”Jag var bara ett barn när jag blev utsatt..”

Julia är 29 år gammal och har en historia med depression och dissociationer. Det visade sig senare att det rörde sig om obehandlad PTSD efter ett svårt trauma i barndomen.

Jag var 23 år när jag fick den diagnos jag borde ha fått redan som tonåring. Posttraumatiskt stressyndrom. Det tog ytterligare några år innan jag fick diagnos på komplex PTSD. Jag är nu 29 år ung. Jag heter Julia och jag spenderar mina dagar med att vägleda andra människor till självkärlek och självläkning, som soul coach, healer och kursledare, via mitt eget initiativ Progress by Julia.

Det trodde jag verkligen inte att jag skulle göra, när jag var yngre.

Jag trodde att hela mitt liv skulle gå ut på att bara överleva, och aldrig få leva.

”Jag kände mig otroligt onormal och fel – trots att jag egentligen hade normala reaktioner på ett stort trauma.”

Jag var bara ett barn när jag blev utsatt för sexuella övergrepp av en manlig släkting. Det innebar tusentals blandade känslor, eftersom det involverade någon jag litade på, och eftersom jag inte hade fått lära mig särskilt mycket om kroppslig integritet. Jag visste inte att det jag blev utsatt för var fel, jag visste bara att jag fann det väldigt obehagligt och smärtsamt. Så tack och lov hittade jag modet att berätta för min familj.

Det hela ledde till en rättsprocess där förövaren blev friad. Därefter följde många år då alla låtsades som ingenting. Det här är en del av mitt trauma och något jag därför tycker är väldigt viktigt att poängtera. Att inte ha fått rätt stöd från min omgivning har bidragit mycket till de konsekvenser traumat har gett mig.

”Först då började jag få rätt hjälp från vården. När jag visste vad jag skulle kräva.”

Jag gick i terapi i omgångar, som barn och tonåring, men fick aldrig något besked om en eventuell diagnos och således heller ingen förklaring till varför jag mådde som jag mådde. Jag kände mig otroligt onormal och fel – trots att jag egentligen hade normala reaktioner på ett stort trauma.

Skolan gick bra, eftersom jag så gärna ville göra bra ifrån mig och fick bekräftelse genom detta. När jag var 19 år blev jag deprimerad och fick antidepressiva för första gången – men fortfarande var det ingen i vården eller bland mina närmsta som bekräftade eller förklarade för mig att det var legitimt att jag mådde dåligt, och att depressionen var en bidiagnos av obehandlad PTSD. För det var den verkligen.

Några år senare dejtade jag en person som var med mig när jag upplevde vad jag trodde var panikångest. Det var något jag hade levt med i ett antal år, utan att veta vad jag skulle göra åt dessa attacker. Personen hade erfarenhet av att jobba i vården och han var den första som förklarade för mig att jag inte led av panikångest, utan att mina attacker var flashbacks och att jag därför borde få bli undersökt och behandlad för trauma.

Först då började jag få rätt hjälp från vården. När jag visste vad jag skulle kräva.

Det innebar inte att allting blev bättre på en gång. Min första traumabehandling var otroligt svår och även där brast vården, då min psykolog inte förklarade för mig att jag faktiskt dissocierade nästan varje session. Istället sa han att jag behövde sluta stänga av, för att behandlingen skulle fungera.

”Jag lär mig fortfarande och vissa dagar är självklart utmanande, men överlag är jag otroligt tacksam över att jag inte längre bara överlever.”

Under 2019 fick jag äntligen komma till en psykolog som verkligen såg mig. Hon kunde förklara mina symptom och ge mig de verktyg jag behövde för att komma vidare. Mina flashbacks hade minskat, men mina triggers, dissociationer och andra konsekvenser av traumat fanns kvar. Med hennes hjälp började jag praktisera medveten närvaro.

Sedan började jag yoga och plötsligt fann jag en kontakt med min kropp jag aldrig hade upplevt tidigare. Mina lår, som hade varit spända och ”avstängda” i hela mitt liv började mjukna och vakna till liv. Jag började läsa böcker om trauma, välmående och självutveckling. Eftersom jag hade lärt mig att betrakta mina tankar på ett helt annat sätt och ta hand om obehagliga känslor i kroppen, kunde jag nu läsa böcker som dessa och välja vad jag ville ta till mig. Tidigare försök hade lett till att slänga böcker i golvet när vissa avsnitt eller meningar gjorde mig ledsen eller upprörd.

Läkningsprocessen har fortsatt sedan dess. Med hjälp av meditation, yoga, mindfulness, inner child work och personlig utveckling via böcker och kurser mår jag bättre än någonsin. Jag har behövt lära mig gränssättning, djupandning och nervsystemsreglering för att komma hit. Jag lär mig fortfarande och vissa dagar är självklart utmanande, men överlag är jag otroligt tacksam över att jag inte längre bara överlever.

Istället lever jag.

Nu jobbar jag för att vägleda andra under samma resa; att gå från överlevnad till liv, att gå från själsliga sår till självkärlek och självläkning.

”Vi kan inte vänta på den känslan, vi behöver skapa den.”

Att läka trauma, eller själsliga sår som jag också kallar det, är en process som kräver tid och tålamod. Ibland leder det till att vi behöver ändra våra relationer, vårt jobb och hela vårt sätt att leva. Det är alltid värt det. Att ta hand om sitt inre barn, att se till sitt eget bästa, att stärka sitt eget välmående – är alltid värt det. Men vi kan inte landa i den känslan förrän vi börjar göra. Därför brukar jag säga att det största verktyget för självkärlek eller läkning är att göra, för att därefter känna sig värdefull och värd det. Vi kan inte vänta på den känslan, vi behöver skapa den.

Jag försöker fortfarande skapa den varje dag och jag tror verkligen att det är därför som jag känner att min läkning fortsätter.

Jag fortsätter välja den, och mig själv.

Julia Björknert

För att ta del av Julias initiativ ”Progress By Julia” så kan ni besöka hennes instagram: https://www.instagram.com/progressbyjulia/