Berättelser

“Jag gick från ett liv där jag i princip aldrig känt mig stressad, till fullskaliga panikattacker.”

William, 19 år, lider av paniksyndrom och ångestproblematik.

Jag växte upp i en trygg familj i Österbotten,Finland och pratar svenska. Mitt liv flöt på bra fram tills sena tonår. Vid 17 års ålder skulle jag operera bort en cysta i nedre ryggen. Det var inget jag var särskilt oroad inför, då jag var frisk och på en bra plats i livet. Jag fick ryggmärgsbedövning och var vaken under operationen. Under tiden jag låg på operationsbordet infann sig en riktigt obehaglig känsla. Jag minns att jag tänkte att jag måste bort. Jag måste upp. Resultatet blev att jag fick lugnande och somnade.

Visade sig vara panikångest
Jag tänkte inte så mycket mer på det, men en vecka efter vaknade jag med ett ryck mitt i natten. Det var samma känslor igen: hög puls, ansträngd andning och en känsla av att jag måste bort. Det gjorde mig väldigt rädd. På det viset fortsatte känslan återkomma, gång efter gång, och jag visste inte alls vad det var som hände. Därför började jag läsa på om vad det kunde vara och kom över något som heter panikångest. Problemet blev värre då jag ständigt gick med en rädsla att få ett anfall, vilket triggade att jag faktiskt fick det.

Började undvika sociala situationer
Vid den här tiden gick jag på yrkesskola. Jag hade alltid haft lätt för mig i skolan. Panikattackerna kom nu även där, och jag började känna att jag snabbt behövde komma bort när jag var i matsalen eller klassrummet. Jag höll det för mig själv men tillslut valde jag att berätta för lärarna, och fick då prata med kuratorn ett antal gånger, men kände inte att det hjälpte mig. Attackerna kom allt oftare. Jag blev rädd för allting. Om jag skulle gå på bussen var jag rädd för att få panik utan möjlighet att stiga av. Med tiden utvecklades en social rädsla. Från att i grunden ha varit social och tycka om att vara runt människor, började jag nu undvika sociala situationer, och hitta på ursäkter om varför jag inte kunde vara med.

Sökte hjälp
Jag insåg att jag måste göra något åt det här, då jag var på väg nerför ordentligt. Det var ett år efter att mina besvär började. Jag tog kontakt med psykolog och fick veta att jag led av panik- och ångestsyndrom. Psykologen hjälpte mig komma underfund med hur jag skulle göra olika saker. Jag fick medicin och märkte effekt efter några veckor. Jag ser medicinen som något som hjälper mig på traven till att komma till botten med mina problem. Min ångest blev mycket lindrigare och jag kunde börja bearbeta. Det var som värst i början då jag inte visste vad det var och det blev värre för att jag blev så rädd. Jag ångrar mest att jag inte började äta medicin tidigare.

Utöver det har jag själv tagit reda på vad som fungerar bäst för mig. Med tiden har jag utvecklat strategier genom att läsa på internet, kolla på dokumentärer och leta information i grupper på facebook. Jag hade även ett bra stöd från familj och flickvän.

Kan inte förklaras
Mitt fall är annorlunda då det inte gått att förklara på ett logiskt sätt vart min problematik kommit ifrån, då det kom så plötsligt. Från ett liv där jag i princip aldrig upplevt att jag känt mig stressad till fullskaliga panikattacker. Skillnaden nu är att jag inte är rädd för den något mer. Jag har börjat lära mig hur jag ska hantera panikångesten och kan fokusera på att ta mig igenom den. Min åsikt är att alla som lider av någon form av mental ohälsa själv behöver förstå hur de ska göra för att må bättre.

Omge dig med människor som ger trygghet
Jag har blivit ganska bra bemött av omgivningen, men vissa förstår inte helt enkelt. Jag var i en depression, och slutade göra saker som jag tycker om, samt började isolera mig från allt.

De flesta personer som jag umgås med är medvetna om mina svårigheter, så jag känner mig trygg i att de vet om vad som händer. Det blev bättre när jag försökte förklara för familj och vänner. Det är viktigt att omge sig med människor du känner dig trygg med. Det som kan hjälpa är närhet, som en hand på axeln. Att känna att man inte är ensam. Jag har inte lika starka attacker längre.

Livet nu
Nuförtiden är jag färdig med yrkesskolan och håller på och tar lastbilskörkort på heltid. Jag är motiverad. Dagligen äter jag medicin som jag ska fortsätta med tills jag känner att jag mår helt bra. Det är inget jag stressar för att sluta med. Just nu bor jag deltid hemma och i studiebostad under veckorna och pendlar 20 mil fram och tillbaka. Jag arbetar på helgerna och ibland i veckorna. Tidigare var jag orolig för ekonomin, men det går ganska bra nu.

Folk har tusen gånger större problem än vad jag har. Men jag tycker att allas psykiska ohälsa är validerad. Man ska inte jämföra sitt mående med andra. Det är stort för mig.

Positiv syn på framtiden
Mina känslor för framtiden är positiva. Om du hade frågat detta för ett år sen så hade jag inte kunnat svara positivt, men framtiden ser ganska ljus ut nu. Folk har tusen gånger större problem än vad jag har. Men jag tycker att allas psykiska ohälsa är validerad. Man ska inte jämföra sitt mående med andra. Det är stort för mig.

Jag tror att det har kommit något positivt av allt som hänt. Jag har velat börja göra mycket nya saker nu när jag vunnit över min rädsla. Det har lett till att jag är mer aktiv och vill ha mycket bollar i luften.

Hitta en trygg person att prata med
Om du inte har pratat med någon om ditt mående så rekommenderar jag det. Det ger perspektiv på saker. Varför sker det här? Det gör att man börjar komma underfund med en lösning. Försök att hitta någon som du känner dig bekväm med. Den personen behöver inte vara en psykolog om du inte känner dig bekväm med det. Jag har tro på att jag kommer kunna leva ett liv utan ångest.

Dela detta:

Hits: 581

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *