“…det blev jag och ätstörningen mot hela världen.”

Linnea är 24 år gammal och har erfarenhet av depression, ångest och insjuknade i anorexi i tonåren.

Jag heter Linnea och är 24 år gammal. Jag har sedan barnsben mått dåligt psykiskt. Det var när jag insjuknade i anorexi som hela mitt liv fick en vändning.

“Under tidiga tonåren växte en osäkerhet inom mig som var svår att hantera.”

Började se ner på min kropp
Det var inte någon speciell händelse som ledde till att jag insjuknade i anorexi. Jag tror att det var flera aspekter som spelade in. Under tidiga tonåren växte en osäkerhet inom mig som var svår att hantera. Jag började se ner på min kropp och blev osäker på mig själv. När jag var 11 år började jag tycka att jag var för tjock och några år senare fick jag även höra det från några tjejer i min parallellklass och detta tog jag hårt. För något jag så länge tänkt om mig själv fick jag nu bekräftat. Så jag bestämde mig för att genomföra en förändring, och tyvärr var den förändringen att gå ner i vikt.

Mitt beteende eskalerade och ätstörningen smög sig på under flera år, samtidigt som jag brottades med depression och ångestproblematik. Jag gjorde allt för att förneka för både min omgivning och mig själv över vad som höll på att hända. Men innerst inne visste jag.

“Även fast jag själv inte ville så var det någon eller något som styrde mina tankar och mina handlingar.”

Jag lyckades kämpa mig igenom högstadiet och lyckades dölja min hemlighet. Det blev svårare med maten och att tvinga mig själv att träna hade blivit min vardag. Även fast jag själv inte ville så var det någon eller något som styrde mina tankar och mina handlingar. Min egen vilja hade blivit utbytt mot en röst som bara jag kunde höra.

“Det var efter gymnasiet som anorexin fångade mig i ett järngrepp, och det hela gick mycket fort.”

Måendet gick ut över skolan
I samband med när jag skulle börja gymnasiet så började också mina krafter ta slut. Jag flyttade hemifrån så jag skulle få närmare till min gymnasieskola. Så där satt jag i min lilla etta med en tallrik mat framför mig. Och den maten på tallriken blev mindre allt eftersom. Jag orkade inte gå i skolan. Mitt psykiska mående satte stopp för det. Jag trivdes inte heller i min lägenhet, jag klarade inte av att sitta där helt ensam tillsammans med mina mörka tankar och en röst som hela tiden sa åt mig vad jag skulle göra. Så jag var tvungen att säga upp min hyresrätt och flytta hem till familjen igen. Nu blev det också bestämt att jag skulle läsa gymnasiet på distans och vid viktiga prov eller genomgångar skulle jag befinna mig på skolan. Jag lärde mig ta ansvar över mina studier och klarade av gymnasiet. Det var efter gymnasiet som anorexin fångade mig i ett järngrepp, och det hela gick mycket fort. 

“Jag kunde varken äta eller dricka något så jag blev akut inlagd på en låst psykiatrisk avdelning.”

Fick diagnos
På vintern efter studenten så började helvetet. Det drabbade både mig och min familj mycket hårt. Jag kunde varken äta eller dricka något så jag blev akut inlagd på en låst psykiatrisk avdelning. Jag fick diagnosen anorexia nervosa.

“Jag var fast besluten om att kriget mot personalen på avdelningen skulle bli en lättare match än kampen mot ätstörningen…”

Hela min vardag hade blivit en kamp
Jag var livrädd när den stora glasdörren slog igen bakom mig och skriken i korridoren började eka. Jag förnekade fortfarande att jag var sjuk och var övertygad om att jag snart skulle bli utskriven. Men dagar blev veckor och veckor blev månader. Hela min vardag hade blivit en kamp som var svår att klara av. Jag var fast besluten om att kriget mot personalen på avdelningen skulle bli en lättare match än kampen mot ätstörningen, så det blev jag och ätstörningen mot hela världen.
Jag gjorde allt för att inte bli frisk, jag hade inte viljan inom mig och efter drygt 9 månader inlåst på olika avdelningar skrevs jag ut och förväntades bli frisk på utsidan. Vilket inte gick. Mitt beteende och mitt sjuka tankesätt började återigen göra sig påmind och jag fick ett återfall. 

“…jag bestämde mig för att våga och prova på det friska livet.”

Vändpunkten var i november 2019 då fick jag ett ultimatum av läkaren- äta eller dö. Jag skulle snart vara död om jag fortsatte på samma spår, så jag bestämde mig för att våga och prova på det friska livet. Och det är jag tacksam att jag valde. För jag lever. Även fast jag inte är hundra procent frisk, så lever jag och jag mår bättre än vad jag gjorde för fem år sedan.

“Jag har hela livet framför mig och det gäller även dig som läser detta.”

Det är en kamp, jag vet. Men jag är fast besluten av att det kommer bli bra. Min tid kommer och jag vet att jag är stark. Jag har hela livet framför mig och det gäller även dig som läser detta. Nu gäller det att ta tillbaka det, steg för steg. 

“Vi måste bryta tabun om psykisk ohälsa. För det är ALDRIG ditt fel.”

I år kommer jag också släppa en bok där jag berättar mer ingående på min sjukdomshistoria. Där får ni följa med under tiden innan jag blev sjuk, tiden som inlagd och tiden efteråt. Allt för att upplysa, hjälpa och stötta andra som är eller har varit i min situation. Vi måste bryta tabun om psykisk ohälsa. För det är ALDRIG ditt fel.
Jag har också ett instagramkonto, @linnea.viklund och där delar jag med mig av min resa. Vi är starka! 

Kram och ta hand om dig!