag och rädsla så var jag så trött att jag somnade i ren utmattning.

Jag var åtta år gammal när jag fick min första panikångestattack, några år därpå fick jag en diagnos med panikångest. Det tog inte lång tid innan jag fick ytterligare en till diagnos med ocd.

”Jag tog tre pumpar tvål och räknade sedan ”3 5 7 8 10 11 12 20 25 30” i huvudet när jag tvättade händerna.”

Läkarna kallar det för ocd, tvångstankar och tvångshandlingar. Jag hade däremot många namn för denna hemska sjukdom. Jag hade börjat känna mig ”tvungen” att göra vissa saker flera gånger. Räkna, pilla och steppa. Varför? Inte ens jag visste varför. Jag hade aldrig haft ett tvångsbeteende förut. Vart kom det ifrån Och varför? Jag satte på mig mina byxor, jag tog av mig mina byxor, satte på mig mina byxor och så om och om igen. Om jag inte gjorde det så kanske mamma och pappa skulle krocka med bilen.

Jag tog tre pumpar tvål och räknade sedan ”3 5 7 8 10 11 12 20 25 30” i huvudet när jag tvättade händerna. Jag tog alltid tre bitar toalettpapper och gick fram och tillbaka på dörrtröskeln tills det kändes rätt. En vecka senare, ibland en månad så kunde jag ha fått upp nya siffror i huvudet.

”Jag hade många olika saker för mig, när det ena försvann så kom det alltid något nytt.”

Tillslut blev till och med vissa siffror obehagliga att tänka på, se eller höra. Nummer 13 var otur, nummer 8 var allmänt jobbig och nummer 6 var hemsk. Ibland kände jag mig tvungen att ta mascara på ögonfransarna fler gånger än vad jag egentligen ville, ibland var jag tvungen att sätta upp håret och ta ner det igen innan jag kunde sätta upp det igen. Ibland tog jag på och av mina skor, gick fram och tillbaka och öppnade och stängde dörren, gick upp och ner från sängen innan jag kunde lägga mig.

Jag hade många olika saker för mig, när det ena försvann så kom det alltid något nytt. Jag var tvungen att göra det för annars var jag rädd att något kunde hända någon nära till mig – att jag kanske skulle bli ovän med någon eller råkade ut för något hemskt. Volymen på radion i bilen och på tv:n var tvunget att vara på 5, 10, 15, 20, 25 osv för att det skulle kännas bra. Om mamma och jag hade varit iväg någonstans och jag kom på att volymen på radion i bilen kanske stod på 11 när vi lämnade bilen, så var jag tvungen att gå tillbaka ut för att ändra det till 10.

Hela mitt liv vändes upp och ner, i flera år var mitt liv rena berg och dalbanan. Det skulle kunna beskrivas ungefär som att jag stod längst ner i slutet av ett högt berg samma sekund som jag fick min första panikångestattack, för att någonsin bli bra igen var jag tvungen att ta mig upp till toppen. Jag stod där, längst ner och tittade upp på toppen av berget samtidigt som jag kände hur kraften gick ur mig, det var omöjligt att jag skulle kunna ta mig dit. Men jag visste att jag var tvungen att försöka, för att någonsin kunna leva ett någorlunda normalt liv. Jag började klättra upp för det höga berget, i hopp om att vägen skulle vara hyfsat rak om jag bara tänkte positivt. Med mig hade jag en ryggsäck som var fylld med alla mina tonårsbekymmer, mina obehagliga katastroftankar och en ständig rädsla.

Vägen upp var inte så rak som jag hade önskat, jag ramlade flera gånger, men jag slutade aldrig att klättra.

När jag var tonåring så började jag blogga om mitt liv med panikångest och tvångstankar, jag fick mycket feedback från unga tjejer och anhöriga till personer med dessa sjukdomarna. Det var många som uppskattade att jag var öppen om mina sjukdomar och delade med mig av det, de fick dem att inte känna sig ensamma sa de. Resultatet av mitt bloggande satt igång min idé om att skriva en bok. Jag har aldrig i hela mitt liv läst ut en hel bok, men nu skriver jag en bok som inom det närmsta året kommer att ges ut som både fysisk bok och ljudbok. För att hjälpa andra människor och deras anhöriga med psykisk ohälsa.

Jag försökte ofta förklara för andra genom bloggen hur det kunde kännas att få en panikattack, för att andra skulle förstå hur det var att leva med det. En panikattack kan kännas olika för alla som lider av panikångest. Däremot så finns det oftast många likheter. Det finns människor som lever ovetande om hur det känns att ha en panikångest attack och jag vill försöka förklara hur det känns.

”Jag kunde också vakna mitt i natten, svettas och slita av mig kläderna. Allt kändes overkligt, riktigt overkligt.”

Jag minns nätterna då jag inte kunde sova eller vaknade av att hjärtat slog i hundratio. Ångesten, den smög sig på sakta men säkert. Då kunde jag inte göra något, jag var maktlös inför min ångest. Det var i alla fall så det kändes. Att få en attack kunde hända i stort sett vart som helst. Hemma vid matbordet, i soffan, i skolan, på bussen, ute på stan eller i kassakön. Det var miljontals tankar som flög omkring i huvudet på mig.

”Är jag sjuk?’’

’’Har någon lagt en bomb på bussen?’’

’’Har någon en pistol?’’

Det gjorde mig orolig och nervös, alla dessa hemska och jobbiga tankar. Mitt hjärta började slå fortare och fortare. Jag började kallsvettas och bli yr, illamående och svimfärdig. Nu var jag varm i hela kroppen, pulsen var på högsta grad och jag sökte efter att få kontroll. Jag kunde inte stå still, inte sitta still, jag visste inte vart jag skulle ta vägen. 

’’JAG KOMMER DÖ’’. Var det enda jag kunde tänka.

Jag kunde också vakna mitt i natten, svettas och slita av mig kläderna. Allt kändes overkligt, riktigt overkligt. ’’Drömmer jag eller är jag vaken?’’. Paniken steg och jag ville bara bort. Ibland satt jag på bussen och mådde hur bra som helst, men från ingenstans kom ångesten över mig. Det var det som skrämde mig mest, när den bara kom oväntat från ingenstans. Då hade jag ingen förvarning. Jag visste inte om att den var på väg, den bara kom. Det var nästan värst av allt. När ångesten var över och allt hade börjat lugna sig, så slog hjärtat rätt igen, jag svettades inte och jag tänkte klart. Då behövde jag inte oroa mig längre tänkte jag, men så var det inte. Då gick jag och bar på ännu en rädsla, att få en attack till. Rädslan att den kunde komma tillbaka när som helst och vart som helst. Det var ett helvete.

”Vägen upp var inte så rak som jag hade önskat, jag ramlade flera gånger, men jag slutade aldrig att klättra.”

Overklighetskänslorna var också jobbigt. Att inte komma ur det var otäckt, det kändes som att jag var inne i en dröm om mig själv. Det kändes som att jag tappade kontrollen om verkligheten. Det är inte farligt, bara obehagligt. Det är kroppen som är överbelastad av en massa tankar om sig själv. Det är som när man säger ett ord många gånger, till slut tycker man att det låter jättekonstigt. Detsamma händer när man får overklighetskänslor, man tycker till slut att man själv blir konstig och overklig när man fokuserar så mycket på sig själv. Jag kan inte sätta ord på känslorna mer än att det känns som att man inte riktigt hör till, att livet inte är på riktigt. Man känner inte igen sig själv, det är skrämmande och obehagligt.

Ibland kunde jag sitta vid spegeln i hallen och sminka mig, när man sminkar sig så lägger man oftast väldigt mycket fokus på sig själv. Då kunde den känslan komma. Det kom en så obehaglig känsla genom hela kroppen, som knappt går att beskriva. Det var som att allting var på låtsas, vem var jag och vad är detta? Nästan varje gång detta hände så fick jag en panikattack, jag gick alltid runt och skakade på hela kroppen för att skaka av mig den obehagliga känslan. Detta brukade dock gå över ganska fort, det satt inte i så länge. Det var precis som en ’’snabb’’ liten panikattack. Ibland kunde det hända när jag var hemma själv, det var nästan värst för då kunde jag inte krama om någon och känna känslan av att jag inte var ensam där. Det var alltid en trygghet för mig att veta att någon annan fanns i närheten när jag fick en panikattack – för att det var inte lika lätt att få mig själv på andra tankar.

”..jag har lärt mig hantera det, jag har lärt mig att leva med det och jag har miljontals olika knep med mig i ryggsäcken..”

Jag önskar att jag kunde förklara för er som inte själva varit med om en overklighetskänsla hur det känns. Men det är så svårt att förklara vissa känslor med ord. Men har ni nån gång sagt ett ord så många att det tillslut låter konstigt? En gång satt jag och min syster i köket och sa potatis flera gånger, tillslut lät det jättekonstigt. ’’Potatis, potatis, potatis, potatis’’. Hur kunde något heta potatis? Det tror jag alla någon gång varit med om, föreställ er det fast att det händer med dig själv.

Prova att säga ordet ’’potatis’’ 100 gånger, till slut kommer ordet låta konstigt. Exakt samma sak händer i hjärnan vid overklighetskänslor. Man fokuserar så mycket på sig själv och sina känslor att man tillslut känns ’’konstig’’.

”Jag mår bättre än vad jag någonsin har gjort, men jag vet att jag kan må ännu bättre.”

Idag är jag ”frisk”. På papper iallafall. Med en låg dos medicinering kvar dagligen. Jag mår bättre än vad jag någonsin har gjort, men jag vet att jag kan må ännu bättre. Jag får fortfarande panikångest, jag handskas fortfarande med ofrivilliga och hemska tankar. Skillnaden är att jag har lärt mig hantera det, jag har lärt mig att leva med det och jag har miljontals olika knep med mig i ryggsäcken från alla år med kbt. Det är jag tacksam för. Idag kan jag åtminstone leva ett normalt liv.

Ett råd till dig som lider av psykisk ohälsa är att våga prata om det, sätt ord på dina känslor, skriv av dig, prata av dig och kom ihåg att du inte är ensam.

Ett råd till dig som anhörig är: LYSSNA, RESPEKTERA & VAR NÄRVARANDE.