Uncategorized

“Mina tics har varit så skamliga att inte ens min bästa vän fått prata om dem”

Tove har OCD – tvångssyndrom

Haft tvång sen barndomen
När jag började känna att mina tvång blev outhärdliga var jag över tjugo år. Jag har haft mina tvång så länge jag kan minnas, alltså sedan jag var väldigt liten. Vi i familjen har alltid kallat dem ”tics”. När jag var liten handlade det mest om fysiska ”tics”, att jag flimrade med ögonen, tvättade händerna så ofta att de började blöda och jag behövde hela tiden bekräfta att jag inte fått i mig något som kunde vara farligt.

”Ticsen” har aldrig gått att skoja om, eller ens prata om.

Gjorde mina tics i smyg
Det drog till sig uppmärksamhet och eftersom det inte gick över så lärde jag mig att göra mina ”tics” (det vi alltid kallat mina tvång) mer i smyg eller bara i mitt eget huvud. När folk, framför allt mamma, frågade om dem sa jag att jag gjorde dem utan att tänka på det – för att jag skämdes. Men jag var nog ganska medveten från tidig ålder om att jag hade små saker för mig som andra inte hade. Nu i efterhand har jag fått veta att min mamma redan tidigt misstänkte OCD och även pratade med en läkare om detta. Hen sa att det förmodligen skulle gå över, vilket det ofta gör när barn blir äldre. Mamma konfronterade mig aldrig om det, vilket jag uppskattar eftersom jag tyckte att det var så jobbigt att prata om. Ju äldre jag blev, desto mer rörde sig tvången in i huvudet och då blev de inte lika synliga för andra.

Svårt att skoja om mina tics
Min allra bästa vän i hela världen har vid något tillfälle, med ren och kär kärlek, skojat om mina ”tics”. Hon menade aldrig något illa med sitt skämt och hon har nog sett ”ticsen” som en fin del av mig, men när det hände vet jag att det var fruktansvärt jobbigt. Vi har en relation som har högt i tak men det är som att just ”ticsen” har aldrig gått att skoja om, eller ens prata om. För mina känslor kring dem har varit så skamliga att inte ens min bästa vän fått prata om dem, än mindre göra dem till något roligt. För de har aldrig varit något roligt, inte för mig.

Insåg att jag inte kunde sluta
Jag tänkte alltid att ”när jag väl bestämmer mig för att sluta med mina tvång/tics – då kommer de sluta”. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Jag började aktivt försöka hitta strategier för att sluta men misslyckades gång på gång. Det var då det började bli riktigt jobbigt, när jag insåg att jag inte hade kontroll över situationen och började få slut på verktyg för att hantera det. Eftersom jag aldrig identifierat mig med en diagnos (jag har läst lite om tourettes men kände aldrig att jag riktigt identifierade mig med det) så kände jag mig bara konstig och jag har aldrig känt att jag velat/vågat prata om det.

Jag har suttit och skrikit på universum att

jag inte orkar.

Många är inte insatta i vad OCD faktiskt innebär
Jag tror att anledningen till att jag aldrig identifierat mig med OCD är paradoxalt nog att jag alltid sagt att jag haft OCD. OCD är en sådan diagnos som slängs med idag, ”alla har nog lite OCD” brukar jag få höra. Själv har jag alltid trott att OCD handlar om att man gillar ordning, symmetri och struktur, det har alltid varit en del av min personlighet. Jag har aldrig, förrän nu, förstått vad diagnosen faktiskt innebär. Även idag när jag berättar att jag har OCD säger folk; ”det har jag också” eller ”ja men det kunde väl jag också lista ut att du hade”. Jag tror inte att så många faktiskt är insatta i vad diagnosen innebär, det var iallafall inte jag.

Hon hade själv diagnoser, var mycket öppen kring dem och var en del av Våga prata.

Mitt tvång har drivit mig till tårar
Jag har haft dagar, eller kanske mest kvällar, när mina tvång drivit mig till tårar. När det är som att jag bråkar med mig själv. När jag känt att jag inte velat, men inte kunnat sluta. Jag har suttit och skrikit på universum att jag inte orkar. Ändå har jag känt mig tvungen att avsluta ramsor eller mönster eller vad jag fifflat med just där och då.

En lättnad att få prata med någon som förstod
Jag har försökt prata om mina tvång en gång tidigare hos en terapeut men han förstod inte riktigt och vi landade i att prata om självkänsla istället. Jag har egentligen aldrig velat prata om mina tvång, inte någonsin och inte med någon. Eller i alla fall inte förrän jag träffade en vän för något år sedan. Hon hade själv diagnoser, var mycket öppen kring dem och var en del av Våga prata. Hon var den första personen jag faktiskt pratade med om mina besvär och hur jobbiga de kändes. Det var lätt att prata med henne för hon var den första som jag kände någonsin har förstått. Hon speglade mig på ett så naturligt sätt, och det var en sådan lättnad att faktiskt få sätta ord på saker utan att hon dömde mig eller tyckte jag var konstig.

Jag blev alldeles lättad och det var första gången jag kände att det faktiskt inte är fel på mig.

Första gången jag känt att det inte var fel på mig
När hon sedan var med i ett poddavsnitt och pratade om sina diagnoser minns jag att hon nämnde OCD. Då gick jag för första gången in och googlade diagnosen och när jag väl läste vad det stod på alla olika sidor föll allt på plats. Det var som att alla de där sidorna beskrev just mig. Bara genom att läsa om diagnosen började jag förstå hur saker och ting låg till och varför jag betett mig som jag gjort alla dessa år. Jag blev alldeles lättad och det var första gången jag kände att det faktiskt inte är fel på mig. Den dagen insåg jag verkligen att det var OCD det rörde sig om och jag fick något konkret att ta i. Jag ringde till vårdguiden för att få tag i en psykolog. De hänvisade mig till min vårdcentral så jag ringde dit.

Fick tid direkt hos psykologen
Jag försökte boka en tid med min husläkare och de frågade vad det gällde. När jag sa att jag hoppades på en remiss till en psykolog sa de att jag kunde få en tid direkt till en psykolog om jag ville, redan nästa dag och att detta skulle kosta hundra kronor. Jag kunde knappt tro mina öron. Jag hade förväntat mig att få jaga en psykolog, vänta länge på en tid och betala massa pengar. Men jag fick en på ett silverfat – i vilket universum händer det liksom?

För första gången lever jag utan ständiga ramsor, tusen rutiner om dagen

Det bästa som hänt mig
Jag började hos psykologen direkt och hon är bland det bästa som hänt mig. För första gången i mitt liv har jag lite luft i huvudet. För första gången lever jag utan ständiga ramsor, tusen rutiner om dagen, utan att jag behöver ursäkta allt jag gör och utan att det ligger ett filter över precis allt som min hjärna processerar. Jag gör stora framsteg hos min psykolog och är glad över det.

Skönt med en förklaring
Hon förstod mig från första stund, jag kände mig trygg och bekräftad hos henne. När jag fick min diagnos var det som att det plötsligt fanns en förklaring och en vårdnadsmässig handlingsplan för att hjälpa mig. Det var så himla skönt att höra min psykolog säga ”Det är inte alls ovanligt, det du känner”. Jag fick mitt ”konstiga” beteende normaliserat och fick dessutom höra att mina tvång var förhållandevis lindriga jämfört med många andras. Det var också väldigt fint att få förklaringar till mitt eget beteende och förstå varför jag faktiskt gör som jag gör.

Exponering viktigt
Min terapi handlar mycket om att utsätta sig för det som är jobbigt (exponering) och hitta alternativa sätt att hantera det. Precis just nu jobbar jag med att våga vara i den ångest som mina tvångstankar triggar samt att våga vara i jobbiga känslor som skuld och skam när jag upplever att jag gör fel. Så fokus just nu ligger mycket på självmedkänsla och att våga möta de känslor som känns jobbiga och skrämmande. 

Insikten gjorde det lättare
Att få hjälp är helt magiskt och det har blivit så mycket lättare för mig att prata om mina tvång sedan jag fick min diagnos. Tillsammans har jag och psykologen lagt ett pussel där man kan se att allt hänger ihop. Kontrollbehov, duktighet, självkänsla och min OCD – det ena förklarar det andra. När jag fick insikt i varför jag beter mig som jag gör, varför jag måste göra mina tvång eller be om ursäkt för saker, att tvången faktiskt fyller en funktion – då blev allt så mycket lättare att förhålla sig till. Nu har jag gått 5-6 gånger hos min psykolog, och det slog mig faktiskt här om dagen hur stor skillnad jag upplever. Mina tvång är inte längre konstans närvarande hela tiden, och i mycket längre perioder åt gången tänker jag knappt på att de finns. 

Vad vill du säga till andra som har, eller tror att de har, psykisk ohälsa?Du är inte konstig. Du är inte fel. Våga ta hjälp, för hjälp finns att få! Får du en psykolog, terapeut eller psykiatriker som du inte känner förtroende för – be om att få byta! Ge inte upp! <3

Kram Tove

Dela detta:

Hits: 1963

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *