Isabelle Björklund
Berättelser

“Alldeles runt hörnet, skrev han på min handled”


Trodde först jag var fysiskt sjuk

Det började när jag bodde i London med en kompis. Jag var utsatt för mycket stress och började plötsligt må konstigt. Tankarna blev mörka, jag grät mycket och förstod inte vad som hände med mig. Det var som att jag inte hade kontroll över mina egna tankar och kände väldigt mycket ångest. Först trodde jag att det var fysiskt, eftersom jag fick tinnitus och svårt att andas. Det pågick några dagar och sen mådde jag bra ett par dagar igen. Så höll det på och jag trodde hela tiden att det skulle gå över, men det kom alltid tillbaka. Under de 4 kommande åren kunde jag aldrig må bra mer än några dagar i sträck. En vecka då jag mådde bra följdes av tio dagars dåligt mående, och jag kunde vara speedad och deprimerad samtidigt.


Fick åka hem från London

Att vara utomlands och inte kunna klara av min vardag blev ohanterligt, så jag var tvungen att åka hem. När jag kom hem började jag må bra igen några dagar. Då trodde jag det var London det var fel på, men sen började det igen med än mer ångest. Till slut sa mamma att ”nu åker vi in”. Jag fick gå till en kurator, men mitt mående förändrades inte: varannan vecka mådde jag bra och varannan var det dåligt igen. Jag hoppades hela tiden på att det skulle gå över och jag levde på det hoppet i flera år, men det gick aldrig över. “Jag kände mig aldrig glad, jag bara var”

” Svårast var att acceptera att det inte går över, och det finns en sorg i det: att vara kroniskt sjuk”


Svårt att acceptera att det inte går över

Successivt insåg jag att jag måste ta medicin, kanske för resten av livet. Det var svårt att acceptera att jag kanske aldrig kommer att må bra, hur mycket medicin jag än tar. Svårast var att acceptera att det inte går över, och det finns en sorg i det: att vara kroniskt sjuk. Jag läste böcker om bipolär sjukdom men jag stämde inte riktigt in i diagnoskriterierna. 2014 hade jag provat allt: mediciner, kosttillskott, olika behandlingar… då var jag på gränsen till psykotisk och fick träffa en läkare som satte in mediciner. Även om jag inte mådde bra tog de i alla fall bort det maniska. Då fick jag äntligen en stabil plattform att stå på, och kunde börja jobba på de depressiva problemen. Det gick ju inte när jag var manisk. Nu kändes det som om jag återfick kontrollen.


Börjar landa i att jag duger som jag är

Kapitel två startade efter att jag började medicinera. Men jag kände mig aldrig glad, jag bara var. Sen dess har jag försökt att sänka mina mediciner. Även om det varit svajjigt, så har jag mått bättre men också lite sämre när det varit dåligt. Nu försöker jag jobba på att hitta balansen där. Jag har gått mycket i terapi och inser att det nu kan gå långa perioder då jag inte mår dåligt. Terapin har gett mig verktyg att hantera mitt mående. Det har handlat väldigt mycket om att bygga upp min självkänsla, men också att hantera mina skamkänslor och att kunna klara av kärleksrelationer. Men allra mest handlar det om att landa i att jag duger som jag är.


Jobbigt när jag såg människor mördas

Mitt värsta minne är när jag för min inre syn såg människor mördas brutalt hela tiden, när jag var psykotisk. Det värsta var att inte ha kontroll, som om något annat tog över mig. Jag har ibland känt mig som ett monster, när jag legat på gränsen till psykos. Just när de satte in medicinen blev det mycket värre till en början. Men jag hanterade det genom att bara ligga i ett mörkt rum själv och  inte träffa någon. Jag försökte bara att stå ut. Det är en jobbig erfarenhet att ha, och jag kan ibland känna av lite hypomani, då tankarna börjar fara iväg. Men nu har jag dämpande medicin som jag kan ta. Det har också gjort mig stark, att jag klarade av att ta mig igenom det värsta.


Jobbar med film och kan njuta av livet

Idag lever jag ett bra liv: jag gör de saker som jag verkligen vill göra. När min sjukdom vände började jag producera kortfilmer och idag arbetar med film. Vår nya film är med på Göteborgs filmfestival i år. Jag jobbar även som producent på en teater och lite extra på ett gruppboende. Där trivs jag jättebra. Sen finns det bitar i mitt liv jag vill utveckla, som kärleksrelationer till exempel. Idag kan jag njuta av livet och tycker det är kul att leva: jag känner mig kreativ och har ett bra liv. Jag är så tacksam  – och förvånad – för jag trodde aldrig att jag skulle komma hit! Till och med mina läkare hade nästan gett upp hoppet och trodde att jag alltid skulle vara deprimerad. Liksom att jag måste välja mellan totalt kaos eller att vara en drogad zombie. En läkare sa att deras mål var att man skulle må bra 80% av tiden och nu är jag där! Det hade jag aldrig trott.


Vilar jättemycket när jag har dippar

När jag har perioder då jag mår bra, försöker jag att bara leva. När jag mår sämre försöker jag desperat att hitta strategier. Under dipparna försöker att inte vara för hård mot mig själv, tillåta mig själv: nu mår jag faktiskt inte bra. Jag vilar jättemycket och umgås bara med människor jag tycker om. Det maniska kan jag medicinera mot, men det depressiva är svårare. Jag försöker prata mycket om det, ventilera med de som står mig nära, men framför allt vänta ut det. Jag skjuter upp saker som inte är akuta och tar dem senare. Det funkar bra med mitt jobb, att jag kan det.
Idag har jag en tillit till att det går över, även om jag ibland tappar hoppet när det är som värst Ibland har

“Idag har jag en tillit till att det går över, även om jag ibland tappar hoppet när det är som värst”


Vet vad som påverkar mig negativt

Jag vet att stress och medicinförändring påverkar mitt mående negativt och har mycket mer kontroll över mitt mående idag. När jag var yngre satte jag in och ut mediciner helt galet. Nu har jag mer kontroll på det. Även saker som alkohol och min menscykel påverkar. Att jag ser orsakssamband gör att jag har mycket mindre svängningar i humöret.


Idag vet jag att det går över

Idag har jag en tillit till att det går över, även om jag ibland tappar hoppet när det är som värst. Men jag loggar mitt mående i en app som heter iMood journal, där jag rapporterar hur jag mår. Där kan jag se hur långa perioderna varit. Det är bra när man ska prata med sin läkare, och de frågar hur ofta och länge man mått dåligt.


Ge aldrig upp!

Sluta aldrig att fortsätta framåt och ge aldrig upp! Oavsett om det känns som om det aldrig kommer att bli bra, så är det inte en sanning. Träffar du en psykolog och det inte hjälper, så kan det bero på att er personkemi inte funkar. Eller om du provar en medicin som inte hjälper, så finns det andra mediciner du kan prova. Lita på att det kan bli bättre! Be om hjälp om du inte orkar själv, be en anhörig eller vän hjälpa till att boka en läkartid. Landa i att du förtjänar att må bra. Du ska inte acceptera att må dåligt.

Sök i diskussionsforum på nätet och se att du inte är ensam. Läs om hur andra har det och hur de gör, så man inte känner sig som ett freak. Om du inte har hopp, se till att någon annan har hopp för dig, någon i din närhet, en läkare, en vän, dina föräldrar…


Alldeles runt hörnet

En gammal pojkvän skrev en gång på min handled: ”Alldeles runt hörnet”. Jag frågade vad det betydde och han förklarade att du går längst en husvägg, men du kan inte se vad som händer runt hörnet. Bara för att du inte kan se en ljusning betyder inte att den inte finns, du ser den bara inte just nu.

Dela detta:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *