Berättelser

“Livet med mina diagnoser är ett heltidsjobb i sig själv”

Anna lever med utmattningssyndrom, ADHD, kronisk ångestproblematik och social fobi.

Mina föräldrar var alkoholister. Pappa kunde dock vara nykter för att köra bil, jobba och umgås med mig. När jag var sju år blev jag fosterhemsplacerad hos min moster där jag fick möjlighet till en bättre uppväxt. Hon hade även andra barn. Jag fick träffa pappa en gång i veckan och mamma under bevakade former. När sjukdomen tog över fick hon kontaktförbud mot mig.

Stark oro i tidig ålder
När jag var sex år åkte jag in till sjukhus med bröstsmärtor. En teori är att min psykiska ohälsa började i tidig ålder, eftersom jag var ett oroligt barn. Exempelvis hade jag problem med att gå och leka medan en vuxen gjorde mat, då oron över att den vuxne skulle göra sig illa på en kniv, eller bränna sig, tog över. Vid tolv års ålder drabbades jag av återkommande svimningsanfall. Läkarens teori var att det berodde på puberteten, men senare teorier har varit panikångest, eller en mild form av epilepsi.

Berättade om självskadebeteende
Vid 15 års ålder kom självmordstankarna och jag skolkade från lektionerna. När en lärare upptäckte det uppmuntrade hon mig att träffa en kurator. Kontakten fortsatte sedan på ungdomsmottagningen där jag vågade berätta om mitt självskadebeteende. De skickade mig vidare till BUP. Jag vågade inte ta mediciner då jag trodde att medicinering för psykisk ohälsa innebar en ökad risk för självmord.

Utreddes för ADHDMed tiden uppkom en fobi för att resa kollektivt. Jag pendlade till min praktik och höll på att svimma på bussen. Hos en psykolog fick jag gå i kognitiv beteendeterapi. Jag upplevde symptom på ADHD men psykologen skrattade och avfärdade mina aningar. Med stöd av min kurator blev jag tillslut utredd och diagnosen sattes.

Läraren frågade rakt ut: “Vad gör du här om du ändå inte kan någonting?”

Destruktiv relation bidrog till försämring
Efter gymnasiet studerade jag grafisk design och kommunikation och mådde bättre. Tyvärr hamnade jag i ett destruktivt förhållande där jag fick utstå hot för att inte våga lämna. Under den tiden rasade jag i vikt och mådde väldigt dåligt, innan jag lyckades ta mig ur relationen. Den psykiska misshandeln hade tagit hårt på mig och lusten att leva var återigen på botten. Som resultat fick jag inte godkänt på en av kurserna. Läraren frågade mig rakt ut: ”Vad gör du här om du ändå inte kan någonting?”

Gjorde allt för att slippa känna
Vidare blev jag anställd på ett äldreboende där jag gärna tog extrapass. Det var viktigt att alltid vara sysselsatt med någonting, så jag slapp känna efter hur jag mådde. Jag samlade mina känslor i en “ballong” som med tiden växte sig allt större. Energin från min ADHD gjorde det möjligt att hålla igång så pass mycket, men det var ingen långsiktig lösning.

Plötsligt small det till
Gradvis kom försämringen och mitt immunförsvar förssvagades. Sen small det till. Jag var 26 år och befann mig hos min dåvarande pojkvän. Dagen innan hade jag jobbat dubbelpass. På morgonen gick jag upp tidigt för att hjälpa mormor städa och kände mig yr, men tänkte inte mer på det då jag haft yrsel till och från sedan tolv års ålder. Jag åkte hem och slängde i mig lite mat och körde iväg med killen för att handla. Hemma igen minns jag att jag ställer mig upp och ska lägga mig i sängen för att vila och nästa minnesbild är att min pojkvän försöker väcka mig på golvet. Vi åkte till akuten för att kolla min nacke då jag hade svimmat rakt in i en dörrkant och landat på ett stengolv.

Dagarna efter kunde jag knappt sitta upp på grund av yrsel. Beskedet kom att jag måste bli sjukskriven på grund av utmattningssyndrom och det var ett tungt besked att acceptera.

Kan inte längre fly känslorna
Livet har förändrats efter att jag fick utmattningssyndrom. Idag kan jag inte längre fly de jobbiga känslorna då energin inte räcker till. Panikångesten blommar upp större och kraftigare. Förut var jag alltid igång och sysselsatt och på så sätt höll jag borta tankarna. Troligtvis var det en anledning till att jag brände ut mig då jag bara körde på utan att dra i bromsen. Nuförtiden försöker jag stanna upp och acceptera de känslor jag känner under en panikångest attack, då det lönar sig att bli medveten om sina känslor.

Energin räcker inte till
Min utmattning innebär att jag kan svimma av trötthet om jag pressar mig själv för hårt. Jag vill så mycket mer än vad energin räcker till för och det krävs också energi till att bekämpa min panikångest. Ibland har jag bättre perioder. Sämre dagar kan det räcka med att jag går ner till mamma, för att tillslut vara helt utmattad efter att ha umgåtts med henne i två timmar. Och på dessa dagar kan det räcka med att något på TV triggar min panikångest.

Husdjurs kärlek blev som medicin
Vändpunkten för mig blev när jag köpte en avlivningshotad katthona och det visade sig att hon var gravid. Hon födde fyra ungar och tre av dem valde jag att behålla. De heter Filosof, Yatzy och Jodis.  Mina katter är min medicin och ibland är dom den enda anledningen till att orka kämpa vidare. Det händer att alla tre ligger på mig för att de känner av mitt dåliga mående, innan jag ens märkt det själv. Har man inte möjlighet att ha egna djur, så fråga om du får klappa en hund på stan eller gå till en kohage och klappa kor.

Stödinsatser från samhälle
Livet går nu sakta men säkert uppåt. Rom byggdes inte på en dag som man brukar säga. Jag har boendestöd och tillsammans med dem tränar jag på att åka buss och ha en så fungerande vardag som möjligt. På grund av min ADHD behöver jag någon som bromsar mig och säger till när jag tar på mig för mycket och det hjälper boendestödet till med. Idag har jag 6 timmars social träning i veckan, på ett bibliotek.

De diagnoser jag har är som att jobba 100 procent, trots att jag är 100 procent sjukskriven.

Möts av fördomar
Vi är så duktiga på att klanka ner på oss själva, så då behöver vi inte samhället som trycker på. Alldeles för många gånger har jag fått höra att det “bara är att rycka upp dig”. En läkare förklarade det så bra för mig en gång. De diagnoser jag har är som att jobba 100 procent, trots att jag är 100 procent sjukskriven. Det som skiljer är att mitt jobb till stor del sker inombords. Nuförtiden är jag öppen med mina diagnoser. Vissa är förstående och vissa flyr fältet. Jag vill inte lägga energi på sådana människor. Somliga verkar tro att man väljer att vara sjukskriven med psykisk ohälsa. Men de måste förstå att ingen väljer ett sådant liv. Jag vill må bra och göra rätt för mig i samhället igen.

Utmaningarna har gjort mig till en bättre människa
Jag vet att det kan kännas hopplöst, men livet är som en bergodalbana. Du kommer få bättre dagar för att sen få sämre. Oavsett om du har psykisk ohälsa eller inte, så kommer det alltid vara en del av livet. Med tiden gör utmaningarna dig starkare psykiskt för att du klarat dig igenom dem. Jag fick större förståelse för de som mår dåligt och ökad empatisk förmåga. Du är aldrig ensam om psykisk ohälsa och vågar du vara öppen om det så kan du bidra till ett mer förstående samhälle.

Vi som lever med detta ser ofta ner på oss själva som svaga individer, men det stämmer inte då vi övervunnit fler motgångar än de flesta.

Strategier:
Skriv ner dagens positiva händelse. Det har hjälpt mig att uppskatta de små sakerna i livet som vissa kanske tar som en självklarhet.

Jag har en gummisnodd som jag snärtar mot handleden för att distrahera mig när jag får panikångest.  Hjärnan är formaterad så att den prioriterar fysisk smärta framför psykisk.

“Andas i en fyrkant”. Andas in genom näsan i ett hörn och i nästa hörn ut genom munnen. Sitter man framför ett fönster eller en TV kan man ta hjälp av att följa formen, medan man andas.

Sätt gränser gentemot din omgivning. Jag bad mina vänner att inte skicka fler än ett sms åt gången på grund av min utmattning.  De som inte respekterade detta valde jag bort.

Bemöta någon med självmordstankar
Om du ska bemöta en person med självmordstankar, så sätt dig med personen och visa att du finns där. Lyssna och visa att du bryr dig. När man mår så dåligt så känner man sig ofta genomskinlig eller i vägen och kanske inte vill vara till besvär. Kanske kan du dela med dig av dina egna erfarenheter. Det man ska akta sig för att säga är klyschan: “Jag vet hur du känner”.

Dela detta:

Träffar: 364

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *