”Jag brukar säga att min kropp varit full av OCD-monster.”

Maja har OCD – tvångssyndrom

Jag förstod att jag mådde dåligt när jag var ungefär elva år gammal. Då insåg jag att det inte var helt normalt att tänka och känna så som jag gjorde. Jag var väldigt orolig och började få mycket tvångstankar.

Tvångstankarna började tidigt
Jag började bli rädd för att jag skulle såra min omgivning och rädd för att jag på ett eller annat sätt skulle bli ensam. Det var vad min oro och mina tvångstankar byggde på. Rädslan att jag skulle utföra olika hemska handlingar mot dem jag tyckte om eller såra andra var väldigt jobbig. Jag har förträngt mycket från den tiden men vissa saker minns jag bättre än
andra. Redan då i så ung ålder började tvångstankar som jag än idag tycker är jättejobbiga att ens prata om.

Rädslan att jag skulle utföra olika hemska handlingar mot dem jag tyckte om eller såra andra var väldigt jobbig.

Olika tvång
En del tvång handlade om att till exempel kolla att spisen var av och att det inte rann vatten ur någon kran. Andra tvång handlade om att jag behövde upprepa saker på ett visst sätt för att det skulle kännas “rätt” eller dubbelkolla saker för att verkligen vara säker.

Kontaktade skolsköterskan
Mina föräldrar märkte av mina tvång och förstod att det rörde sig om någon form av psykisk ohälsa. De kontaktade skolsköterskan som senare skickade remiss till BUP där de förstod att jag hade OCD (obssesive compulsive disorder, tvångssyndrom). Jag träffade skolsköterskan några gånger men hon förstod att jag behövde mer professionell hjälp och tack vare henne fick jag komma till BUP. Till BUP gick jag för samtalsterapi i sju år. Jag minns att under de första gångerna på BUP kunde jag ens inte sitta kvar i samma rum när mamma berättade om de olika tvångstankarna jag haft. Istället satt jag utanför och läste Musse Pigg medans jag väntade, jag klarade inte av att höra det. Jag skämdes så mycket.

Dövblind sedan födseln
Jag är sedan födelsen dövblind, vilket innebär att jag har hörselnedsättning och synnedsättning. Idag har jag hörapparater och de starkaste linserna som finns. Min omgivning har varit bra på att inte behandla mig olikt någon annan bara för att jag ser och hör dåligt men det har ju ändå behövts anpassningar. Jag har alltså alltid fått annorlunda anpassningar

Under de första gångerna på BUP kunde jag ens inte sitta kvar i samma rum när mamma berättade om de olika tvångstankarna jag haft.

Stormöte i skolan med alla instanser
I skolan hade jag sedan innan min OCD-diagnos bland annat hjälp av resurspedagog, en specialbänk, förstoringsglas, hörselslinga. Då förstod jag att jag var annorlunda jämfört med mina klasskamrater eftersom de inte behövde lika mycket hjälpmedel. Varje halvår hade jag också ett “stor-möte” med alla instanser. Specialpedagogiska skolmyndigheten, hörselvården, syncentralen, BUP, skolans rektor, skolsköterska, mentor, min resurspedagog och mamma och pappa. På de mötena planerade de hur min skolgång och mitt liv skulle fungera så bra som möjligt. Jag märkte att det inte var någon av mina klasskompisar som hade den typen av möten, för dem räckte det med vanliga utvecklingssamtal.

När samhället fungerar som det ska
Under hela min uppväxt, på en liten ort där nästan alla känner alla, har jag haft bra människor runt mig hela tiden. Även om jag känt mig annorlunda och haft andra förutsättningar, kan jag aldrig minnas att jag blivit mobbad. Jag brukar i mina föreläsningar och andra tillfällen säga att jag är ett bevis på när samhället fungerar som det ska. Jag har haft tur. Jag har fått växa
upp i en trygg familj, en familj som haft ett skyddsnät av bra personer runt om. Jag har fått växa upp i Årjängs kommun som aldrig blundat för mina funktionsnedsättningar och diagnoser utan sett möjligheterna istället för problemen.

Jag har tidigare skämts så otroligt mycket över att jag inte kunde kontrollera min egen hjärna

Måste få gå min egen väg
Med detta sagt gjorde det alltså inte så stor skillnad när jag fick min OCD diagnos. Jag kände mig redan annorlunda. Det tog lång tid innan jag insåg att jag måste få gå min egen väg, trampa upp en egen stig efter mina förutsättningar. Som tur är här alla i min omgivning backat upp mig. Kanske låter det som att jag haft det lätt eftersom jag haft så mycket stöd och bra folk runt mig. Men anledningen till att jag fått hjälpt är för att jag varit i behov av det. Jag har haft perioder då jag hyperventilerat tills jag spytt. Så mycket ångest och oro. Jag brukar säga att min kropp varit full av OCD-monster. De kallar jag de tvångstankarna och handlingarna jag inte kunnat hantera. Jag har tidigare skämts så otroligt mycket över att jag
inte kunde kontrollera min egen hjärna. Bara mina närmaste fick veta om min diagnos förut när jag var yngre.

Legat på golvet och skrikit
Jag har legat på golvet och skrikit och känt mig så överkörd av tvångstankar. Jag har varit besviken på mig själv så många gånger, “varför kan jag inte styra min hjärna?”, “varför låter jag dåliga tankar äta upp mig och vinna över mig gång på gång?”. Min mun har i perioder gått på högvarv utan att jag hinner tänka vad som kommer ur den. OCD är väldigt listig. Om
jag klarar jobba emot en viss tanke så hittar hjärnan gärna andra saker jag ska oroa mig för som jag inte tänkt och oroat mig för innan tidigare. I perioder är problemen mer eller mindre närvarande och mina tvångstankar och handlingar har också varierat mycket.

Kunde för första gången vara mig själv
En liten avstickare. När jag gick i mellanstadiet hade jag jättemycket problem med öronen. För att göra en lång historia kort skulle jag göra en operation för att få nya hörapparater. Jag blev försökskanin för denna nya typ av hörapparater. Operation hade gjorts tidigare på vuxna och nu skulle jag bli det första barnet i Norden med denna typ av hörapparat. Detta är en sak som inom branschen blev uppmärksammat och jag fick vara med i tidningar. Detta gjorde att jag kände mig cool och för första gången kunde jag vara stolt över mig själv. Att jag var annorlunda var i detta fallet coolt. Att vara unik gjorde att jag kunde hantera mina funktionsnedsättningar och diagnoser bättre och istället för att skämmas kunde jag för en gångs skull dra nytta av det. Så operationerna är absolut en sak som gjorde att jag förändrades och tog mina olikheter som något positivt och unikt.

Behöver vara snäll mot mig själv
Min psykiska ohälsa gjorde att jag i tidig ålder var tvungen att lära känna mig själv, vad jag behöver och inte behöver för att må bra. Alla jobbiga samtala hos psykolog har format mig till den jag är idag. Jag har fått lära mig att vara snäll mot mig själv och att låta mig själv lyckas efter mina egna förutsättningar. Ibland är de förutsättningarna annorlunda jämfört med andras. Det är svårt och jag lyckas verkligen definitivt inte alltid.

Hjälper att omgivningen har kunskap
Idag går jag ibland till skolkuratorn, men det som hjälper mest är att personer i min omgivning kan mycket om OCD. Det har verkligen gett mig bra stöd i vardagen. Idag vågar jag berätta mera om vad det innebär och på så sätt ökar förståelsen runt mig. När jag pratar om hur jag mår känner jag också att jag har övertaget mot OCD-monstrena. För mig hjälper det att få ur konstiga tankar ur hjärnan ibland. Då känns de inte längre så läskiga och jobbiga utan istället blir de mindre och jag kan till och med ibland höra hur konstiga de kan låta. Om jag är trött, stressad, sjuk eller om saker blir ostrukturerade blir oftast mina tvång värre.

Rutiner viktiga
För mig är det viktigt att sova ordentligt och göra saker som ger energi. Umgås med människor som får mig att må bra. Träning. Mat. Kompisar. Humor. Mitt motto är att det är bra att träna fysiskt och gå och prata för psyket. I jobbiga perioder är träning min bästa medicin för ångest och oro. Man kan inte ta en löptur och samtidigt hyperventilera, det går inte. Så träning har blivit en livsstil för mig och en viktig del av att jag ska må bra. Det är lika viktigt som att ha en samtalskontakt som jag kan prata med då och då.

Våga prata öppet
Jag vill bli en del av den generation som vågar prata öppet om psykisk ohälsa. Att ha psykisk ohälsa är inget man ska behöva skämmas över. Den med brutet ben skäms sällan eller hur? Psykisk ohälsa måste bli lika accepterat som ett brutet ben. Jag vill idag för alla barn där ute se till att de aldrig ska behöva skämmas över att man inte alltid kan kontrollera sin hjärna eller skämmas över att de går på BUP. Vi är många vuxna som också gått på BUP och som inte alltid mår så bra och vi måste våga berätta det för barnen. De ska inte behöva skämmas och tro att de är ensamma om att må dåligt.

Det är aldrig kört
Jag hoppas att ni där ute följer med mig på resan mot att våga prata. Vi måste visa att livet går upp och ner, precis som min OCD gör. Det är inte alltid på topp, ibland är det skit rent ut sagt men det är det som ingår i detta livet på jorden. Framförallt det finns hjälp att få. Det är aldrig kört.